src="https://static.blogg.se/shared/js/script.js">

Star Wars The Force Awakens - spoiler free

 
Jag tror jag gick igenom samma resa som de flesta. Lucas sålde till Disney - tumme ner. Ny film på gång - hur bra kan den vara. Missnöjet efter volym 1-3 gnager i nörd-hjärtat men va katten, man kan ju slå en kik på trailern bara för att ... mind blown!
 
Efter första teasern gick mina förväntningar från att vara i botten till att vara skyhöga. Allting verkade vara precis rätt och när jag fick syn på Abrams namn kändes det hoppfullt. Abrams nytolkning av Star Trek är mycket kompetent och känns modern men samtidigt mycket trogen sin förlaga. Medan Star Trek bygger på en respekt för vetenskap och teknologi kräver Star Wars en förtrogenhet med mytologi och mystik, som saknades i del 1-3, vilket Abrams visat prov på i Ship of Theseus. Sen ungefär en månad tillbaka har jag undvikit artiklar och spekulationer kring filmen för att gå in i salongen med så öppet sinne som möjligt, och idag var premiären.
 
 
Redan under filmens första minuter sätts tonen. Den här filmen är mörkare och bär på en tyngd som serien tidigare bara nått upp till under sina avgörande ögonblick. Striderna är inga spektakel fyllda av järva hjältar som skuttar genom en lördagsmatiné - här är stämmningen ödesmättad och konflikten känns både nära och bitter. Efter Imperiets fall har en ny sammanslutning; The New Order, gripit makten och de är ute efter en datafil som innehåller koordinater till den plats där Luke Skywalker befinner sig. Planerna placeras i en droid som skickas ut i ödemarken i hopp om att finna motståndsrörelsen.
 
Ganska snart träffar vi Rey, en ung kvinna som samlar föremål hon kan sälja ur vrak från det senaste kriget. Hennes presentation för tankarna till Miyazakis Nausicaä och hennes karaktär påminner om Katniss från hungerspelen. Hon står på sina egna ben, löser problem utan någons hjälp och är trots sin unga ålder redan härdad av ett hårt liv. Filmens andre huvudperson är Finn som avvikit från stormtruppernas led och nu flyr för sitt liv efter att ha insett att han befinner sig på fel sida i kriget. Tillsammans tar de med sig droiden BB8 för att söka efter motståndsrörelsen.
 
Därefter följer en sjuhelsikes resa genom galaxen. Det är gott om referenser och reveals som värmer i hjärtat på ett inbitet fan. Även om miljöerna är nya speglar de platserna ur A New Hope både tematiskt och ner på kompositionsnivå. Abrams briljerar i att bygga handlingen kring karaktärerna och de inre konflikter de bär på och stora delar av handlingen förmedlas genom dialog där skådespelarnas ansikten är tätt inzommade med personen de talar med i förgrunden. Aldrig tidigare har Star Wars varit så driven av de människor serien faktiskt handlar om som här. I sammanhanget ska också nämnas att textningen är lagd i ett eget 3D-lager i kompositionen vilket jag aldrig sett tidigare, vilket gör den tilltalade skådespelaren i klippet ännu mer närvarande.
 
 
 
Allt man kan vänta sig från serien finns här. Tempot och handlingen är tydligt strukturerat runt A New Hope och näst intill tangerar en remake. Luftstriderna utspelar sig främst över mark med fantastiska tracking-shots och ljussabel-bataljerna låter vänta på sig istället för att överanvändas. Utan att avslöja några detaljer så är den sista sabelstriden något av det mest enastående jag sett där ljusstättningen och partiklar skänker plasmaklingorna en realism och en verkansgrad som saknar motstycke. Abrams använder sig, som förväntat, av linsöverstrålning men ger ändå filmen en ny look iställer för att återanvända knepen från Star Trek.
 
Från produktionen har det varit tydligt att filmens huvudfokus är en ny grupp hjältar som stöds av de tidigare karaktärerna, men efter att ha sett filmen vill jag hävda att denna film introducerar nya karaktärer medan Han Solo är stjärnan. Har man läst några av böckerna som skildrar tiden efter Return of the Jedi vet man ungefär vad man ska vänta sig och även fasst förvecklingarna i handlingen är förutsägbara så fungerar de väl och upplevs som rimliga.
 
Om jag ska peta i detaljer och hitta något negativt att säga om filmen så är det The Dark Side som jag vill gnälla lite över. Kopplingarna till nazisternas retorik och propaganda är tydligare än någonsin, men det saknas tyngd i karaktärerna. Jag saknar en mystisk super-skurk. The New Order framstår som aristokratisk och elitistisk som sig bör, men saknar mystiken. Jag får hejda mig för att inte avsölja några detaljer, men nöjer mig med att säga att filmen gör tvärt om: Den avslöjar för mycket. När ni sett den förstår ni vad jag menar.
 
Normbrytande karaktärer med en stark handling bygd kring inre konflikter, tydligt riktad mot en äldre publik, jädrar va bra!
 

Texas Chainsaw Massacre 3D

Motosågsmasakern kom 1974 och har sedan dess fått ett antal uppföljare och en remake 2003. När jag började titta på Texas Chainsaw Massacre 3D, eller Texas Chainsaw 3D beroende på var namnet står, antog jag att det var antingen en ny remake eller en uppföljare till filmen från 2003. Men, den är en uppföljare till orginalet, verkar det som. Så, trots att det inte rör sig om varken en remake eller en reboot så skriver jag några rader om den ändå.
 
