Bokbloggsjerka
Agricola
Även med ganska små språkkunskaper hör man ju nästan på namnet att spelet har något med jordbruk att göra, och just så är det.
Varje spelare får en bit mark på ett spelbräde, med en stuga och flera tomma fält som man har att bruka. I stugan bor de två gubbarna man har att spela med.
Nu gäller det att utnyttja sin mark på bästa och mesta möjliga sätt. Renovera eller bygga ut stugan, plöja åkrar och så grödor, bygga hagar och lador för boskap.
På den gemensamma spelplanen finns händelsefält. Varje spelare får ställa ut sina gubbar på den aktivitet man vill göra. Här gäller det att planera framåt. Vill jag exempelvis bygga staket till ett par hagar med ena gubben måste jag se till att jag har tillräckligt med virke. Har jag inte det får jag först samla trävirke med första gubben och sen bygga staket med andra gubben.
Förutsatt att de fälten finns lediga när det är min tur. Alla spelares gubbar står kvar tills rundan är avslutad, så den som är sist har minst att välja på.
För varje runda vänder man dessutom upp en ny händelse.
Vid spelets slut får man minuspoäng för de rutor som är tomma på ens mark, så det gäller att planera. Just minuspoängen är lite luriga.
I spelet finns får, oxar och svin. Man får poäng för de djur man har när spelet är slut, men har jag bara svin får jag minuspoäng för att jag inte har får och oxar. Likaså för grödor.
För att ytterligare stressa spelet är det ett antal skördetillfällen vid givna intervall.
Vid skörden ska alla ens gubbar äta, har man inte ordnat med mat åt dem får man ta tre minuspoäng för varje mat som saknas.
Vid skörden får man också skörda de åkrar man har sått, och om man har två eller fler djur av samma art, och det finns plats för fler djur, får man smått i hagar och lador.
Japp, som om detta inte var nog att hålla reda på får man också ett antal kort man kan spela med.
Dessa kort ger spelaren som har dem möjlighet att bryta mot reglerna.
Exempelvis kan ett kort innebära att man får en extra mat varje gång man fiskar.
Dessa kort måste man inte använda, om man tycker det är mycket att hålla reda på, men när man börjar få lite koll på spelet är det intressant att försöka kombinera kort och taktik för att få fördelar.
Det är en hel del att hålla koll på när man spelar agricola, men det är faktiskt inte så svårt som det låter när man väl sitter med spelet framför sig. Man har tid på sig att resonera och hjälpas åt, förutsatt att man spelar för att ha trevligt tillsammans och inte bara vill vinna.
Från 12 år står det på lådan, det får man väl utgå från stämmer. Det krävs ett visst mått av strategi och planeringsförmåga.
Ett trevligt spel som aldrig går att spela likadant två gånger. En utmaning.
Fullmetal Alchemist 1-2
Bok 1
I Fullmetal Alchemist får vi stifta bekantskap med bröderna Edward och Alphonse Elric. De är båda alkemister och de har lärt sig den hårda vägen att alkemikonsten följer vissa viktiga regler och tabun, den viktigaste är att allting kräver ett rimligt pris. De båda bröderna försökte vid ett tillfälle att återuppväcka sin döda mor genom alkemi och priset blev hela Alphonse samt Edwards ena ben. I desperation lyckades Edward förflytta broderns medvetande till en rustning, vilket kostade honom själv en arm. Så, den ena brodern är numer en rustning och den andra har ersatt ett ben och en arm med metallproteser, därav namnet på serien.
