Bera likes candy - Sushi
Look O Look gör en lång rad olika godisprodukter som kanske inte riktigt tilltalar de mer vuxna konsumenterna. Godis-hamburgare, godis-pizzor, godishalsband och så vidare. Senast ut i deras sortiment är godis-sushi.
När plasten är bruten presenteras godiset i ett take-away-plasttråg, komplett med pinnar. Efter att ha provsmakat godis från Japan så är frånvaron av doft påfallande. Redan när förpackningens bryts brukar de Japanska godisarna ge ifrån sig doft nästan lika stark som smaken, men här uteblir den fullständigt.
Längst upp kan man känna igen två nigiri bitar, med en mashmallow som riskudde och antingen en seg fisk eller ett surt band som toping. Längst ner till vänster syns en maki, bestående av fyllda band inlindade i en lakritsrem. Till vänster syns även "soya" och "wasabi", vilket i själva verket är godisremmar nedtryckta i en form. De två sista bitarna är jag osäker på huruvida de ska föreställa något, eller om det bara är godisar kort och gott. Alla bitar var färska och smakade ... godis. Maki-biten var en riktig höjdare då den kombinerade hallon och lakrits, vilket vi sedan tidigare vet är ett vinnande koncept. Nigiri-biten med surt band var även den ganska smarrig då det sura pulvret till viss del uppvägde den överväldigande sötman från mashmallow-biten. Överlag, ganska trevligt godis, men förutom makin ingenting att skriva hem om, men en rolig idé och rolig presentation.
Bera loves candy 3.3
Sushi, är gott! Men det visste ni redan, så ... hemlagad godis-sushi kanske kan vara lite nytt och fräsigt. Från Happy Kitchen blir det idag popin-sushi.
Liksom i tidigare popin-cooking-paket ligger alla ingredienser förpackade i pedagogiskt färgkodade påsar. Ett tråg med olika fack och en pipett medföljer också, och instruktioner på japanska. Japansk löptext är fortfarande inte min starkaste gren, men hey-ho.
Det första steget är att blanda pulver och vatten till tamago (omelett) och maguro (tonfisk) i de två formarna i mitten då de behöver någon minut för att stelna. I formen till höger har ett enkelt slätt pulver tillsammans med vatten på något mystiskt sätt förvandlats till fluffigt lättformat ris. Det skummaste är dock kvar ute till vänster.
Efter att ha blandat ihop en apelsinröra i det minsta tråget droppas röran i det övre trågett där ett pulver med mystisk doft blandats med vatten till en klar lösning. Dropparna får genast en geléartad yta och förvandlad på ett ögonblick till ikura (rom).
Riset formas till maki-kuddar och ingredienserna placeras ovanpå. Sist appliceras ytterligare en blandning som får utgöra soya. Bitarna ser trevliga ut, men de är ingen enastående smakupplevelse. Tamago, ikura, maguro och soya har alla spännande konsistens och en ganska mild smak av olika frukter. Riset känns istället ovanligt syntetiskt i munnen och det närmaste jag kan komma på smakmässigt är sånna där blå/rosa-sura nappar. Jag tror att anrättningen hade smullit högre om den tillagats på riktigt ris. Men, i slutändan är det för mecket och joxet man köper popin-cocking-prylar, inte för smaken.
Bera loves Candy 3.2
Dags för lite godis igen. Idag blir det någon slags pastill från Puccho, eller ぷっちょ om man ska följa förpackningens stavning. Vad pastillerna heter står med stora gula bokstäver på tvärsen över förpackningen: あわわわわ, vad det betyder har jag dock ingen aning om. Läser man ut det blir det Awawawawa, kanske är det onomatopoeisk stavning för ljudet man gör när man smaskar i sig godiset? Längst ner i den blå ringen står det ボール ソーダ eller booru sooda vilket i all enkelhet blir läsk-kulor.
Inuti asken ligger en påse med förvånande stora pastiller, om man ska gå på fingertopskänslan. När förseglingen bryts trillar mycket riktigt ett gäng väl tilltagna pastiller ut, doften finns där men är inte påtaglig. Den närmaste referens jag kan ge är de rosa Ahlgrens-bilarna. Varje pastill är mjölig på ett lätt kristallartat sätt, jag gissar surt pulver, dags att få svar.
