src="https://static.blogg.se/shared/js/script.js">

Castlevania circle of the moon


Innan jag kommer fram till själva spelet är det faktiskt värt att ägna några rader åt kosollen ifråga. Gameboy, som jag redan har berört, var en stor framgång för Nintendo och följdes upp med Game Boy Color. 2001 kom 32-bitars systemet Game Boy Advance vilket hade rejält mycket högre prestanda än orginalet, men även en del brister. Skärmen har en ganska imponerande upplösning, wide-screen format och möjligheten att visa drygt 32000 färger, dock ser man ingenting på skärmen då den inte är upplyst. Back in the day var vi vana vid att sitta och kränga samt skugga skärmen för att hitta en optimal vinkel där man såg vad som hände och undvek reflektioner, men när man går tillbaka till systemet idag känns det i princip omöjligt att spela på. Det gamla hederliga Game Boy var inte heller upplyst, men med bara fyra nyanser av grågrönt var sällan kontraster något bekymmer, här däremot kan det vara omöjligt att upptäcka projektiler och annat på skärmen förens det är för sent.
     Två år senare släpptes Game Boy Advance SP som kom med en upplyst skärm tillsammans med ett inbyggt batteri och helt ny formgivning. Med ett uppfällbart lock och mer stilfull design såg systemet inte längre ut som en leksak som man behövde skämmas för att plocka fram på bussen och man kan spåra flera drag i designen fram till den moderna 3DS:en. Systemet GBA förde förutom detta, liksom alla andra Nintendokonsoller, med sig en rad inovationer, istället för att ansluta systemet till ett annat med en kabel för att kunna spela multiplayer fanns en tidig version av trådlös uppkoppling. Konsollen kunde även kopplas ihop med en Game Cube och på så sätt erbjuda ytterligare funktioner till ett antal spel. Systemet var även bakåtkompatibelt, d.v.s. det kunde spela vanliga Game Boy-spel, och Nintendo började till och med ge ut spel från äldre konsoller till GBA. Nintendo har gjort ett fantastiskt jobb när det gäller att erbjuda äldre titlar på nyare system, och det var här det började, varför de valde att inte inkludera ett hörlursuttag på SP:en undrar jag dock fortfarande över ...
Game Boy Advance SP till vänster och det vanliga GBA till höger.
 
Nåväl, vidare till spelet ifråga.

(Bild hämtad från Wikipedia.org)
 
Castlevania Circle of the Moon släpptes samma år som GBA och är det först i en lång rad av titlar till GBA och DS som mer eller mindre bygger på samma spelmekanik som Symphony of the night. Huvudpersonen Nathan Graves är en ättling till den välrenomerade Belmont-klanen och tillsammans med sin bror Hugh och deras läromästare beger han sig till Draculas slott för att göra upp med greven. Där stöter de på en av Draculas lärlingar, Camilla, som tar brödernas läromästaren till fånge. Bröderna delar på sig och börjar söka igenom slottet och ganska tidigt märker man att det finns spänningar mellan dem och att det snarare är en tävling än ett samarbete.
 
En av spelseriens klassiska fiender, ett skelett som kastar benknotor. (Bilder hämtade från http://www.lynko.com.br)
 
Spelet låter spelaren fritt utforska slottet som i Symphony of the Night och efter varje boss får man en ny förmåga som gör att man kommer åt ett nytt område. Till en början känns kontrollen över Nathan ganska stel och klumpig men efter att man låst upp lite nya förmågor är det lätt att ta sig an slottets fiender med nya akrobatiska manövrar. Sekundära vapen samt ett begränsat utbud av rustningar och magiska smycken tillåter ett visst mått av anpassning efter spelstil. Den stora skillnaden från tidigare spel är ett magisystem där kombinationer av olika kort ger Nathan olika magiska förmågor. En rad med kort som representerar olika planter kan kombineras med en rad kort som föreställer olika mytologiska odjur. Planetkorten ger vissa speciella förmågor medan odjuren representerar olika element. För att ge några exempel ger Merkurius i kombination med en salamander Nathan en brinnande piska och i kombination med alruna en törnepiska. Om man kombinerar Neptunus med en salamander får man skydd mot eld och om man kombinerar Neptunus med alruna får man skydd mot växter o.s.v. I grunden ligger ett system med olika element som är betydligt mer avancerat än vad man förväntar sig i ett action-spel och det inbjuder till experimenterande med de hundra kortkominationerna. Systemet blir trots sitt djup aldrig övermäktigt och det går att ta sig vidare på ren skicklighet om man inte vill experimentera sig fram till just vilken kombination som ger störst fördel mot aktuell boss eller fiende. Dessutom är det lögn i backen att hitta alla tjugo kort då de släpps från specifika fiender då de besegras och vissa bara ytterst sällan.
 
Spelets svårighetsgrad är brutal, speciellt mot slutet, och de sista 3-4 bossarna kräver en hel del av spelaren. En sak som gör spelet vansinnigt svårt är en brist på föremål som ger dig ny hälsa. Det finns några potions och köttbitar, men de är väldigt ovanliga och efter att man stigit i level ett tag så är de i stort sett meningslösa då den hälsa de återställer int ens syns på din energimätare. Dessutom får man för första gången i Castlevanias historia inte sitt liv påfyllt efter en fight med en boss. Så, efter att ha traglat sig förbi övermäktiga fiender och nått bossen med bara halva livet kvar och genom ett mirakel kombinerat med mycket strategi och skicklighet lyckats besegra bossen, är det bara att traska tillbaka ut till de övermäktiga fienderna som står utanför dörren och väntar.
En av spelets många bossar, ungefär när man får in snitsen och känner att man har läget under kontroll dyker en till drakorm upp från höger, vem har sagt att det ska vara lätt?
 
Sammanfattningsvis tillför systemet med kort tillräckligt mycket nytt för att spelet ska kännas unikt bland alla de andra titlarna i serien. Grafiken, stämmningen och gameplay är imponerande för ett portabelt spelsystem och vi har kommit långt sedan Castlevania the Adventure. Tyvärr är musiken ett lågvattenmärke, fortfarande helt ok men inte i närheten av tidigare titlar. Bossarna och en vid reportoar av fiender tematiskt ordnande under element erbjuder en vansinnig utmaning som är i överkant, men det är det som är Castlevania!
 

Kommentarer
Postat av: Rikard

Tvillingdrakarna minns jag. En ganska tuff men hanterbar boss. Draculas andra fas däremot var bara hemsk, men besegrades tillslut med den bisarra specialattacken som man utför med kortkombinationen Uranus och Cockarice.

Svar: Jag hoppade ... mycket!!! Det kommer snart ett inlägg om efterföljaren.
Bera

2013-08-15 @ 19:21:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen RSS 2.0
RSS 2.0