Alphonse Elric (jag tänkte mig nog en mer roströd rustning när jag läste mangan (alla bilder hämtade från http://fma.wikia.com/wiki/ ))
Världen de både bröderna lever i känns så där lagom victoriansk och steampunkig (en tautologi för de insatta, jag vet). Vad jag menar med detta (för de ej insatta) är att världen i avseendena normer, mode, samhällsstruktur m.m. befinner sig någonstans i mitten på 1800-talet men att det finns inslag av mer modern teknologi. Stilen på teckningarna är ganska simpel vad avser detaljrikedom med enkla linjer och mycket rena ytor. De flesta av karaktärerena har ett ganska normalt utseende, d.v.s. inte typiskt manga med stora ögon o.s.v., vilket skapar en påtaglig kontrast mot de figurer som har en framstående roll i handlingen. Alphonse, som bekant är en vandrande rustning, och Edward står ut i sin omgivning och i Edwards fall tycker jag att det är till hans nackdel. Hela stilen på karaktären, personligheten och känslouttrycken är lite over the top. Även om hans mer stiliserade känsloyttringar inte är lika frekventa som för karaktärerna i .Hack så tycker jag att de bryter av lite väl mycket.
Edward Elric
Men, till handlingen. I den första boken får vi veta att de båda bröderna är på jakt efter den vises sten, ett föremål som låter dig manipulera din omgivning utan att betala ett alltför högt pris. Med detta föremål i sin ägo skulle Edward kunna återställa både sin egen och sin brors kropp. De stöter på en pastor med ett liknande föremål som använder sin sten till att utföra "mirakel" för att därigenom rekrytera folk till sin kyrka. Han kan förutom de mer publikvänliga miraklen även matrialisera en t.ex. gatlingkulspruta ur thin air, något bröderna får uppleva first hand när de konfronterar honom.
Vi får även an aning om brödernas bakgrund. De är unga, gissningsvis lägre tonåren, och anställda av staten. I slutet på boken förstår vi att de har ett högt anseende hos de statliga säkerhetsstyrkorna och att de lyder under en führer, med en judestjärna i sitt sigill... hmmm... Kanske även kan vara värt att nämna att skurkarna är beväpnade med bl.a. Lugers, Mausers och mp40s. Kort sagt är världen fortfarande lite otydlig. I vanliga fall brukar hjältarna i sånna här serier strida mot en totalitär regim men här verkar de vara del av en ganska mysig helylle regim. Det är heller inte helt tydligt vad som är kärnan i alkemin. Edward nämner några gånger en gud, och att det är gudens straff som berövat honom diverse lemmar. Ändå är han väldigt kort i tonen och hånar de religionsutövare som figurerar i handlingen. Många frågetecken kvarstår inför bok två.
Bok 2
I bok två får vi veta lite mer om regimen bröderna arbetar för och en lång rad nya karaktärer presenteras. Förutom ett gäng lagom anonyma good guys får vi se lite fler glimtar av ett sällskap där medlemmarna fått namn efter de sju dödssynderna. Glutony t.ex. är en jättebebis som gärna äter upp sina fiender och bl.a. detta gör att det finns ett allvar i serien. Döden är ett påtagligt hot vilket inte är självklart i liknande serier. Första avsnittet i boken handlar om en alkemist som skapar hybrider av människor och djur och detta avsnitt gjorde mig riktigt illa till mods. Vi får även stifta bekantskap med en snubbe som kallas Scar, den korta versionen är att Scars folk hade en annan religion än regimen och efter att ett barn blivit skjutet av en regimens hantlangare bröt ett inbördeskrig ut. Regimen använde alkemister som soldater och de utplånade näst intill hela minoritetsfolkgruppen. Med andra ord har man viss förståelse för att en av de sista överlevande från en enorm masaker söker hämnd, och målet blir våra huvudpersoner.
Scar - en mystisk elaking som söker hämnd på alkemisterna.
Även om det förekommer strider så är de ganska korta och inte särskilt cineastiska, dock får striderna konsekvenser i form av skador och dödsfall. I slutet av boken är de båda bröderna sårade och tvingas bege sig iväg för att leta efter en reparatör.
Jag är inte såld på serien, men jag är mer nyfiken nu än efter bok 1. Allvaret i handlingen skapar en viss nivå av spänning inför vad som komma skall, trots att jag inte är särskilt intresserad av någon av karaktärerna. Jag ger serien en chans till i detta forum och återkommer med volym 3 och 4 om en vecka.