Filmen öppnar med snabbt ihopklippta scener som återger handlingen från första filmen, efter det får vi se hur en uppretad folkhop beger sig till huset där familjen som låg bakom morden befinner sig. Sheriffen försöker halvhjärtat hindra mobben men misslyckas och huset bränns ned till grunden med familj och allt.  En ung kvinna lyckas smyga sig ut ur huset med sin dotter i famnen och när en ur mobben hittar henne tar han barnet ifrån henne.
 
Flera år senare så har barnet vuxit upp hos sina "foster-föräldrar" och får plötsligt ett brev som berättar att hennes mormor har dött och lämnat henne ett enormt hus och massa andra ägodelar. Flickan, som spelas av Alexandra Daddario, tar med sig ett gäng kompisar för att åka och besöka huset och försöka få reda på mer om den mystiska mormor hon inte ens vissta existerade.
 
När de når fram till huset dröjer det inte länge förens en i sällskapet råkar öppna en tung järndörr nere i källaren. Bakom dörren döljer sig en till överlevare från branden: Leatherface. Härifrån blir filmen rörig, till en början är filmen en slasher-film som följer precis det mönster man kan förvänta sig. Det som gjorde orginalet så bra var att det inte var en ensam skurk som jagade ungdomar, det var en hel familj som var "monstret". Här är plötsligt Leatherface en ensam galning i en film som knappt orkar bygga upp någon stämmning innan ungdomarna blir jagade genom natten av en puttrande motorsåg.
 
En bit in i filmen byter handlingen spår. Leatherface är inte bara en galen mördare, vår huvudperson är inte bara ett skrikande offer utan är kapabel att slå tillbaka och det visar sig att monstret i filmen i själva verket är invånarna i staden. Vissa gapande hål i storyn täpps till, andra öppnas. Utan att avslöja mer så kan jag ändå säga att filmen i alla fall försöker sig på en kreativ twist på vad man förväntar sig. Detta innebär att filmens tempo känns uppstressat och rörigt och all känsla av stämming som orginalet långsamt byggde upp är borta. Sen har vi titeln, Texas Chainsaw Massacre 3D. När en film är tvungen att lägga till 3D som en gimmick i sin titel är det sällan ett gott tecken. Vid några få tillfällen är sågklingan riktad rakt mot kameran i en uppenbar 3D-cashin-vinkel men utöver det märks inte denna fluga av. Så här i slutet kan även nämnas att Scott Eastwood dyker upp i en biroll men att han fortfarande har lite att arbeta med innan hans närvaro på duken går att ens jämföra med sin fars.
 

Friday the 13th

I somras tog jag mig igenom en rad remakes och reboots av actionfilmer och nu när höstmörkret faller dyker det upp ett helt nytt område att ta sig an, skräckfilmer. Analysen kommer att vara på ett minimum, stukturen kommer vara ifragasättbar och min stil kommer vara "den pratiga", men det är trots allt pajjiga skräckfilmer vi pratar om.
 
 
Så varför inte börja med en av de mest ikoniska slasher-skurkarna någonsin: Jason Voorhees. Den första filmen kom 1980 och berättade om hur Jasons mor sökte hämnd på de lägerledare som genom försumlighet låtit hennes son Jason drunkna. Efter det började uppföljarna rulla på och ett tag försökte filmskaparna hitta någorlunda vettiga lösningar på hur de skulle väva handlingen kring Jason och hur han gång på gång dök upp  i närheten av Crystal Lake. Till slut gav de upp och efter att Jason varit en sväng ute i rymden var det tydligt att det inte fanns någon vidare rik grundstory att bygga en reboot på.
 
Den nya filmen börjar med att en grupp ungdomar är på väg för att campa i skogen. Vid lägerelden berättar en av killarna grundhistorien om Jason, lägret och hans mamma för att skrämma upp de andra i sällskapet. Någon minut efter det går någon iväg för att leta efter brajja, några letar sig in i ett tält för att ha sex och Jason dyker upp ur mörkret och tar död på dem. Introduktionen sätter tonen och valet av att berätta premisserna för filmen kring lägerelden är inte så dumt då man inte behöver ha sett någon tidigare film för att hänga med.
 
Efter 20 minuter dyker titeln på filmen upp och vi hoppar fram några månader i tid. Ett nytt gäng ungdomar är påväg till ett semesterhus i området och Jared Padalecki åker runt på en motorcykel och delar ut flygblad i ett försök att hitta sin syster som var en av de ungdomar som första delen handlade om. Padalecki är naturligtvis mest känd för Supernatural men i sammanhanget kan nämnas att han var med i en remake (i lös bemärkelse) av House of Wax från 2005. Vad beträffar det nya gänget ungdomar så är det utöver Padalecki ingen som sticker ut eller har någon direkt personlighet förutom ägaren till huset de ska till, han är en riktig plåga och genom resten av filmen väntar man på att han ska dö.
 
Härifrån är det inte svårt att gissa vad som ska hända, undomarna ger sig iväg ensamma eller två och två och Jason tad död på dem med kreativa och brutala metoder. Jämfört med tidigare filmer verkar Jason inte bara dyka upp ur tomma intet med ett vapen, här får jag känslan av att han skyddar sitt revir och planerar sina insatser. Förutom livrädda ungdomar och förvånansvärt välgjorda effekter av grafiskt våld så är filmen en kavalkad av tuttar och omotiverat långa sex-scener. På sätt och vis hör allt naket hemma i filmen med tanke på källmaterialet, men samtidigt är det en ny film som hade kunnat göra andra val vad beträffar smak. Den kanske största skillnaden är nog ändå att jag som tittare är 35 idag och inte 12 som när jag såg förlagorna. 
 
