Bera

 

 

1997 släpptes Castlevania: Symphony of the night till Playstation. För att rikigt förstå hur annorlunda upplevelse detta spel var behöver man göra en mental resa tillbaka till en era då så gott som alla spelserier hade gjort hoppet in i den tredje dimensionen, oftast med beklagligt resultat. Det sena 90-talet kantas av besvärliga kontroller, en bångstyrig kamera och tråkiga intetsägande texturer utsmetade över kantiga polygoner. Castlevania tog ett tydligt kliv bort från denna estetik och levererade ännu ett plattformsspel i 2D, då verkade det vara föråldrat och mossigt redan innan det släppts, men medan de flesta samtida spel idag knappt går att ta i med tång så har Symphony of the night visat att välanimerade sprites och snygg pixel-art alltid kommer stå sig.

 

Det riktigt snygga Europiska omslaget (Bild hämtad från wikipedia.org)

 

Spelet är en direkt uppföljare till Rondo of Blood, så direkt att man faktiskt börjar mitt i slutstriden mot Dracula. Efter striden flyttas tiden fram fem år då Draculas son Alucard kommer fram till slottet och upptäcker att Richter, förvriden av ondska, numer sitter på tronen. Då och då springer han på Maria, nu några år äldre och inte längre en liten flicka, i korridorerna. Maria letar efter Richter och är övertygad om att det är någon annan som drar i trådarna och att Richter i själva verket är oskyldig.

 

Härifrån är det en hisnande resa genom korridorer, tunnlar, grottor och torn. Redan från början märker man några dramatiska skillnader från de tidigare spelen:

 

Layout: Spelet är inte längre linjärt på så sätt att man spelar bana för bana, istället får man utforska det stora slottet en liten bit i taget för att sedan komma tillbaka till platser man redan besökt med ny utrustning eller nya förmågor för att sedan kunna ta sig vidare. Spara spelet gör man i speciella rum utspridda i slottet och om man inte hinner tillbaka och spara innan man dör förlorar man all utrustning man hunnit samla på sig. Besvärligt -ja, men samtidigt innebär det en verklig risk där mycket står på spel då man tvingas göra tuffa beslut längs väget.

 

Gameplay: Spelet är fortfarande ett plattformsspel men med ett rollspelssystem i grunden som låter dig stiga i level, samla pengar till ny utrustning samt använda olika vapen, rustningar och magiska föremål. Jag gillar detta skarpt, av förklarliga skäl då jag även gillar rollspel. Jag saknar ibland den klassiska piskan men alla de olika vapnen innebär att man måste anpassa sin spelstil ganska mycket. Beroende på situationen kan det vara en fördel att kunna använda en sköld vilket innebär att man kan glömma tvåhandssvärden. Ibland kan ett svärd med god räckvidd vara viktigare än ett svärd som gör mycket skada o.s.v. Alla olika kombinationer av utrustning gör att spelet blir varierat och om man vill ha en större utmaning kan man fortsätta att envisas med att använda son favoritstav trots att det finns kraftigare svärd att tillgå.

 

 

Biblioteket, som man besöker ganska ofta för att köpa prylar av bibliotikarien. (Bild hämtad från wikipedia.org)

 

Trots att de tidigare spelen har varit både snygga och stämmningsfulla är detta spel i en klass för sig. Karaktärerna är ritade i härligt viktoriansk manga och musiken i sig är värd de vansinniga priser spelets skiva numer går på. Många av de fiender som varit med i tidigare spel dyker upp och i många fall används till och med samma sprites som i Rondo of Blood. Nämnas bör också att spelets första bossar är Slogra och Gaibon som dök upp precis innan Dracula i Castlevania IV. Senare i spelet får man även slåss mot de olika spelbara karaktärerna från Castlevania III som återuppstått från det döda.

 

 

Slogra och Gaibon, här inte hälften så svåra som då man sprang på dem på SNES. (Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Om jag satte betyg på de spel jag skriver om så skulle nog detta kamma hem potten. Det är lite för lätt och jag hade gärna sett lite andra miljöer än bara slottet, men det är de enda klagomål jag kan komma på. Härnäst på listan över spel finns en lång rad handhållna titlar till GBA och DS, men även en titel som kommer ge mig tillfälle att återanvända formuleringen "... besvärliga kontroller, en bångstyrig kamera och tråkiga intetsägande texturer utsmetade över kantiga polygoner ...".

Om vi landar på ett Gameboy eller N64 nästa gång beror på vilket spel jag klarar först, stay tuned.