Ramen
Sandland
I Akira Toriyamas Sandland får vi följa den lille demonprinsen Belsebub och hans följeslagare tjuv som bor i ett krigshärjat ökenland där den korrupte kungen har monopol på vatten och säljer det dyrt till sina undersåtar. En dag söker en man upp Belsebub och ber honom hjälpa honom att korsa öknen i jakt efter en vattenkälla som skulle kunna rädda mannens by eftersom många inte har råd att betala för kungens vatten. Belsebub säger först nej men när han blir erbjuden ett playstation 6 och spelet Dragon Quest XIII tackar han ja (det hela blir roligare om man vet att Toriyama har ett finger med i Dragon Quest spelen).
Ganska snart får vi veta att mannen som sökt upp Belsebub är en legendarisk pansargeneral som deltog i ett avgörande slag i det senaste kriget. Under berättelsen nystas en väv av korruption och lögner upp och ganska snart visar det sig att öknens demoner är betydligt hederligare och medkännande än många av människornas makthavare.
Det vore omöjligt att skriva om denna bok utan att någon gång dra en parallell till, eller nämna, Dragon Ball. Ökenlandskapet och de band av rövare som lever där påminner om Yamcha som dyker upp tidigt i Dragon Ball och inom bara några rutor från bokens början har Belsebub blivit skjuten och klarat sig med bara några blåmärken, något som händer Goku i DB i första boken för att visa hur stark han är. Hela handlingen i Sandland skulle kunna ha klämts in i DB med Goku i huvudrollen istället för Belsebub och ”i min bok” är det något positivt.
Boken genomandas av Toriyamas unika karaktärer och fantastiska fordon och miljöer. Något jag gillade extra mycket var pansarstrider i ökenmiljö, alltid ett säkert kort. Denna bok kan jag rekommendera varmt, om man tycker att DB med sina 42 böcker är lite mastigt att ta sig an är den här fristående volymen ett bra alternativ.
Minis Escher
Idag blir det House Escher från Necromunda. Det som skiljer detta lag från de andra är att det utgörs av enbart tjejer. De flesta modellerna är lite punkiga i stilen och kläder och frisyrer är en rolig utmaning att måla med mängder av medaljonger, band och remmar. De tre figurerna nedan är de tre första jag någonsin målat, som ni kanske ser.
At the time var jag apnöjd med färgerna på frillorna m.m., jag hade nämligen blandat dem själv. Gemensamt för alla tre är att jag har använt alldeles för grov pensel. Längst ut till vänster är en ganger med specialvapen, en plasma-pistol, och en klubba. Till höger är två juves med stubbers. Kortfattat är juves budgetalternativet när du bygger ett gäng. De kostar mindre och är sämre och har aldrig kraftigare grejer än pistoler. Tillägas bör att just de här pistolerna är det riktigt bra klipp i.
Och här är en juve med klubba och auto-pistol samt en ganger med auto-rifle. Just de här två modellerna har ofta täckt varandra i intensiva strider med gott resultat.
Och här är Siuxie, ledaren för gänget. Hon släpar runt på ett bolt-gevär och en las-pistol samt två dolkar i kors över magen. Jag gillar posen på denna modell och ansiktsuttrycket, som nästan syns på bilden nedan. Dessutom har hon olika rustningsplåtar, långa flätor och de ovannämnda dolkarna som erbjuder många möjligheter att klabba färg på fel ställe. Notera hennes högra ben, d.v.s. vänster från vårt håll, där jag fyllt i taggarna med metallic-färg, inget mästerverk på något sätt men när jag just hade gjort denna modell var jag toknöjd. Just detta ben målade jag först med metall och fyllde sedan i svart mellan taggarna, hade jag gjort det idag hade målat benet först och lagt på detaljerna sist.
Max Payne 3
Förra året var till stor del uppföljarnas år där många av de vräkigaste releaserna bara var ytterligare ett spel i serien. 2012 har sett sin beskärda del av uppföljare, men inte uppföljare på spel från 2011 utan nästa del i en spelserie de flesta trott varit utdöd.