Hursomhelst så hejar vi på Padalecki vars karaktär faktiskt gör ett antal kloka val genom filmen. Ett antal scener från tidigare filmer återskapas på kreativa sätt och Jason har på sig både säcken från andra filmen och senare den ikoniska hockey-masken. Rent visuellt är några av scenerna minnesvärdamen men vad beträffar storyn och stämmningen finns här inte mycket att hämta. Filmen är bättre än några av uppföljarna men inte lika bra som delarna 1-3. Om du sett de övriga titlarna i serien, se denna också. Kommer du ny till fenomenet Fredag den 13:e se de första 20 minutrarna så får du en grundkurs i Jason, tuttar och machetes.
 
It's probably too late once it's gotten to this point...
 
För fan av serien bör även nämnas att det just nu pågår en kickstarter för ett Fredag den 13:e spel. Tanken är att en spelare är Jason och upp till sju andra spelare är lägerledare som tillsammans ska försöka fly eller besegra Jason. Kickstarter och just Tv-spel har tidigare visat sig kunna bli både katastrof och riktigt lyckat men med tanke på vilka namn som är knutna till projektet finns anledning att vara föriktigt hoppfull. 
 

Halloween - tematrio

Huruvida vi överhuvudtaget ska uppmärksamma halloween, att den blandas ihop med allhelgona, hur hela helgen bara är ett komersiellt jippo, är frågor som kommer avhandlas nu i veckan. Jag har synpunkter och åsikter men samtidigt är det tydligt att halloween har tagit sig hit till vårt avlånga land och att denna mörkrets helgdag blir mer och mer uppmärksammad för varje år. Så, istället för att grunna på varför och hur så tänker jag ta tillvara på det bästa denna helgdag har att erbjuda, skräckrullar under mörka kvällar.
 
Skräckfilmer går liksom alla andra genrer att dela in i undergenrer med olika förgreningar och oavsett vilken gren man väljer så finns där en lång rad riktiga klassiker följt av dussintals bleka kopior. Skräckisen är en genre som redan från början har låg status och även om många stora skådespelare började sin bana i en slasher-rulle så är det få som återvänder. De flesta skräckisar har en låg budget och okända skådespelare och liksom en pizza innehåller de alltid ungefär samma ingredienser, ibland funkar det, ibland inte. Ibland lyckas allting bara falla på plats, ibland blir det halvdant och tjatigt. Idag tipsar jag om tre rullar som är värda din tid och som förutom att de är bra rullar är roliga och fungerar som en hyllning till genren. Så packa in er i vanen så påbörjar vi färden upp mot den övergivna stugan i skogen.
 
#1 Army of Darkness - Evil Dead III
 
Inte den första skräckis-komedin, men en av de bästa. Det som gör att denna rullen funkar så väl är att den är en del av en triologi skriven och regisserad av Sam Raimi där första delen tar sig självt på blodigt allvar men när vi är framme på tredje delen har hela konceptet förändrats till tramsig slap-stick. Filmenserien driver alltså med sig själv samtidigt som den hyllar sin egen genre. Referenserna till andra filmer, eller böcker, är många och Bruce Campbell gör sitt livs roll. Favoritscenen är nog när han ska mässa ramsan från The Day the Earth Stood Still men glömt hälften. Om du inte sett denna rulle så gör det. Och, just det, det är ju en TV-serie på gång, håll ögonen öppna.
 
#2 The Cabin in the Woods
 
Förutom ungdomarna som är på väg till stugan i skogen får vi i denna film följa Bradley Whitford och Richard Jenkins som båda spelar luttrade beslutsfattare i kostym på en enorm anläggning med oklart syfte. Ju längre in i filmen vi kommer desto tydligare blir det att de båda herrarna, likt spelmakarna i Hungerspelen, påverkar händelserna ute i skogen. Mycket mer än så skriver jag faktiskt inte då filmens behållning ligger i att klura ut hur allting hänger ihop. Samtidigt som filmen aldrig bryter rollen helt, utan är en skräckfilm  rakt igenom, så finns här mängder av referenser till andra skräckisar och filmen fungerar som en kommentar över genren både vad gäller berättarmönster och vårt behov av att se denna typ av rullar. Favoritscenen är helt klart när de utforskar källaren och hittar Hellraiser-pussel, medaljonger, böcker och så vidare. Kul idé och bra genomförande.
 
#3 Tucker and Dale vs. Evil
 
I denna film får vi istället för att följa gänget med ungdomar följa två hillbillies spelade av Tyler Labine och Alan Tudyk. De är på väg till sin stuga för att fiska och dricka lite öl i lungn och ro när ett gäng college-ungdomar dyker upp. Förvecklingarna är många och gång efter gång lyckas lantisarna skrämma ungdomarna trots att de i själva verket menar väl. Trots att det är en komedi så stryker det med folk till höger och vänster och samtidigt som det är ganska tramsigt så finns här ett ganska varmt "döm inte en bok efter omslaget"-budskap. Den stora behållningen ligger i hur Labine och Tudyk spelar mot varandra i en komedistil i Ben Stillers och Will Ferells anda. På sina ställen finns referenser till andra skräckisar men framförallt gör sig filmen lustig över genren som helhet. Favoritscenen är då Alan Tudyk sågar i ett getingbo.

Castlevania III - serie

Det är ett tag sedan det fanns anledning att glädjas över nyheter angående Konamis en gång ståtliga flaggskepp, snarare tvärt om, men rätt som det är händer det!
 
