Castlevania II: Simon's Quest
Under 80-talet genomgick spelindustrin en stor omställning. Från att ha byggt spel anpassade för arkadhallarna så öppnades marknaden upp för konsoller i hemmen. Istället för att vara fokuserade på ett enkelt synligt mål kunde spelen nu förlängas och byggas för att spelas i mer än en sittning. Det är lätt att romantisera denna period, jag själv är helt klart skyldig, men många spel var faktiskt ganska dåligt byggda. En del koncept lyckades, andra glömdes bort och i slutet av 80-talet fanns en mängd tydligt definierade genrer som inte fanns i början. Tack vare experimenterande så etablerades olika system och spelmekaniker som hade lyckats och ett spel som nog är att betrakta som ett experiment är Simon's Quest från 1987.
Fem år efter händelserna i det första spelet ger sig Simon ut på ett nytt äventyr. Sedan han besegrade Dracula har han mått dåligt och förstått att han har fått en förbannelse över sig. Det enda sättet att häva förbannelsen är att samla ihop Draculas kroppsdelar som spridits runt om i riket och förstöra honom en gång för alla.
Den första miljön man ser är en stad där man kan byta några ord med invånarna. Där finns även folk som erbjuder lite utrustning mot betalning men eftersom Simon är pank måste han först ut i världen och samla på sig lite pengar, i form av hjärtan. Lämnar man staden åt vänster stöter man på starka fiender och ganska snart ett träsk som inte går att ta sig över. Väljer man istället höger hamnar man i en skog där vägen delar sig. Efter lite utforskning finner Simon fler städer, mörka grottor och en villa som efter att man klivit in inte erbjuder mycket mer än en plattform för hög att hoppa upp till. Så, tillbaka till staden när ...
Plötsligt natten faller, musiken ändras och fienderna blir starkare. Utmattad och med livmätaren i botten lyckas Simon ändå ta sig tillbaka till staden i hopp om att köpa lite ny utrustning och fylla på sitt liv genom att be i den lokala kyrkan, men ...
Istället för bybor så kryllar staden nu av zombies och ingen av butikerna går att besöka. Till slut kommer morgonen och om Simon fortfarande är i livet kan han köpa en flaska vigvatten och en vit kristall som låter honom ta sig vidare. Ungefär så fortsätter det, för att ta sig vidare mot nästa stad och nästa villa krävs vissa föremål och att de används på rätt plats. Väl inne i någon av spelets villor krävs också en del utforskning enligt följande mönster:
Hitta ingången, alla villor ser likadana ut förutom variationer i färg och man springer på dem naturligt under utforskning av världen, med undantag för en villa vilken man bara kan ta sig till via båt.
Hitta sedan en person iklädd mantel någonstans i villan, denna person säljer pålar som behövs för att komma åt den del av Dracula som är undangömd i varje slott. Ofta är det krångligare att hitta pålen än skälva kroppsdelen och det krävs ofta att man hittar falska väggar som går att passera och liknande.
Leta reda på ett klot som innehåller någon av kroppsdelarna, kasta pålen på klotet och traska sedan ut ur villan.
Jämfört med det första spelet är de flesta fiender näst intill ofarliga. Bara ett fåtal av dem regagerar på din närvaro dynamiskt medan huvuddelen av dem antingen vandrar fram och tillbaka på en och samma plattform eller långsamt flyger rakt mot dig. När väl den första villan är avklarad är spelets svåraste parti redan klart, dels springer Simon på ny utrustning som gör hans attacker starkare och dels levlar man upp vilket leder till att Simon tål mer skada. Spelets egentliga utmaning ligger i att hitta rätt och veta vilken utrustning man ska använda var. Spelet ger dig ledtrådar, men oftast är de så såligt översatta att de inte hjälper.
Ehm ... va?
En av de saker många verkar ha hängt upp sig på är hur tre olika kristaller man hittar längs vägen måste användas på ett väldigt specifikt sätt. Det är inte solklart, men inte hopplöst heller. Den allra första person man möter i spelet råder dig att köpa den vita kristallen som ger tillträde till den första villan. När man lite senare möter en person i en stad som byter en blå kristall mot din vita är man bara några skärmar från den plats där den blå kristallen ska användas för att ge tillträde till ett nytt område och vid det här laget i spelet har man bara stött på en enda återvändsgränd, just den där kristallen ska användas för att öppna upp en ny passage. Det är som sagt knappast tydligt, men om vi kunde lista ut det när vi var tie utan några större kunskaper i det engelska språket så bör även en modern spelare kunna ta sig förbi dessa partier.
För att ta sig förbi klippan behöver Simon knäböja med en röd kristall i handen, då kommer en virvelvind och sveper honom med sig till nästa område
Förutom bergspartiet i bilden ovan besöker Simon förutom de tidigare nämnda skogarna, träsken och grottorna även några olika kyrkogårdar och mer kala skogspartier som tillsammans ger en ganska trevlig bild av området runt Draculas slott. Musiken ute i världen skiljer sig mellan dag och natt men är den samma i alla regioner, lyckligtvis är musiken en av höjdpunkterna i serien och tillsammans med den förvisso enkla men likväl effektiva grafiken skapas en intressant stämmning.
Simon besöker en kuslig kyrkogård mitt i natten, med bara en plutt på livmätaren
Spelets styrka är miljöerna som inbjuder till utforskning, och även om dag och natt-cykeln tillsammans med de mer kryptiska inslagen är de saker flest verkar ha svårt för så tycker jag att det funkar fint. Spelets riktiga bekymmer är fienderna och de få bossar som dyker upp. Simon har otroligt starka vapen att tillgå och det är ytterst få tillfällen som fienderna bjuder meningsfullt motstånd, inte ens Dracula är någon match då han enkelt går att besegra utan att Simon själv tar någon skada alls.
Liemannen, spelets första boss
Så, spelet är ett experiment där den tighta ban-designen och placeringen av fiender från första spelet har fått ge avkall för att ge utrymme för en spelstil som uppmuntrar till utforskning. Det är inget mästervek, men jag tycket att de flesta som ondgör sig över spelet ondgör sig över fel aspekter, det nydanande experimentella är intressant och ger en försmak av vad som skulle komma långt senare i spelserien. De neddummade fienderna och bristen på utmaning i strid är det som gör att spelet tappar en stor del av den magi som fanns i det första spelet. Så, om du frågar mig så är det här spelet ett lyckat experiment, i sig en trevlig titel, men kanske viktigare gav det en tydlig signal för i vilken riktning nästa spel skulle gå och visade på ett potential som kom att realiseras långt senare i och med Symphony of the Night.
Kommentarer
Trackback