Jag har redan skrivit om Pit i Kid Ikarus och nyligen släpptes ytterligare ett spel i Tom Clancy’s Ghost Recon serie och ett spel i Rainbow Six serien är på gång. Syndicate har blivit återupplivat och sci-fi-favoriten X-com får inte bara ett utan två spel i år. Hitman är på väg att strypa nya offer och Max Payne har precis annonserat sin återkomst med buller och bång.
Uppehållet i serien har inte bara drabbat oss spelare utan även Max själv. När vi återförenas med honom är han ett nedsupet vrak som synbart åldrats sen det förra spelet. En person som presenterar sig som en kurskamrat till Max erbjuder sig att köpa honom en öl i en bar. Max kommer inte ihåg den påstådda kamraten men innan de hinner reda ut det hela har Max skjutit ner den lokala maffiabossens son och han blir tvungen att fly med sin nyfunne vän. Kamraten berättar att han, liksom Max, slutat som polis och istället arbetar privat som livvakt åt en miljonär i Brasilien. Han erbjuder Max ett jobb och alla som sett filmen Man on Fire vet vad de har att vänta, frun till miljonären blir kidnappad och Max lägger ner hela sin själ i att återfinna henne. Ni som har spelat de tidigare titlarna i serien vet att Max har ett dåligt track-record när det gäller att rädda kvinnor och detta reflekteras genom hans beslutsamhet.
Storyn berättas genom cut-scenes som maskerar spelets laddtider mellan banorna och mer än en gång glider en cut-scene sömlöst in i nästa bana när du som spelare förstår att du plötsligt inte kan sitta bekvämt tillbakalutad framför skärmen och pusta ut efter en häftig strid, för plötsligt är du inne i en ny. Storyn är inget mästerverk men betydligt bättre och mer välskriven än vad man kan vänta sig av ett actionspel. Mitt största klagomål med spelet är en effekt som används frekvent i filmerna där bilden flimrar och färgerna förändras, ev. är tanken att detta ska ge spelaren en inblick i Max’s whiskey och smärtstilleindränkta psyke men jag tycker bara att det är irriterande.
Max’s ålder märks även i kontrollerna, jämfört med tidigare spel är han segare och inte lika kvick. T.ex. saknar man vid mer än ett tillfälle en sprint-key när man traskar runt på en öppen yta och kulorna börjar vina. Ett system där man kan söka och använda skydd är nytt jämfört med tidigare spel i serien och det påminner mycket om systemet i t.ex. Rainbow Six Vegas. Mycket av svårigheten i eldstriderna ligger i att använda skydd på rätt sätt och att ha koll på att fienden inte flankerar dig. En del reviews jag sett klagar på denna aspekt av spelet i kombination med de sega kontrollerna men jag tycker att detta är spelets behållning. Om du vill vinna behöver du dels kunna hålla huvudet kallt och vänta till rätt ögonblick att bryta skydd och dels kunna reagera snabbt och improvisera när ditt skydd blir flankerat. Att handla smart blir ännu viktigare när du inte regenererar din hälsa utan måste vänta tills du springer på en tablettburk som ligger och skräpar. Så, gillar du de senaste Call of Duty eller Halo där man är odödlig och aldrig får slut på ammunition och där fienden snällt väntar i skydd tills du pangar ihjäl dem, då kanske du ska undvika detta spel. Om du däremot kommer ihåg en tid då spel faktiskt var svåra att klara och där det krävdes lite ansträngning från spelarenas sida för att ta sig genom ett spel, ta dig en titt. Speciellt som spelet är snyggare än vad vi trodde någonsin skulle vara möjligt back in the day.
Jämfört med tidigare spel är det betydligt mer variation i 3:an. Förutom hyreshus och bakgator i New York får vi besöka Lyxklubbar, floddeltan och Sao Paolos favellor på vår jakt efter den kidnappade kvinnan. Det som de tidigare spelen har byggts runt, intensiva eldstrider, finns här i överflöd och även om variationen på vapen inte är överväldigande finns det tillräckligt mycket pickor för att uppmuntra experimenterande. Slow motion kameran och bullet time funktionerna funkar bra och många av animationerna och rag-doll-fysiken är så realistiska att man häpnar, gång på gång.