I början på 90-talet ska det ha funnits tankar på att skapa en tecknad serie baserad på Castlevania III, men av olika anledningar blev det aldrig någonting av projektet. Nu har ett liknande projekt presenterats under ledning av Adi Shankar, som bland annat gjort Dredd. Serien beskrivs som en mörk och våldsam anime med en vuxen publik i åtanke. Taggad än? När Shankar får frågan var han hämtat inspiration inför projektet nämner han filmerna Ghost in the Shell, Akira och Ninja Scroll!
 
Valet av spel att bygga en serie kring känns ganska givet eftersom spelet ifråga har fyra spelbara karaktärer att bygga handlingen kring. Castlevania: Judgement byggde vidare på de bakgrundshistorier som fanns för varje karaktär i den japanska manualen så det finns trådar att dra i för en manusförfattare. En ganska stor del av handlingen kan, och bör, ägnas åt Alucard och hans konflikt med sin far och även om det är naturligt för serien att skapa sig en ny visuell stil så hoppas jag innerligt att Ayami Kojimas tolkning av Alucard från Symphony of the Night ligger till grund för karaktären i serien.
 
Och ja, det är fortfarande för tidigt att låta några förhoppningar skena fritt. Men ... kanske kan detta vara början på en nystart för serien. Kanske låter Konami ett annat företag sondera intresset för nya spel, kanske är det en medveten strategi för att skapa ett nytt intresse. Hoppas kan man i alla fall.

Robocop

 
Liksom Total Recall regisserades den första Robocop av Paul Verhoeven. De båda filmerna påminner om varandra i hur de skildrar mörka och dammiga dystopier och båda filmerna är råa och snålar inte på blod och grymma dödsscener. Robocops dystra framtid styrs av stora cyniska företag med vinsintresse och likt Starship Troopers använde Verhoeven nyhetsinslag för att etablera tidsandan på ett effektivt sätt. I Robocop använde Verhoeven musik på ett annat sätt än i sina andra filmer och jag tror att alla som sett filmen kan nynna det maffiga ledtemat som byggde stämmning inför de saftigaste action-scenerna.
 
 
Remaken kom förra året (2014) och redan efter några sekunder sitter jag och gapar av förvåning då MGM-lejonet inte ryter utan ger ifrån sig en serie "bluddranden". De märkliga ljuden visar sig komma från Samuel L. Jackson som värmer upp inför en patos-tyngd moralpredikan om fördelarna med robotar på gatorna istället för poliser. Jacksons karaktär, Pat Novak, har samma funktion som nyhetsuppläsarna i förlagan och ger snabbt tittaren en inblick i tidsandan filmen skildrar. Fler stora skådespelare dyker snart upp i form av Michael Keaton och Gary Oldman som här spelar far och son som tillsammans har ledande roller inom företaget Omni Corp. Sonen, Keaton, vill få ut sina robotar på gatan och därigenom kamma hem stora summor pengar. Fadern, Oldman, är mer intresserad av att använda tekniken de har utvecklat till att framställa funktionella proteser för att hjälpa människor. Dynamiken dem emellan är naturlig och lysande.
 
Samtigt får vi följa poliserna Murphy och Lewis som är på vippen att avslöja en vapenaffär som går att spåra hela vägen tillbaka till polishuset. När skurkarna förstår vad som är i görningen bestämmer de sig för att röja Murphy, spelad av Joel Kinnaman, ur vägen och planterar en bomb i hans bil. En svårt sarjad polis är precis vad Omni Corp. behöver, de räddar livet på Murphy genom att bygga in honom i en robot-kropp. Tanken är att en robot som delsvis är människa ska visa hur effektiva robotar är vid brottsbekämpning och en stor PR-kampanj dras igång kring den nya polisen: Robocop.
 
Så långt känner vi igen handlingen från förlagan men härifrån och ut väljer remaken en annan väg. Förlagan hade sloganen "50% människa, 50% maskin, 100% snut" (eller något i den stilen) och denna slogan hade passat bättre på remaken. Betydligt mer tid ägnas åt att visa hur Robocops mänskliga och maskinella sidor står i konflikt, hur Murphys familj upplever förändringen och de etiska aspekterna på att hantera ett människoliv som en maskin. De här, mer känslomässiga, delarna bärs av Oldman och Abbie Cornish som spelar Murphys fru och även om denna problematik fanns med i förlagan får den här mer djup. Kinnamans rolltolkning är ... inte lysande. Ibland funkar det bra, ibland inte. Jag har svårt att egentligen känna något för karaktären Murphy, och jag är rädd att det beror på Kinnamans tolkning.
 
Liksom Total Recall är denna film en omtolkning med en lägre åldersgräns i åtanke. Precis i början av filmen finns några scener som är råa, men efter det är det en action-rulle. Den utdragna, spänningsfyllda, flykten undan ED-209 som i förlagan för tankarna till slasher-genren är här utbytt mot fräsig action mot en drös 209or som mer än någonting påminner om spelet Vanquish. Ett gäng referenser till förlagan är insmugna i form av de klassiska replikerna och orginaldräkten skymtar förbi som hastigast under ett planeringsmöte. Det pampiga ledtemat används vid två tillfällen vilket lånar remaken en del av fölagans tyngd. I slutändan funkar filmen hyfsat med goda skådespelarinsatser från de stora namnen, men all magi som omgav karaktären Robocop i förlagan saknas.
 

