Bera

 

 

Till att börja med så finns det framförallt en viktig anledning till att jag väljer att spela detta på Famicom snarare än på Nes, musiken. Castlevania-serien är den spelserie som i mitt tycke har den överlägset bästa musiken, och i hela serien är det detta spel som smäller högst. I den japanska kasetten sitter ett extra chip som bidrar med extra ljudkanaler som lyfter upplevelsen något otroligt. Här i väst såg Nintendo till att ha lite extra koll på de komponenter som hamnade i kassetterna och försåg tillverkare med nödvändiga chip i ett försök att begränsa tillgängligheten för skumma typer som var sugna på att prångla piratkasetter. En bieffekt av detta blev att Konami som hade hittat olika sätt att med hjälp av hårdvara förbättra både grafik, animation och ljud helt enkelt fick stryka dessa funktioner från sina spel inför ett släpp i väst. Hursomhelst, musiken är enastående till att börja med men med ytterligare kanaler och djupa basar så slår musiken här vilket annat spel som helst med hästlängder. 

I spelet får vi följa Trevor Belmont, eller Ralph Belmondo om man går efter det japanska namnet, som har blivit anlitad av kyrkan för att ta sig an Dracula något århundrade innan Simon och händelserna i det första spelet. Trevor har samma vapen som sin efterträdare och förutom en något mer detaljerad sprite så märks ingen skillnad, vilket är bra. Efter att Trevor har knäböjt vid korset ger han sig av mot Draculas slott och efter första banan och en smidig boss delas vägen.

 

Om man väljer att gå uppåt hamnar Trevor i ett klocktorn som förutom kluriga hopp och lysande animation av alla maskindelar bjuder på Medusor och ytterligare en smidig boss. Den stora överraskningen dyker upp när den besegrade bossen byter skepnad och presenterar sig som Grant, en liten smidig pirat som förutom att kasta knivar (i den japanska versionen) även kan klättra på väggar och tak. 

 

Längre in i spelet dyker ytterligare två följeslagare upp. Alucard, son till Dracula, kan likt sin far kasta eldbollar samt förvandla sig till en fladdermus och enkelt flaxa förbi kluriga partier, så länge du har tillräckligt med hjärtan vill säga. Magikern Sypha har tillgång till kraftig magi, men magin kostar och kräver att man som spelare väljer sina strider väl. Trevor kan bara ha med sig en följeslagare åt gången och kortfattat så är Grant att föredra om man vill ta sig igenom spelet på enklast möjliga sätt.

 

 

Designen på banorna och variation och placering av fiender är lika tight som första spelet. Vissa upprepningar förekommer, men med tanke på spelets längd är det förlåtligt. Några gånger under resan scrollar banorna antingen uppåt eller neråt och tvingar Trevor att vara snabb på fötterna för att inte få slut på plattformar att hoppa på. På några ställen droppar syra från taket och fräter bort block, andra gånger faller block från taket och bildar nya formationer nödvändiga för att ta sig vidare. Just ett rum där man får vänta en evighet på fallande block kanske inte smäller så högt, men uppfinningsrikedomen är på topp.

 

Till slut är det då dags att traska upp för de välbekanta trapporna till Draculas kammare. Inne i salen sitter greven bekvämt bakåtlutad i sin stol och väntar på dig och slutstriden kan inledas.

 

 

Draculas första skepnad är den svåraste. Han teleporterar fram och tillbaka över bilden och sänder pelare av eld upp från golvet. Blir man fångad mellan pelarna kommer strax ytterligare en enorm eldpelare och fångar dig, om Trevor med hjälp av övermänskliga reflexer hinner undan är risken stor att Dracula teleporterar in i honom och även om du har tur kommer strax nya eldpelare. Med tur och skicklighet går det och efter att Draculas huvud slagits av hans kropp manifesteras den andra skepnaden.

 

 

En röra av förvridna ansikten med en blottad hjärna svävar nu genom rummet och fräser snorkråkor kring dig. Ett efter ett slås ansiktena bort tills det sista aniktet är reducerat till ett kranie och Dracula skiftar nu till sin slutgiltiga form.

 

 

Draculas tredje skepnad är en väldig demonstaty som avlossar strålar från både händer och ögon. Dessutom lyfter sig delar av golvet och svävar kring i rummet, de erbjuder en möjlighet att genom skickliga hopp angripa statyns huvud, men de lämnar efter sig gapande avgrunder att störta ner i om man slinter. Med tålamod och is i magen så är de två sista skepnaderna förhållandevis enkla och till sist är Dracula besegrad och slottet rasar samman.

 

 

Eftersom det finns några olika vägar genom spelet och eftersom de olika karaktärerna erbjuder vitt skilda spelstilar så inbjuder titeln till att spelas om och om igen. Kortfattat så är denna titel kanske det bästa actionspelet på plattformen, åtminstone om vi räknar spel för en spelare.