Jag har inte haft så här kul i ett pang pang spel sedan Rainbow Six Vegas 2 för några år sedan, go play it.
Länk till spelets officiella hemsida http://www.rockstargames.com/maxpayne3/
Ärtor
Update: Fortfarande ingen som bidragit med en prenumeration på www.candyjapan.com
Så jag får tipsa om en personlig favorit, wasabiärtor. En grundregel är ju att allt som innehåller wasabi är gott så jag blev inte förvånad när jag slängde in första näven i munnen och upptäckte att jag gillade de här ärtorna. Förutom att småätas innan maten blir klar funkar det utmärkt att slänga med en näve på tallriken tillsammans med vanliga kokta ärtor för lite extra smak. Min tvååring där hemma gillar de här ärtorna och när det är kinkigt går det ibland att locka ner två extra skedar mat med löfte om några ärtor som belöning.
.Hack
Manga Monday and [dot]Hack
.Hack är från början en serie spel till PS2 som har lett till ytterligare spel och mangor, anime-serier samt OVAer (OVA är spelfilmer som släpps direkt på video/DVD och som ofta är helt fristående från den serie de baseras på). Ovetandes om bakgrunden har jag läst en serie om tre böcker någonstans i mitten av denna serie.
I serien får vi följa Shugo som blir övertygad av sin syster Rena att börja spela Världen, ett enorm MMORPG med 20 millioner spelare. Rena har vunnit två spelfigurer i en tävlig som hon och Shugo använder, de båda figurerna ser ut som Kait och Black Rose, två legendariska spelare i Världen (jag gissar att de första spelen är baserade kring dessa karaktärer). Shugo är först chockad över hur realistiskt spelet är och Rena blir tvungen att guida honom runt de mest grundläggande farorna och hindren innan han till slut börjar lära sig. Rena hoppas att Shugo ska bli en hjälte värdig den figur han spelar och Shugo gör vad han kan för att leva upp till detta, under tiden kommer de båda syskonen allt närmare varandra.
Tidigt i serien träffar Shugo en mystisk kvinna som ger honom ett magiskt armband (och hans första kyss) som ingen tidigare sett i spelet. Shugo träffar även Zeffy, den mystiska kvinnans dotter, och lovar att han ska återförena de båda. Det finns dock ett bekymmer, spelets admins anser att armbandet är ett fusk och att Zeffy är en bugg som ska deletas från spelet.
Serien följer många konventioner från MMORPG, meeeeeeeen, trots att det är ett actionspel finns det nästan inga strider i serien. Jag hade ändå förväntat mig lite action, men liksom i Zelda-mangorna (som jag kommer tillbaka till en vacker dag) kan en strid som handlingen byggts upp mot vara över på tre-fyra rutor. Efter att ha läst de tre böckerna är det bestående intrycket högst intetsägande, det händer egentligen ingenting, det är mest en massa trams om att hålla ihop och ställa upp för varandra utan något allvar eller något påtagligt hot. Antagligen får man ut mer av serien om man följt spelen och animeserierna tidigare, men jag blir inte ens sugen på att leta reda på dem.
Teckningsstilen är intressant, och även den påminner mig mycket om Zelda-mangorna. I de känslosamma scenerna är figurerna superdetaljerade men när känslor som besvikelse, chock eller förvåning gestaltas så sänks detaljnivån markant och blir mer stiliserad.
Shugo och Rena i ett vi-håller-ihop-ögonblick.
Shugo och Rena några rutor senare i ett dra-på-trissor-ögonblick.
Minis
Som utlovat är det dags för en ny feature istället för Minecraft. Jag har tänkt att dela med mig av miniatyrer till figurspel som ligger i källaren och skräpar. Det är ett bra tag sedan jag spelade på allvar men för något år sedan målade jag en hel del. Jag kommer dela med mig både av figurer jag är helnöjd med och figurer som egentligen borde kastas.