Japp, surt, på ett läskaktigt sätt, och bubbligt. När pastillen ligger still på tungan både bubblar det och fräser om den, för att efterlikna kolsyra antar jag. Smaken är en aning basisk bakom citronen ... och plötsligt är det fräsande höljet borta, nu ligger en slät pastill på tungan. Citronen är kvar, och en lätt sötma, jag biter lätt i pastillen och finner att den spricker och efterlämnar förutom flisor en liten tuggvänlig kärna av fruktkola. Om kärnan har någon direkt smak är svårt att avgöra, munnen håller fortfarande på att hämta sig från det bubbliga höljet i början.
Njä, smakmässigt ingen hit. Jag har redan smakat och beskrivit ett antal godisarna med Ramune-smak och de har alla varit att föredra framför detta. Det bubbliga höljet ska nog ses som lite av en gimmick som tyvärr döljer den eventuella smak som finns där någonstans.
Bera loves Candy 3.1
Då var julen och ledigheten över för den här gången. Även julgodiset börjar tryta, förutom den nya Aladdin
asken som lär förbli intakt till följd av högst ifrågasättbara val beträffande nya smaker. Så, istället för att smaska julgodis tar jag en titt i mitt förråd med japan-godis.
Idag blir det Ramune från Morinaga, som jämte Meiji har blivit en klar personlig favorit bland godistillverkare. Förpackningen bjuder på försvinnande lite utmaning i form av språk, under Morinagas logotyp står det i all enkelhet ラムネ, eller Ramune. Läsken Ramune har jag redan behandlat här på bloggen och jag har även sprungit på annat ramune-smaksatt godis tidigare. På baksidan av plasthöljet över korken står det あけくち eller ake kuchi vilket jag får till öppen mun. Om det betyder att paketet öppnas där, eller om det är en uppmaning till att vara beredd med munnen öppen när förpackningen öppnas är inte så noga då båda alternativen är fullt rimliga och rent av går att kombinera. Dags att öppna.
En söt, ganska mild doft med citrusinslag möter mig på andra sidan korken. Den första associationen jag får är godishalsband snarare än läsk, men friskheten från citrusen känns bekant. Pastillerna är hårda och påminner i sin textur om Coris ramune godis från länken ovan. Dags att smaka.
I munnen känns till en början ingen smak alls. Höljet upplevs som en aning mjöligt, samt lite strävt mot tänderna. När pastillen börjar lösas upp dyker citrusen upp tillsammans med en mild sötma, ganska lik en dextrosol. Ganska trevligt i all sin enkelhet och kanske rent av ett alternativ till druvsocker med tanke på att förpackningen torde klara sig bättre i en ficka eller väska under t.ex. en vandring. Enkelt, men gott.
Bera loves Candy 3.0
Det var ett tag sedan och min vana trogen är det dags att plocka upp en av mina favorit features så här på höstkanten , godis.
Idag blir det Botan Rice Candy, en liten mjukstart då förpackningen inte bjuder någon japansk text. På omslaget syns på ena sidan ett barn i skumma kläder och på den den andra en blomma och en katt. Det framgår att paketet förutom godiset även innehåller ett klistermärke för barn och hela förpackningen ger ett intryck av att vara från en svunnen tidsålder, jag gissar att förpackningen har sett likadan ut sedan 60-talet eller kanske ännu längre. Namnet Botan betyder pelargon, tror jag, och jag hoppas att det är just ett namn och inte smaksättningen.
När skyddsplasten avlägsnats avslöjas ingen doft överhuvudtaget så det är dags att öppna paketet utan vidare reflektion. Förutom klistermärken faller sex stycken portinonsförpackade godisar ur paketet. Efter att plasten avlägsnats tycks ytterligare ett lager plast täcka karamellen, men vid en närmare inspektion visar det sig vara rispapper, som är fullt ätbart och ganska trevligt.