Total Recall

 
Total Recall från 1990 är en av mina favoritfilmer, i alla fall om du frågar min inre 12-åring. Arnold Schwarzenegger gör en klassisk Arnold-roll, Sharon Stone tränar Tennis och det är mänger av pang-pang och action. Filmen regisserades av Paul Verhoeven som gav oss en inblick i en dyster framtid med storslagna vyer av mars blandat med klaustrofibiska tunnlar och väl inbodda koloni-interiörer. Verhoevens bildspråk gav filmen en känsla av skala och var tillräckligt rik på detaljer för att skapa en trovärdig dystopi, trots att många av filmens premisser var ganska tokiga. Filmens handling är hämtad från en novell av Philip K. Dick men avviker ganska kraftigt en bit in i filmen. Total Recall var en riktig snackis när den dök upp på hyrfilm då den innehöll mängder av minnesvärda och halvgalna action-scener som kunde återges muntligt på skolgården gång på gång.
 
 
2012 kom remaken med samma namn, denna gång med Colin Farrell i huvudrollen. Handlingen föjer Farrells karaktär Douglas Quaid som befinner sig i något av en livskris. Han får avslag på sin befodran och sittar fast i ett montörsjobb med taskiga arbetstider som han dessutom måste pendla till via en hiss genom jordens medelpunkt. På nätterna drömmer han att han är en hjälte med ett viktigt uppdrag som en kontrast till sin vanliga gråa vardag och till slut bestämmer han sig för att gå till företaget Rekal som erbjuder inplanterade minnen. Han blir övertalad att ta ett minne där han är en hemlig agent på ett viktigt uppdrag men när minnet ska planteras stöter de på ett problem, det uppstår en konflikt mellan minnet som håller på att planteras och Quaids egna minnen då han i själva verket redan är en hemlig agent. Förvirrad och osäker på vad som är verklighet eller inte försöker Quaid nu fly undan ordningsmakten som plötsligt är efter honom och längs vägen hittar han fler och fler ledtrådar till vem han verkligen är ... en hemlig agent med ett viktigt uppdrag.
 
Den värld filmen utspelar sig i har upplevt kemiska krig vilket lett till att det numer bara går att leva i delar av Europa och i Australien. The United Federation of Britain styr de australiensiska kolonierna med en järnhand och tillåter arbetare att varje dag pendla genom jorden medelpunkt. En grupp frihetskämpar vill slå sig fria från UFBs styre och bekämpar därför federationen. Quaid befinner sig plötsligt mitt i denna konflikt då han bär på information som i ett slag skulle slå ut hela federationens militära potential. Båda delarna av planeten är överbefolkade och stora delar av filmen utspelar sig antingen i den gigantiska hissanordningen eller i den överlastade arkitektur som utgör de överbefolkade städerna. Jag kan komma på få filmer som både lyckas bygga upp en lika intressant miljö och sedan utnyttja den så väl som här. Rent visuellt påminner filmen mer om Blad Runner än sin förlaga, vilket är naturligt då även den är baserad på ett verk av K. Dick.
 
Colin Farrell gestaltar rollan som Quaid väl och framstår som mer sårbar och förvirrad än han vanligtvis gör och mot slutet av filmen liknar han en yngre Brad Pitt mer än någonsin. Då Len Wiseman är regisör för filmen så är det ingen större förvåning när Kate Beckinsale dyker upp och får ägna större delen av filmen i atletiska närkamper blandat med skjutvapen. Hennes karaktärs roll ersätter 2-3 karaktärer från orginalet och den andra kvinnliga huvudrollen, gestaltad av Jessica Biel, försvinner nästan. Bill Nighy dyker upp i en betydande roll en bit in i filmen men får även han ganska lite skärmtid, tyvärr.
 
Så, hur förhåller sig denna film till förlagan? Många viktiga scener är återskapade nästan rakt av och det finns några fyndiga detaljer som är insmugna som en nick till orginalet (damen i passkontrollen t.ex.). Det faktum att filmen så tydligt fokuseras kring Farrell och Beckinsale ger den en egen dynamik och ger filmen ett annat tempo. Den nya filmen är även skriven för en lägre åldersgräns vilket ger den en helt annan ton än det råa klimat som råder i förlagan. Innan filmen gick upp på bio kommer jag ihåg att många pratade om att denna film skulle ligga närmre novellen än förlagan, men den är tydligt strukturerad efter den första filmen och inkluderar inte detaljer som utomjordingar och resor till mars, vilket otvetydigt för den längre bort från novellen än någonsin. Något jag saknar, även om det finns planteringar, är frågan på slutet; är filmens handling verklig för huvudpersonen eller är den bara ett konstgjort minne. Jag satt in i det längsta och väntade på att remaken skulle göra en extra twist kring filmens centrala begrepp, men det rann liksom ut i sanden. I slutändan är filmen en bra action-rulle med riktigt maffiga miljöer och en god insats från Farrell, men den är inte lika unik som förlagan ... och världen känns inte riktigt komplett utan Michael Ironside.

Dredd

 
 
De filmer som går upp på bio i år och som fångar mitt intresse har en sak gemensamt, de är remakes. En ny generation filmskapare hyllar de filmer de själva växte upp med. En god remake bör förnya och modernisera källmaterialet men samtidigt gotta sig lagom i nostalgi och träffa de detaljer som gjorde förlagan minnesvärd. Det är en knepig balansakt men filmer som Mad Max och Terminator: Genisys lyckades i mitt tycke väl med denna bedrift. Remakes har alltid gjorts men för några år sedan tog filmindustrin tag i just den kategori filmer som jag växte upp med, action-filmer från 80-och 90-talen, så jag tänkte ta en närmare titt på några av de senaste årens remakes och eventuellt återuppleva lite barndomsminnen, och jag börjar med ...
 