En bra start på ett gäng, två gangers med las-rifles, en med en hagelbössa samt två närstridsexperter.
Först ut är House Orlock från Necromunda. För att sammanfatta spelet i sig kan man säga att det är en blandning av RPG och Warhammer, publicerat av Games Workshop bör tilläggas, där man inte skyfflar runt enorma arméer utan gäng på 5-15 gubbar. Varje enskild figur blir viktig i detta spel och inte bara kanonmat och det är lättare att fästa sig vid sina favoritgubbar i laget (nu börjar ni förstå hur nördig den här bloggen verkligen är).
Här är t.ex. Rusty, ledare för ett av de två fulla lagen Orlocks jag har. Trots att det inte är mitt favorit gäng så har jag spelat en del med den här gubben och han har alltid vunnit spektakulära närstider när det behövts, mycket tack vare sin bolt pistol som skjuter hål på det mesta.
Figuren är en plastis från grundboxen vilket syns på den ganska grundläggande detaljnivån. Måleriet håller ungefär samma klass som ni ser, så här up-close ser det ganska pajjigt ut men on the table top ser han helt ok ut.
Och här är delar av resten av grundbox gänget. De här tre snubbarna representerar de tre grundläggande rollerna i ett gäng. Den mångsidiga hagelbrakaren borta till vänster, därefter ett las-rifle som når lång och är det pålitiligaste vapnet i spelet. Närmast i bild en närstridsexpert med auto-pistol och kniv. Den observante ser att gubben närmast är samma grundmodel som Rusty, men med annat vapen. Måleriet håller ungefär samma nivå och vissa rejäla skavanker finns för de som vet var de ska kika. Tex. har jag inte tagit bort skarven på auto pickan och om ni kikar på gubben med hagelbössan ser ni att axeln hade behövt en green-stuff fog (green stuff=epoxy-model-lera).
The Great World Game - Örjan Persson
Det här borde kanske placeras i en hybridkategori mellan dataspel och böcker, för boken jag har läst utspelar sig i ett dataspel, hmmm.
Författaren Örjan Persson har skrivit några stycken ungdomsböcker och jag har tidigare stött på en ganska lättläst och lättsmält bok med titeln Vargspår. I den aktuella boken, liksom i några andra av honom, undersöker Örjan en verklighet som sträcker sig bortom vår egen och in i datorerna som omger oss.
I boken följer vi Tobias, en helt vanlig kille med stor passion för datorspel, som en dag möts av ett meddelande på sin datorskärm. Han får ett erbjudande om att delta i The Great World Game och nyfiken som han är klickar han på OK. Han sugs in i datorn och hamnar i en värld inte olik vår egen men som helt tydligt skiljer sig på en rad mycket viktiga punkter. Den korta versionen är att den nya världen är byggd kring konventioner hämtade från det sena 90-talets dataspel (då boken är skriven) och efter Tobias ankomst dyker fler och fler spelare upp. Spelarna, alla ungdomar, tävlar mot varandra utan att veta vad målet med spelet är och det slutar med att Tobias möter till slut spelets skapare som slagit sig ner inne i sin egen skapelse. Skaparen är en indisk vetenskapsman som enligt egen utsago är den verkliga upphovsmannen till MS DOS. Han har lurat in ungdomarna i spelet för att lära dem en viktigt läxa beträffande människans aggresiva natur och hur vi bejakar denna genom att spela datorspel utan tankar på konsekvenserna för... ja vem?
Boken innehåller en rad logiska luckor och försöker nå filosofiska poänger som ligger lite för långt bort för att vara inom räckhåll. Boken rankar inte in bland de bästa jag läst, för att uttrycka det milt, men heller inte bland de sämsta. En av de mest positiva saker man kan säga om boken är att den bara är 174 sidor lång, så man blir av med den ganska fort, första gången jag läste den så klämde jag hela härligheten en lördag när min fru jobbade. Det är inget mästerverk men jag kan tänka mig att rekommendera den till, ptja, någon som gillar datorspel kanske. Anledningen till att jag alls nämner denna bok är för att jag precis börjat läsa en manga på ungefär samma tema, mer om det på måndag.