Så, först löses rispapper runt karamellen upp sig i munnen och ger en smak av, ja ,ris. Sakta bryter citrus igenom och när pappret är helt upplöst framträder en tydlig apelsinsmak. Vid en försiktigt tuggning fylls munnen först av en djupare blommig sötma som sedan viker undan för en syrligare citronarom och när den gryniga riskolan lösts upp dröjer sig en lätt parfymerad ton av citrus kvar. Om jag fick bestämma skulle all mat i hela världen komma förpackad i ätbart rispapper.
Bera loves candy 2.9
På dagens paket står det Korisu fue ramune. Korisu är namnet på firman som tillverkar godiset, fue är (tror jag) namnet på en sån där flöjt någon blåser i när kameran zoomar in på skurkens ögon i "karate-filmer", Ramune är en riktigt trevlig japansk läsk som jag skrivit om tidigare. Så, vad menas med detta? Förpackningen ser ut att innehålla åtta stycken typ polo samt en mindre ask, hmmm.
Det hela klarnar om man vänder på paketet. Jämte namnet på produkten finns en av godisringarna avbildade tillsammans med lite noter och det onomatopoeiska visselljudet "bii". Under detta står det Omachi bako tsuki, eller med en leksakslåda, vilket förklarar den lilla asken. Mellan fåglarna står det Piipii natte suutsuto sawayaka, och här är vi ute på djuptvatten, men jag tror det betyder ungefär: "Det blir lätt pipljud och så är de uppfriskande".
Asken innehåller en liten grön plastödla, inget att skriva hem om. Godisen i sig är betydligt mer intressant. Ytan är lite lätt torr och sträv och påminner om godishalsband både till textur och doft. Genom att placera godisen mellan läpparna och antingen blåsa ut eller dra in luft genom den framkallas med förvånansvärd lätthet ett visselljud av häpnadsväckande volym. Även smaken påminner om godishalsband med en lätt citrusfrächhet likt Ramune-läsk. På det hela taget riktigt trevliga de här.
Yan yan
Yan yan har funnits här borta i väst ett tag, men har aldrig riktigt slagit här uppe i norr. Förpackningarna på bilden har smakerna, från vänster till höger, choklad, vanilj och jordgubb. Frågan är vad som gömmer sig i förpackningarna, yoghurt?
I varje förpackning finns två fack, i det ena finns kexpinnar och i det andra en smet att dippa i. Kexen är neutrala i smaken och riktigt trevliga. På varje kex finns en liten bild på ett djur och några ord med koppling till djuret - kanske är de ämnade som någon slags ramsa eller så är de tänkta att innehålla humor, jag hänger inte riktigt med.
?
Chokladdippen påminner starkt om nutella och är riktigt smaskig. Både vanij- och jordgubbsdippen funkar men de har en anstrykning av armens-hudsalva. Förutom dessa smaker har jag även sett hasselnöt, vilken jag hoppade över då jag är allergisk, och jag kan tänka mig att det finns fler men att dessa utgör bassortimentet så att säga. Det praktiska formatet på förpackningen och de förvånansvärt stöt-tåliga kexpinnarna gör Yan Yan till ett lämpligt tilltugg på t.ex. utflykter och liknande, Hugg ett paket om du springer på dem någonstans i sommar.
Bera loves Candy 2.8
Nu när våren på allvar har anlänt börjar det även bli dags för glass-säsongen. Jag tjyvstartar lite med gördetsjälvgodisglass.
På framsidan står det "Tanoshii keekiyasan" som jag tror översätts med roliga konditoriet. Förutom en glad nalle och en liten kanin ser vi tre smaskiga kreationer avbildade. Den första "taruto" ser ut som det jag skulle kalla glassbåt, den andra "Sofutokurimu" är en mjukglass och den sista "keki" en kaka i all enkelhet. Innan någon av dessa godsaker går att avnjuta behöver de först "tillagas" så dags att öppna paketet.
I paketet finns två påsar med pulver "banarakurimu" och "ichigokurimu", d.v.s. vanilj och jordgubbskräm. Här finns även rån och formar samt strössel till glassarna. Förutom den lilla skeden och spritspåsen finns även ett större tråg där ingredienserna ska blandas.