 
Ok, det här är inte en remake. -95 kom filmen Judge Dredd med Stallone i huvudrollen och snarare än att återskapa den filmen försöker Dredd från 2012 gå tillbaka till den tecknade serien och fånga den hårdkokta, dystopiska och våldsbejakande känslan som fanns där. Serien började i mitten på 70-talet och fanns att läsa i antologin Magnum här i sverige. I serien var Judge Dredd en sammanbiten, tystlåten och halvmystisk figur som skipade rättvisa mellan korhuggna replikskiften och likheterna med Stallones rolltolkning var få. Tänk er Clint Eastwood, med en hjälm och i framtiden så hamnar vi ganska nära seriens rötter. Karl Urban gestaltar Dredd med nedvända mungipor, korta repliker och det som skiljer mest från Stallones tolkning är hjälmen. Urban tar inte av den under hela filmen och karaktären Judge Dredd är lika mystisk när han kliver av scenen i slutet av filmen som då han ses för första gången någon minut in.
 
Den karaktär vi framförallt följer i filmen är Psy Anderson som gör sitt första uppdrag med Dredd som övervakare. Med sin förmåga att läsa tankar och känna av närvaron av personer i sin närhet kompleterar hon Dredd väl när de plötsligt befinner sig inspärrade i en Mega-byggnad fylld av skurkar. Längst upp i byggnaden befinner sig Ma-ma spelad av Lena Headey, chefen för en klan av drogtillverkande hulliganer. Headeys roll är väldigt avlägsen Cercei Lannister då Ma-ma är betydligt mer härjad och lågmäld men headey för samma djup och pondus till karaktären som hon lyckats så väl med i Game of Thrones och när eftertexterna rullar är det hennes roll jag kommer ihåg bäst.
 
Filmen är inspelad i Sydafrika och har samma dammiga CG-stil som de flesta filmer som producerats där de senaste åren. Effekterna är effektiva och välgjorda, men man är hela tiden medveten om att de är gjorde med en dator. Våldet och råheten är ordentligt uppskruvad och känns ibland lite plumpt och obefogat, men speglar ändå orginalserien. Judge Dredd får leverera sin replik "I am the Law!" och han använder alla olika typer av ammunition i sin Law-Giver som jag kan komma ihåg ifrån serien. Kort sagt, filmen prickar formatet väl och lite här och där finns fler referenser till serien bland annat i form av graffitti.
 
Filmen är kort och drivs framåt av action, det är inga långdragna dialogpartier och de gånger filmen sänker tempot är då den ger extra tyngd åt Headys karaktär. I stort sett hela filmen utspelar sig i en och samma, förvisso stora, byggnad och det är egentligen bara här jag känner mig lite besviken. Jag vill se mer av Mega City, jag vill se ödemarkerna och lite mer motorcykeljakt. Men, i slutändan är filmen en god filmversion av serietidnings-anti-hjälten Judge Dredd, täckt i damm och blodstänk.
 
En stund efter publicering av denna post fick jag tips om en grupp på Facebook under namnet Make a DREDD Sequel, kila över dit för mer material.

Terminator Genisys

Om jag skulle göra en lista på de filmer jag sett flest gånger, eller filmer jag har starkast nostalgisk anknytning till, så skulle The Terminator med uppföljaren Judgement Day hamna relativt högt. Inte lika högt som Star Wars och Alien utan i gruppen under, någonstans bland Dirty Harry och Örnnästet kanske. I tisdags gick Terminator på TV och jag passade på att se om den och upptäckte att den inte likt många andra favoriter tappat något av sin magi med åren, The Terminator är precis lika bra idag som när jag för första gången såg den i smyg på en brusig VHS hemma hos en äldre kamrat.
 
Så, varför är den första Terminator så bra? Cameron är en mästare på att bygga upp intressanta fantasivärldar och vet precis hur mycket som behöver förklaras för att vi som tittare ska känna oss bekväma med världsskildringen utan att magin försvinner och vad gäller berättartempo så lyckas han även där med att vagga in oss i filmens verklighet och med fast hand föra oss vidare utan att det är uppenbart när filmen skiftar från 1:a till 2:a akt och så vidare. Fotot är bra, castingen är fenomenal, effekterna har åldrats men fungerar ändå bättre än många senare filmer. Kort sagt är det en film med hög klass. Vad gäller själva temat, en robot som reser i tiden, så tyckte jag som liten att det var döhäftigt. Som högskoleutbildad vuxen skulle jag kunna skriva en ganska lång text om hur skräck-fiktion från olika tider skildrar den avsedda mottagargruppens innersta rädslor, och hur Terminator både speglar rädslan för ett kärnvapenkrig och likt en känd roman skriven för hundra år sedan vid genevesjöns strand av Mary Shelley problematiserar teknikens framsteg och hur de nya vetenskapliga och medicinska framstegen kan leda till situationer, och kreationer, vi människor inte kunnat förutse. Men, innerst inne tycker jag nog fortfarande att det är rätt fränt med robotar som reser i tiden. Hursomhelst, så var det inte den första filmen jag skulle skriva om, utan den nya. Innan jag lämnar 1:an måste jag bara få nämna filmens klassificering då jag oftast, likt Alien, stött på denna film märkt som sci-fi/action. Sci-fi får man ju gå med på men action får jag ändå ifrågasätta, The Terminator, och Alien, har mer gemensamt med slasher-filmer än rena action-rullar och bär på ett arv från gotiken ... men mer om det någon annan gång.
 