Scary Book - Insects
Kazuo Umezu är en mediepersonlighet i Japan och liksom Akira Toriyama är han känd för mycket mer än manga. Kazuo började skriva managa på 60-talet för hyrtidningar och har sedan dess hunnit med att göra både film och musik samt fuskat inom arkitektur samt släppt manga inom många olika genrer. Tvärtemot vad hans dystra, mörka, skruvade skräckmangor, för vilka han är mest känd, antyder så är han något av en exentrisk glad-prick som ofta klär sig i polkagrisrandigt.
Han kallas ibland för japans Stephen King då han liksom King har haft en bestående effekt på skräckgenren och skapat kusliga historier som alla efterföljare är tvungna att mätas mot. Hans unika känsla för skräck har även nått till vår del av världen i form av filmerna The Ring och The Grudge som är tungt influerade av hans stil. Verket jag ska kika närmare på är volym 2 i en serie av tre fristående böcker under namnet Scary Book, volym 2 har titeln Insects.
Bokens huvudperson Megumi konfronteras med det hon fruktar mest, en fjäril.
Likt många av hans böcker har Kazuo hämtat inspiration från sin barndom till denna volym. Kazuo växte upp på landet och omgavs av mörka skogar och läskiga folksagor och legender. Något han hade svårt att förstå var hur barn från städerna kunde vara rädda för insekter, som han själv var så van vid, och i denna bok undersöker han fenomenet grundligt.
I boken får vi följa en ung flicka, Megumi, som kämpar med sin fobi för fjärilar. Hennes fobi är kopplad till huset där hon växte upp och där hennes mamma dog under tragiska omständigheter när Megumi bara var en bebis. Efter att Megumi besökt sin mors grav börjar en svart fjäril följa efter henne och ganska snart förstår hon att en hemsk olycka är på gång varje gång fjärilen visar sig. Megumis pappa har planer på att gifta om sig och den nya kvinnan verkar ha en koppling både till moderns död och till den svarta fjärilen.
Genom berättelsen är det svårt att skilja på vad som är verkligt, vad som hör hemma i drömmen och vad som är övernaturligt. Megumis fobi som hör ihop med en händelse i hennes barndom för tankarna till Freuds teorier om det undermedvetna och närvaron av ett svart djur som påminner huvudpersonen om händelser förpassade till det undermedvetna för tankarna till Poe. Lägg till detta Kazuos dramatiska bildspråk så är stämmningen minst sagt skrämmande. Stilen på karaktärerna som alla är så där härligt helylle och rådjursögda och rör sig i en lagom perfekt miljö med victorianska inslag skapar en märklig kontrast när ytan brister och det mörka bakom fasaden skiner igenom.
Ett exempel på Kazuos unika stil.
Om jag hade mer tid skulle jag med glädje göra en psykoanalytisk kritik av denna bok med en tung bakgrund om gotisk litteratur, men jag nöjer mig med att rekommendera boken för denna gång.
Kid Icarus Uprising
Och till sist är vi framme vid Kid Icarus Uprising, en av de första titlarna Nintendo lockade oss med när de presenterade sin nya spelmaskin 3DS. Förutom själva spelet får man med en liten kortlek och ett stöd till 3DS:en. Korten är till maskinens 3D-kamera men stödet, hmmmm.
Spelets 3D-läge (Alla bilder hämtade från www.kidicaruswiki.com)
Man undrar lite över hur besvärliga kontrollerna i spelet kommer vara när man får med ett stöd, och svaret är, inte så farligt. Till en början är det besvärligt, men spelet är utformat med en invänjningsfas i början som låter spelaren vänja sig vid kontrollerna i lugn och ro. Själv använde jag stödet några gånger men upplevde att jag blev stel i nacken av att sitta hopkrupen vid köksbordet i rätt läge för att hitta 3D-effekten. Jag föredrar att ligga bekvämt i en soffa eller säng när jag spelar, så stödet var överflödigt för min del. Jag förstår kritiken många spelare riktar mot 3DS:en med tanke på att det är ett portabelt system som är hopplöst att spela på t.ex. bussen, men för mig personligen är det ingen större uppoffring att spela äldre spel utan 3D-effekt på bussen och spara de vräkiga titlarna till kvällssoffan.