I tråget finns två fack till själva "glass"-smeten, till vardera facket tillsätts efter pulvret ett mått vatten. Efter att ha blandats väl ska smeten överföras till spritspåsen på så sätt att de båda smakerna ligger sida vid sida, som de olika färgerna i en tandkrämstub, vilket visade sig vara betydligt svårare än väntat. Den sista förberedelsen som behöver göras är att med hjälp av skeden dela rånet i lagom stora bitar.
Sedan är det dags att mecka ihop allting. Strutar, formar, rån, "glass" och strössel. På det hela taget blir det betydligt färre moment att förbereda än tårtan jag lagade för ett tag sedan, och ett lite prydligare slutresultat. Dock är det inte lika mycket smak i de här ingredienserna som det var i tårtan, roligt är det i alla fall!
Bera loves Candy 2.7
Idag blir det ett paket ハイチュウ, eller Haichuu, ehm ... prosit?
Produkten är framtagen av Morinaga som ett alternativ till tuggummi då det i Japan uppfattas som mycket ofint att ta ut mat ur munnen. Om jag har förstått det hela rätt ska det här vara en slags tuggvänliga fruktkolor som räcker länge men som till slut löses upp i munnen. I stjärnan står det "kanari juushii" vilket översätts med ganska saftiga. På bilden syns vindrivor och om man vrider på paketet står det mycket riktigt "gureepu". Redan när paketet hanteras känns en påfallande tungt söt doft.
I förpackningen väntar tuggkolorna individuellt förpackade och när jag väl kommer fram till kolan är doften verkligen stark. Det ser ut som om det är ett yttre hölje, att döma av färgen smaksatt med druva, samt en inre kärna med okänd smak. Bara ett sätt att ta reda på .
Väl i munnen är smaken mild, och inte alls lika söt som doften. Konsistensen är lik ett tuggummi, men för varje tugg blir det lite mindre kola kvar i munnen. Kvar dröjer en behaglig eftersmak som påminner mer om den lätta fruktighet ett billigt påste kan sitta inne med än den söta tyngd som en fruktkola vanligen förknippas med. Själv brukar jag tröttna ganska fort på ett tuggummi, eftersom smaken tar slut efter ungefär en minut, så en kola/gummi-hybrid där själva kolan försvinner på samma tid som som smaken är inte så dumt.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
あけくち - akekuchi - typ öppen mun, eller öppnas här, tror jag.
Bera loves Candy 2.6
Dagens inlägg blir en hybrid av godis och matlagning, för idag ska jag titta närmare på godis, som man får laga själv.
Från Happy kitchens popin-cooking har vi här en Dekoreeshokeeki, eller en tårta att dekorera. Under Dekoreeshokeeki, vilket är den gula texten står det ungefär: "Låt oss enkelt göra en läcker dekorationstårta". I den rosa rutan står det att paketet innehåller 1ko-bun eller en bit. På baksidan av paketet finns instruktionerna för hur allting ska tillredas, mycket pedagogiskt förklarat.
Trots att jag som nämnt definitivt är en nybörjare när det gäller japanska så är de här instruktionerna inte alltför svåra att tyda. En mening, som jag tillslut kom fram till betydde att jag skulle slå en form mot bordet för att få luftbubblorna att stiga till ytan bjöd på en rejäl utmaning, men annars så var det inte så farligt. Instruktionerna förklarar tydligt vilka av paketets medföljande former och mått som ska användas till vilken ingrediens, det enda man behöver bidra med själv är en sax, lite vatten och en mikrovågsungn. Dags att öppna paketet:
Steg ett är att klippa isär plasttråget så man får ett mått till vatten och formar att förbereda alla ingredienser i. Sedan ska pulvret från den gula påse märkt "chisai keki", eller liten kaka, hällas i den lilla formen tillsammans med ett mått vatten. Till den större formen används den oranga påsens pulver, märkt "ookii keki" eller stor kaka, tillsammans med två mått vatten. Allting blandas noga med den medföljande skeden, slås mot bordet för att luftbubblorna ska stiga mot ytan och skickas sedan in i mikron.
