Bera

Jag vet inte om jag direkt har uttalat det här på bloggen, men jag har som intention att plöja igenom samtliga Castlevania-spel. Vissa är svåra att få tag i och andra hopplösa att få tag i, men mer om det en annan gång. Kortfattat så har jag spelat en kopiös drös av spel redan och har i princip hunnit ifatt utgivningen. Det har dock blivit lite luckor i mitt spelande som jag tänker gå tillbaka och fylla i, vid tillfälle. Att spela en och samma serie har varit utmanande och riktigt trevligt, men över sommaren har jag lagt piskan åt sidan och tagit tid till lite andra spel, men nu börjar det bli dags att tackla Dracula igen när höstmörkret faller. Som en inledning gör jag ett återbesök i serien, med viss betydande variation.

 

 

Redan spelets första skärm bjuder på en blodpöl, något som skulle tas bort innan spelet nådde oss. Det finns få introskärmar som ger mig lika mycket nostalgi-gåshud som den här. För att vara ett spel från -91 så är introt ambitiöst och sätter stämmningen direkt.

 

 

En av de saker spelet lyckas med är miljöerna. Senare spel, framför allt Metroidvania-titlarna utspelar sig nästan uteslutande i slottet men här skildras även vägen dit. Färden går genom grottor och skogar och även om det rent spelmekaniskt inte är lika intressant som de senare nivåerna så är det trevliga miljöer att besöka. Notera korsen på gravstenarna, som togs bort inför släppet i väst.

 

Den kanske mest förändrade banan är slottets källare där det inte bara är blod på taggfällorna, utan det formligen flyter och droppar blod från tak och väggar. Blodet förvandlades senare till grönt gift, eller vad det nu skulle föreställa, jag gillar det här bättre.

 

Något som jag inte berörde förra gången jag spelade var de heroiska vinstposerna som spelet inbjuder till. Efter att en boss besegrats faller ett klot ner och när man fångar klotet fryser skärmen medan poängen räknas ihop. Med lite övning, tur och skicklighet går det att fånga klotet samtidigt som man gör en attack, och därigenom få till en stilig pose.

 

Så, för att sammanfatta. Super Castlevania IV är tokroligt och fortfarande ett av de snyggaste spelen jag kan komma på. För varje gång jag spelar det lägger jag märke till nya detaljer som alla bidrar till att skapa den omisskännliga Castlevania-stämmningen, något som många efterföljare har haft svårt att uppnå. Om du redan är bekant med den europeiska utgåvan kan en utflykt till den Japanska bjuda på ytterligare intressanta detaljer och skillnader. Spelet kanske är lite i underkant vad svårighetsgrad beträffar, jämfört med resten av serien, så för en ny spelare är det att rekommendera. Om ett tag återkommer jag med lite Lords of Shadow 2.