Pit återförenas med spelets första boss Twin Bellows.
Spelet sträcker sig över 25 banor och storyn hinner ta många vändningar under tiden. Längs vägen springer man på många tokiga figurer och en uppsjö fiender från olika sidor i den enorma konflikten mellan gudarna. Storyn berättas via korta cut scenes men framförallt via dialoger under själva uppdragen. Nästan oavbrutet flödar dialoger mellan Pit och de olika gudarna ur högtalarna och tro det eller ej men det är inte irriterande utan istället ganska underhållande.
Med viss variation inleds varje bana med en rail shooter sekvens, d.v.s. Pits flygväg är förutbestämd och du styr över hans relativa position på skärmen och skjuter mot alla fiender. Dessa sekvenser fungerar riktigt bra och är genomtänkta så att det blir variation på det trotsallt ganska simpla konceptet. Därefter fortsätter striden på marken och efter längre eller kortare banor möter man till slut en boss. Återigen är variation the name of the game, trots att många element i spelet återkommer gång på gång blir man ändå förvånad på bana 25, dessutom känns varje miljö tillräckligt intressant och unik för att man ska vilja utforska den.
The Space Pirate Ship, en av mina favoritbanor.
Och liksom tidigare är fienderna fantastiska, både vad gäller utseende och vad gäller taktik när man ska undvika/attackera dem. Alla fiender från första spelet dyker upp igen, inklusive bossarna, och de flesta har uppgraderats på olika sätt. Monoeye t.ex. som tidigare bara flög runt kan nu skjuta mot dig och minfavorit Specnose nyser nu bomber mot dig. Den tokiga over the top humorn är tillbaka och får sin kulmen när Specnose (en stor näsa), två monoeye (ett stort öga) och en Mick (en stor mun) flyger i formation så att de bildar ett komplett ansikte.
Humorn är ständigt närvarande och genom spelet driver spelet med olika konventioner från dataspels-genren och med sig själv och med olika fenomen från filmer och serietidningar m.m. Spelet låter dig anpassa svårighetsgraden inför varje bana och detta inbjuder till att spela om nyss klarade banor på en högre svårighetsgrad. Dessutom är spelet snyggt, speciellt flygscenerna ser fantastiska ut och jag har aldrig spelat ett spel där 3D-effekten är så lyckad. Kort sagt, detta spel är riktigt, RIKTIGT, bra och påminner oss om en era då spel inte tog sig själva på så stort allvar och då gameplay var det primära. Tummen upp!
Minecraft
Så är vi framme vid det sista inlägget av denna feature, lite misc-bilder från Minecraft med Starwars tema.
Alla som spelat Minecraft känner till hur besvärligt, men roligt, det är att bygga runda byggnader i spelet. Jabbas palats var enormt tidsödande och med tanke på att de olika sektionerna har olika diametrar krävdes det en hel del planering. Bilderna är som sagt gamla och utbudet av olika material var annorlunda back in the day, så hade jag byggt den här klumpen idag hade jag valt något annat än sten.
På denna bild, som verkar ha blivit spegelvänd, syns lite andra delar av planeten ifråga, varje set användes i sitt eget sammanhang vilket förklarar varför de ligger så nära varandra.
Vi har även en sandcrawler i skala. Detaljer på crawlern är förstorade för att synas men ytterdimensionerna stämmer. Även detta bygge var otroligt krävande för att få till alla vinklar så bra som möjligt, vilket även ledde till att farkosten ser lite mysko ut, men om ni mäter vinklar och avstånd är allt så exakt Minecrafts system tillåter.
Over and out.