På paketet finns instruktioner för hur länge kakan ska vara inne baserat på ungnens watt-tal, eftersom min mikro hade lite mer krut i sig än de som fanns beskrivna krävdes lite mattematiska beräkningar och tillslut bestämde jag mig för att 30 sek på full effekt blev lagom till en 800W-ugn, och det blev precis lagom. När kakan är bakad ska den enligt instruktionerna stå och svalna i 10 minuter, men det gick att få den att lossa från formen efter bara någon minut.
Baka baka chisei keki
Nästa steg är att tillverka jordgubbarna. Den rosa påsen märkt "ichigozeri", eller jordgubbsgelé blandas med ett mått vatten och pytsas sedan upp i de minsta formerna för att anta formen av jordgubbar. Instruktionerna säger att gelén behöver 10 min för att stelna, men även det går på bara någon minut.
Efter det ska den röda påsen med ichigokuriimu (jordgubbskräm) och den blå påsen med banirakuriimu (vaniljkräm) förberedas. Vid det här laget luktar det faktiskt som om det är ett bak på gång, kakan luktar kaka och jordgubbskrämen både doftar och smakar som riktiga jordgubbar. Nu är det dags att lägga ihop tårtan, först bres vaniljkrämen på tårtbotten.
Sedan läggs toppen på följt av mer vaniljkräm. Förutom geléjordgubbarna och en liten medföljande påse strössel ska tårtan även dekoreras med jordgubbskrämen med hjälp av den medföljande spritspåsen.
Det finns en liten möjlighet att jag klippte ett lite för stort hål i påsen
Och till sist är tårtan klar. Det blir inte mycket tårta för pengarna men själva tillverkningen var riktigt trevlig. Smaken är inte alls dum, speciellt inte med tanke på att den har lagats i en mikrovågsugn och att alla ingredienser från början är pulver. Min tårta ser inte riktigt ut som tårtan på bilden, men det har med handhavandet att göra och inget annat. Det här var förvånansvärt enkelt, förvånansvärt kul och förvånansvärt smaskigt.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
バニラクリーム - banirakurimu - vaniljkräm
Bera loves Candy 2.5
Dags för en ny påse godis, och inte bara godis, ett spel dessutom.
I rött och gult står det tvärs över paketet "asobou sakana tsuri" - Låt oss spela fiske. Strax över i samma typsnitt står det "hitori demo minna demo tanosh" vilket skulle kunna betyda - "Alla kan spela det, även själva." - Men här gissar jag friskt då jag inte blir klok på hur meningen hänger ihop rent grammatiskt. Under denna information står det dels "sofutokyandi", eller mjukt godis och "gureepu sooda aji" eller vindruvsläsksmak. Förutom de glada barnen som fiskar på bilden finns även lite glada havsvarelser avbildade.
Precis vad de glada djuren säger bjuder på en rejäl utmaning för mina begränsade kunskaper. Den glada fisken säger att "3 shurui no tsurigu de ... nånting" som betyder att man kan göra någonting med tre olika typer av fiskeredskap. Det andra djuret, som skulle kunna vara någon slags sjöborre säger "Umi no nakama-tachi Dorega haitte iruka na?" - som betyder någonting med kompisar i havet som är på väg någonstans, eller konpisar i havet på en delfin, följt av ett frågetecken. Jag har verkligen ingen aning, vilket kan vara nyttigt för en språklärare lite då och då.
På baksidan finns de tre olika fiskeredskapen avbildade. Den gula kallas för "biginaa" d.v.s. nybörjare, den gröna är för "puro" eller proffs och den röda är endast för "tatsujin" eller mästare.
Vi får även en liten bild av de fem bytesdjuren. Från vänster till höger har vi: Ika -bläckfisk iruka-delfin kani-krabba sakane-fisk och sazae- som är den där mystiska sjöborren. Nu är det nog med språkkrångel och dags att öppna.