Innan jag lämar min Trip down Memory Lane så kan jag ju passa på att nämna de andra filmerna i serien, men betydligt mer fåordigt.
T2 - Riktigt bra rulle och denna gång helt klart under kategorin action. Valet av fokus på John och en mer tillrättalagd framtoning visade tydligt att denna film var riktad till en yngre publik, likt 1:an håller den väl över tid.
3:an (Rise of the Machines?) - Ok, inget här som inte fanns med i 2:an och levererat lite lamare. Utan Linda Hamilton förlorar hela konceptet sin pondus.
4:an (Salvation?) - Post apocalyps och Christian Bale. Världen och människorna som lever i den är intressanta, men action-biten och själva upplösningen är underutvecklad.
 
 
 
Så, dags för Terminator Genisys. Till att börja med gick jag in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget. Jason Clarke spelar John Connor i framtiden och leder den slutgiltiga offensiven mot Skynet, än så länge är filmen visuellt tilltalande och efter ett hormontstint brandtal brakar det lös. Jai Courtney, som var med någon minut i Divergent, spelar Kyle Reese och det hela känns lite avigt. Dom hittar en tidsmaskin och som vi alla vet skickas Kyle tillbaka genom tiden för att skydda Johns mor Sarah i orginalfilmens handling. Så långt är vi alla med. Men, med stort M, något går helt åt skogen. Den veklighet Kyle skickas tillbaka till är inte den samma som i 1:an. Istället för att rädda Sarah räddar hon mer eller mindre honom med hjälp av en åldrad T-800-modell. Sarah spelas av Emilia Clarke (Daenerys) och T-800an, här försedd med ett sött smeknamn, av Arnold Himself.
 
Härifrån blir det svårt att egentligen berätta något utan att avlöja vidare detaljer. Det som går att avslöja är att det sker fler tidsresor och att det uppstår en alternativ tidslinje som skiljer sig från den etablerade. Under några minuter får vi återse ikoniska ögonblick från första filmen, med vissa ändringar, och det är fullkomligt lysande! Flera gånger får jag gåshud då jag får se nya scener skapade med 1984-års upplaga av Arnold, en av min barndoms största hjältar. Ett synnerligen effektivt jump-scare är också insmuget i en av de gamla scenerna, vilket blir exta effektivt om klipp-tempot sitter inpräglat i ryggmärgen. Efter det löper filmen på, både Sarah och Kyle har mer attityd än sina förlagor och ett antal running-jokes etableras och blandas med de one-liners som förväntas av serien. Efter ungefär halva filmen har jag slutat ifrågasätta Jason Clarke och Emilia Clarke, men Jai Courtney är fortfarande lite avig. Arnold spelar sin roll med värme, värdighet och ett stort mått humor. Flera gånger får han både skoja om sin egen karaktär men även leverera one-liners i actionfyllda höjdpunkter. Jag såg filmen i 3D och trots att det i bland är högt tempo så blev det inte rörigt och vissa scener, framförallt PoW-vyerna i rött och vitt samt genom ett krypskyttesikte, kändes lyckade. Storyn går ihop, förutom en rejäl lucka som är tom även för huvudpersonerna, och lämnar utrymme för uppföljare. Jag vet inte riktigt vad man ska lita på eller inte men liksom Mad Max så har jag läst att ytterligare 2-3 uppfäljare är planerade. Till allt detta får vi lägga referenser till andra varumärken, som Blade Runner och Transformers samt otaliga detaljer som var ämnade för 1:a och 2:a filmen men som inte lyckades ta sig till slutprodukten. Denna film står på egna ben men visar tydligt var den kommer ifrån och är en kärleksförklaring till de första två filmerna och Arnolds roll i dem. Kort sagt, gillade du 1:an och 2:an ska du gå och se denna. (Och ja, som en inbiten tittare noterade jag de eventuella implikationerna av en 3:e tidslinje med tanke på polaroidfotot.)
 
Avslutningsvis vill jag skriva några rader om Emilia Clarke och hennes tolkning av rollen som Sarah Connor. Det enda jag egentligen sett av filmen innan jag satte mig i bio-stolen var en debatt på sociala medier kring en poster till filmen.
http://cdn3-www.comingsoon.net/assets/uploads/gallery/terminator-genisys-1407342180/wvbmad2.jpg
 
Postern framhäver på klassiskt superhjälteomslagsmanér Clarkes byst och ända och förmedlar inte alls samma pondus som Linda Hamilton förde till rollen. Om vi ser till Clarkes roll i filmen så inleder hon starkt, utan att avslöja för mycket, och räddar sedan Reese istället för det omvända. Efter det turas hon och Courtney om att tillrättavisa och rädda varandra och vad gäller nakenhet så tillbringar karlarna i filmen mer tid utan kläder på sig än vad Clarke gör. Så, postern förtjänar den kritik den får men jag uppfattade inte hennes roll i filmen som sådan som objektifierande. Speciellt inte med tanke på Hamiltons tolkning i första filmen då hon är i chock och gör vad hon blir tillsagd fram till de sista minutrarna medan denna Sarah är kapabel och tar hand om sig själv. Om jag har fel så rätta mig gärna.
 

Mad Max: Fury Road

 
Så vad säger man efter att ha sett den nya Mad Max. Filmen är en två timmar lång biljakt. Vid några tillfällen, typ tre, stannar bilarna en stund och karaktärerna hinner prata några minuter innan fienderna dyker upp vid horisonten. Handlingen går ut på att Max hamnar i samma bil som föraren Furiosa. Furiosa har knyckt en massa fruar från en superskurk och ska smita med dem, men skurkarna hinner ikapp dem och det blir en biljakt.
 
