src="https://static.blogg.se/shared/js/script.js">

Cowa!

 
 
Om ni inte har förstått det än så är det så att jag gillar Akira Toriyama. I hans bok Cowa! får vi följa monstret Paifu och hans kamrat José Rodriguez. Paifu är en halvvampyr halvvarkoala, alltså, hans mamma är vampyr och hans pappa var en varkoala. José är ett spöke som förutom förmågan att anta olika former även har en tendens att släppa ljudliga nervositetsfisar när det passar som sämst. De båda kamraterna går på Batwing Ridge Elementary som är en skola öppen för människor på dan och för monster på natten. 
 

Paifu och hans klasskamrater
 
Mellan upptåg och läskiga utflykter till ett "unhaunted house" märker de båda kamraterna att fler och fler monster i byn blir sjuka och när doktorn undersöker sina patienter märker han att det är en sjukdom tillräckligt farlig för att helt kunna utplåna monsterbyn inom en månad, om ingen lyckas fixa fram medicin vill säga.
 
Paifu och José inser att det är upp till dem att rädda situation och för att få tag i medicin måste de ta sig förbi flera människostäder, en skog med ett hemskt monster och bestiga ett högt berg för att ta sig till häxan som har botemedlet. Paifu kommer på att han kan be en människa om hjälp, den fruktade Maruyama som bor i "the unhaunted house". Maruyama är en tidigare proffsbrottare som efter sin sista match, som slutade med att hans motståndare dog, gömmer sig i närheten av monsterbyn för att få vara ifred. Att köra runt ett gäng gapiga monsterbarn i sin bil är inte riktigt vad han har tänkt sig...

      Maruyama
 
Stilen på teckningarna är betydligt enklare än Toriyamas övriga verk, men den enkla stilen funkar utmärkt och det är inget hinder för inlevelsen, jag är fast efter första sidan. Boken handlar om barndom, vänskap, löften och det finns även djupare poänger beträffande människans natur. Likt Sandland utvecklas vänskap mellan en människa och ett monster och via monstret får vi se vårt eget samhälle ur en annan synvinkel.
 
Dessutom är boken tokrolig, man lever sig verkligen in i handlingen och eftersom den är skriven ur Paifus, som kanske är 10 år, perspektiv passar boken även lite yngre läsare. Den här rekommenderar jag varmt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen RSS 2.0
RSS 2.0