En stark sötsliskig doft slår ut ur paketet men klingar av ganska snabbt. I förpackningen ligger ett plasttråg, ett kartongkort med de olika fiskeredskapen och en påse med bytesdjuren, tydligt märkt med "kyandi" så man vet vad det är man ska äta och inte. När jag öppnar påsen med godisarna känns en svag doft av druvjos, men den är inte alls lika stark som då jag öppnade det yttre höljet. Nybörjar- och proffs-spöna är bara att stansa ut men mästarspöt kräver en viss montering och när allt är redo går det inte att notera annat än att det trots allt är ganska lite godis i förpackningen. Men eftersom jag inte tänker pröva på de mesiga nybörjarprylarna utan går direkt på mästarspöt så kan det kanske ändå ta en stund innan jag får provsmaka.
Eller inte, redan på andra försöker lyckas jag kroka en delfin, vilket inte känns helt hundra ur ett etiskt perspektiv, men nog om det. Dags att smaka. Druvan känns direkt, och en fruktig sötma. Det lilla djuret har en lätt seg konsistens men smakar inte särskilt mycket. Likt ett tidigare inlägg påminner smaken mig om tuschpennor från min barndom, vilket i och för sig är trevligt, men inte när jag är inställd på att äta något gott. Njä, de här sparar jag nog tills ungarna kommer hem så får de fiska bäst de vill.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
ソフトキャンディ - Sofutokyandi - mjukt godis
Bera loves Candy 2.4
Mer snask på gång. Dagens paket är jag riktigt nyfiken på.
Till en början ser det ut som ganska anspråkslös vitchoklad med lite fyllning men när jag började krångla med texten väcktes mitt intresse.
Till att börja med så är namnet på produkten "målat med pensel" vilket ställer till det ganska mycket för en stackars gaijin som jag. Texten blir i min översättning "mitsu kinako" eller honung pulver, vilket inte säger särskilt mycket. Över på högra sidan står det "torori kuromitsu" vilket med lite fantasi, och möjliga misstag, går att uttyda till krämig svart honung. Slutsasten blir att jag inte har en aning vad paketet innehåller. Ytterligare en ledtråd går att hitta i texten "kinako choco", eller pulver-choklad, vilket ter sig lika obegripligt som allt annat. Efter lite research baserat på antagandet att きなこ, eller kinako, betyder något annat än pulver verkar det som att kinako i detta sammanhang är en slags rostat soyamjöl med en mycket distsinkt smak vanlig i japanska efterrätter. Svart honung tror jag efter lite snurrande på japanska recept-sidor är bränt socker, dags att öppna paketet och ta reda på hur det ligger till.
Liksom vikten på paketet har skvallrat om så är det ganska lite innehåll, varje bit förpackad för sig. Känns lite exklusivt det här.
Den lilla biten som kryper fram ur paketet luktar som vitchoklad, men med en nötig ton. Färgen är lite mörkare än vad man kunde väntat sig från en vanlig vit chokladbit och ytan känns inte lika fet. Dags att smaka.
Det smakar soyamjöl, och den potentiellt svåra smaken flukuerar mot sötman och den brända tonen i botten på paletten. När chokladen smälter undan sipprar fyllningen med en betydligt mustigare och djupare muskavdoartad sötma fram och blandar sig med nötigheten och till sist finns där kvar en aning sträv nyans av det lätt nötiga rostade mjölet istället för den feta sötman annars associerad med vitchoklad.
Det har var gott, rent av riktigt gott. Blandningen och balansen mellan alla de olika smakerna är något unikt och i godissammanhang sofistikerat på samma sätt som mörkchoklad i de övre prisklasserna. Det här skulle slå fisförnäma chokladentusiaster med häpnad. Nämnas bör att jag har en hög tolerans för soyabönsprodukter och att du nog ska undvika dessa godbitar om du som så många andra tycker att soyamjöl "smakar lite underligt". Riktigt smaskigt det här!
Bera loves Candy 2.3
Dags igen för lite gotte. Pocky är en riktig klassiker som faktiskt är ganska smidig att få tag på även här i väst. Den vanligaste smaken är choklad men det finns mängder av varianter med olika tropiska frukter och annat. Om du ser ett paket så köp det, perfekt som tilltugg. Låter det spännande så kan jag tipsa om http://www.kawaeimport.se/ som förutom Pocky har mängder av andra trevliga prylar till salu, och riktigt trevligt bemötande som bonus.