Jämfört med Road Warrior så är inte den nya tolkningen av Mad Maxs värld lika kall och rå. Här finns mer färg och rikt med skruvade detaljer. Filmen tar inte sig själv på samma allvar som föregångaren och är mer av ett spektakel. Som tittare kan man slappna av och bara åka med i galenskapen, tryggt förvissad om att det är lönlöst och totalt ointressant att ifrågasätta filmens premisser. Det finns gott om nickar till de äldre filmerna så de som ser filmen av nostalgiska skäl kommer inte bli besvikna.
 
Vad gäller skådespelarinsatser så gör Tom Hardy en helt ok insats som Max, men den tituläre Max har en försvinnande liten betydelse i filmen. I slutet av filmen bryr jag mig inte det minsta om vart Max tar vägen, jag vill veta hur det går för de andra. Filmens stjärna är Charlize Theron som Furiosa. Hon spelar en tuff kvinna som står på egna ben i en postapokalyptisk värld, omgiven av flinskalliga skurkar som ylar av vansinne. Kanske är det medvetet av filmskaparen, kanske inte, men karaktären påminner starkt om Ripley från Alien. Förutom Therons karaktär så är det egentligen bara ytterligare en karaktär som genomgår någon form av utveckling under filmen och det är soldaten Nux, spelad av Nicholas Hoult. Utan att avslöja för mycket tvingas han att ifrågasätta den världsbild, med löften om Valhall, som den kvasi-religösa ledaren och tillika superskurken Immortal Joe har indoktrinerat sina följeslagar i.
 
Nämnas bör ocksså att jag såg filmen i 3D. Än så länge har jag mest tyckt att 3D-effekterna i de filmer jag sett varit en gimmick och att det lätt blir rörigt. Jag har varit milt besvärad av detaljer som plötsligt poppar upp i utkanten av synfältet och har haft svårt att riktigt hänga med i snabba scener. Kompositionen i Fury Road känns betydligt mer lämpad den tredje dimentionen. 90% av filmen utspelar sig i en platt öken med en bil i förgrunden så 3D-effekten är faktiskt både motiverad och lyckad.
 
Så, om du gillade Road Warrior så kommer du gilla Fury Road. Om du inte gillar biljakter, håll dig undan.
 

AVGN: The Movie

 
AVGN-POSTER-WEB-QUALITY
 
AVGN, eller Angry Video Game Nerd, är en karaktär skapad av av James Rolfe. Karaktären firar 10års jubileum i år och om man besöker cinnemassacre.com så finns alla episoder tillgängliga. I korthet går serien ut på att The Nerd spelar gamla spel, svär, blir irriterad och då och då råkar ut för tokigheter så som att bli besökt av figurer ur spelen. Har du missat serien, kila över och bränn några timmar. För några timmar sedan släpptes AVGN: The Movie lös digitalt på nätet, du hittar den som hyrfilm för 5 dollar på Vimeo, och eftersom jag ligger hemma förkyld och har sett fram emot denna film sedan James först berättade om den 2010, så har jag ägnat morgonen åt att se den.
 
Så, filmer är inget jag berört här tidigare, även om jag har funderat på det, men jag ska försöka sammanfatta lite av mina intryck. Filmen vidgar perspektivet från serien och visar lite mer av The Nerd, som att han jobbar i en TV-spelsbutik. Tidigt i filmen presenteras spelet E.T. (eller EEEE TEEE för att undvika juridiska komplikationer) som det spel nördens fans ständigt önskar att han ska spela, men som han vägrar göra något av. Tillsammans med den mytomspunna bakgrundshistorien om hur spelet ifråga fick företaget Atari att gå i graven och hur miljoner av spel grävdes ned i öknen vävs "legenden" ihop med både karaktären The Nerd och oss: fansen. Under filmens första halvtimme etableras bakgrundshistorien samt två nya karaktärer och så långt känns filmen ganska avlägsen serien på så sätt att formatet skiljer sig avsevärt från det hemmasnickrade Youtube-formatet, detta är en långfilm som utspelar sig i den verkliga världen, inte i en källare. Utan att avslöja för mycket så vävs historien om de begravda spelen samman med konspirationsteorier som Roswell och hemliga projekt från kalla kriget och ganska snart brakar allt lös i en galen, tokig, hyllning till både seriens fans, TV-spel och filmskapande.
 
Mängder av kända och okända Youtube-personligheter dyker upp samt Howard Scott Warshaw, skaparen av det legendariska spelet ifråga, och b-filmsskaparen Lloyd Kaufman som varit en inspiration för Rolfe. Mängder av nickar till spel och andra filmer finns insprängt men det som verkligen gör filmen till något speciellt är kärleken till filmskapande. Flörtarna med pajjig 50-tals sci-fi och monsterfilmer av typen Godzilla är tydligast och bär filmen, men här finns även referenser till Western, 90-tals sitcom, zombierullar och generisk 80-talsaction. När allting väl brakat lös känner man dessutom igen Rolfes stil med "bra b-effekter", alltså, trots att filmen innehåller mycket dataanimation så förlitar den sig ändå på praktiska effekter som miniatyrer och människor i monsterdräkter.
 
I slutändan får jag säga att filmen var ungefär vad man kan vänta sig. Mittensektionen kunde möjligen ha kortats ned lite till förmån för den första etablerande fasen, men egentligen spelar det ingen roll överhuvudtaget. Som film betraktat faller den på att alla skådespelare utom typ 5-6 är rena amatörer och för någon som inte är bekant med serien ter sig nog spektaklet förbryllande. Filmen ska förstås som en förlängning av serien och en hyllning till fenomenet AVGN och alla fans. Och, eftersom jag är ett fan till serien så lutar jag mig i ro bakåt och låter mig bli underhållen.