Dagens inlägg handlar om en lite mer sällsynt variant.
Förutom ett gyllena varumärke och en bild på produkten ifråga syns på framsidan av förpackningen en hög med grönt tepulver. Texten berättar att just denna variant går under namnet "potteri matcha" vilket beyder knubbigt grönt te. Matcha används i traditionella teceremonier men är dessvärre tokdyrt att köpa på sig, lite då och då stöter man dock på produkter som är smaksatta med pulvret. Om vi jämför en vanlig Pocky med en "potteri Pocky" så blir det ganska uppenbart varför produkten kallas för just knubbig.
Doften är ganska svag, men det luktar helt klart grönt te, dax att smaka. Det tjocka höljet har en ton av vitchoklad och en mycket lätt smak av matcha. Den feta chokladen och den lätta te-aromen är inte en självklar kombination och kanske heller inte helt lyckad. Jag hade ganska höga förhoppningar på de här pinnarna men får nog säga att de lämnade ett ganska blekt intryck. Andra potteri-varinater, som mango och kokos, har varit betydligt mer lyckade, tyvärr.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
ぽってり = "potteri" = knubbig
Bera loves Candy 2.2
Dags för lite nytt snask. Dagens paket är från "Take no kono sato", eller bambuskottsbyn, vilket för tankarna till den gamla låten "Mortelslagen ekar i bambubyn", men som inte har någon koppling.
På baksidan ser vi en liten bild som berättar att de små söta bambuskotten är gjorda av "sakusaku no kukii"
överdragna med "meepuru-aji-no chokoreeto".
I översättning blir denna beskrivning: knapriga kakor täckta i lönnsirapschoklad, spännande! När förpackningen bryts trillar en påse med mysigt motiv ut, på vägskylten står det bambuskottsbyn en gång till för säkerhets skull. Ingen doft än, så jag hoppas att den gömmer sig i påsen.
Tung, söt, sockrig och nästan en tendens kåda i doften. Skotten är betydligt mindre än vad jag med ledning av bilderna på förpackningen hade anat, men det betyder nog att de räcker lite längre. Doften är verkligen kraftig.
Dags att smaka. Vit choklad, med ett anslag av vanilj och en antydan till sirap bak i gommen. Chokladen smälter snabbt undan och kakan börjar smulas upp. Ett behagligt mjukt kras mellan kindtänderna och en välkommen rik kaka, inte alls torr eller kexig. Kotte nummer två: Lite snabbare förfarande, denna gång tuggar jag till innan chokladen hunnit smälta helt och de båda komponenterna blandar sig på ett förträffligt sätt. Det här är mer en kaka än en godis. Dags för tre små kottar samtidigt: Först nu går sirapen riktigt igenom och kompletterar den vita chokladen. Framförallt möter den upp den ljusa sötman i chokladen och harmonierar med kakan, mums.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
サクサク "sakusaku" = knaprig
Bera Loves Candy 2.1
Har du missat vad det är jag pysslar med i denna feature så äter jag mig igenom en prenumeration från Candy Japan. Anonyma fans som vill bjuda mig på en förlängning på prenumerationen uppmuntras att göra det. Dagens paket innehåller produkten Toppo från Lotte.
Längst upp står det AMIAYA "Kameraapuri ga moraeru", vilket betyder: skaffa kamera-appen. AMIAYA är en japansk sockersöt elektropop-duo bestående av systrarna Ami och Aya, om du är nyfiken finns de att lyssna på här. Systrarnas app "kawaiicamera" får man veta lite mer om om man vänder på paketet.
Om man går in på adressen skickas man vidare till appstore men där kommer man inte längre. Kanske finns det någon form av regionslåsning, vad vet jag. I slutändan skulle nog japanska tonårsflickor som lyssnar på electropop ändå vara måttligt intresserade av mina godisbilder ... så lika bra är väl det.
I T:et på Toppo står det "totsupo", vilket jag tror är den japanska stavningen för just Toppo. l högra hörnet står det "Saigomade choko tappuri" som betyder rikligt med choklad ända till slutet, typ. På produktens hemsida finns för den intresserade lite söta chokladpinne-figurer och en mängder av prylar med produktens maskot, väl värd en kik.
När man väl tagit sig in i paketet är pinnarna förpackade i två innerförpackningar, än finns det ingen tydlig doft. Så, nästa steg blir att öppna den ena innerförpackningen.
Och där kom doften, kraftigt söt, men med lite mustig choklad i botten. De första tankarna går till sån där chokladsås på tub som står bland strösslet brevid glasskylen i affären. Pinnarna är i gott skick, vilket inte är självklart när de åkt över halva världen, men de är påfallande färglösa och grådassiga, inte alls som de glada gubbarna på produktens hemsida, påminner lite om blyertspennor faktiskt. Det viktigaste är ju dock smaken.
Torrt, kartongigt, en aning choklad någonstans. Inte i närheten av lika söt som doften, vilket är positivt. I slutändan ganska tråkigt, ungefär som Pocky men tråkigare. Pinnarna är fortfarande goda, och skulle passa till glass, men för sig själva är de inte mycket mer äm ok ...
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
カメラアプリ "kameraapuri" = kamera-app
Bera loves Candy 2.0
Det var ett tag sedan denna feature var med på bloggen, och synnerligen hög tid att återuppväcka den. För någon dag sedan damp det ner ett kuvert från Japan i lådan, vilket i och för sig händer lite då och då, men av rasslet paketet bjöd på anade jag vad det innehöll, godis!
Har ni missat denna feature så finns första delen här. Vad som är nytt för denna omgång är en liten uppdatering av mina språkkunskaper, vilket var en betydande brist förre varvet. Liksom första säsongen inleder jag denna säsong med lite godis från företaget Morinaga, lite mer information om företaget finns i den nyss angivna länken.
På förpackningen syns Morinagas maskot, en papegoja, som denna gång är utrustad med en lunchlåda. Över papegojan står det "ichigo chokuboru", vilket betyder jordgubbschokladbollar.
Efter att ha avlägsnat plasten möts jag av en förvånande naturligt gräddig och bärig doft. Liksom vid tidigare godisöppningar så är doften påfallande stark, och behaglig., trots en viss nästäppa. Nu öppnar jag paketet!
Paketet öppnas via Kyoros näbb, tydligt märkt med texten "kuchibashi", vilket betyder just näbb. Ut rullar ett gäng rosa kulor, aningen större än väntat tillsammans med en chokladdoft. Nu in i munnen.
Vitchoklad, är det första intrycket, ytterhöljet smälter långsamt undan och plötsligt förnimms en våg av nyplockade bär längst bak i gommen. Pastillen smälter och avslöjar en liten kärna av puffat ris. Efter att ha ätit tre bollar med andakt kvarstår det slutgiltiga testet, att moffa i sig en näve, och här briljerar Kyoros chokladbollar. Munnen blir inte täckt med en klabbig yta, den vita chokladen blir inte för söt och det puffade riset erbjuder ett trevligt tuggmotstånd. Det här var smaskigt.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
ホワイト チョコ "howaito choko" = vitchoklad
Lite godis till
Candy japan prenumerationen har löpt ut och jag ger mig nu på den sista försändelsen, det är fortfarande fritt fram att bjuda på en ny prenumeration.
Den här gången är det två förpackningar som har blivit lite lätt fraktskadade, jag böjar med Dars - White Chocolate.
Företaget bakom chokladen är Morinaga som jag nämnt tidigare i liknande sammanhang. Förpackningen ser ganska proper och intetsägande ut i jämförelse med tidigare försändelser och det finns egentligen inte mycket att säga. Baksidan av förpackningen tipsar om sidan 1choco-1smile.jp som leder till vad som verkar vara en välgörenhetskampanj. Utan att egentligen ha en aning gissar jag att en slant av vad jag betalat för chokladen har hamnat i en skolbyggnad någonstans i 3:e världen, jag hoppas i alla fall det för välgörenhet är alltid bra, nu öppnar jag.
Iställer för en kaka, vilket jag väntat mig, visar sig förpackningen innehålla ett tråg med färdigbrutna bitar. Doften är ganska stark om man håller chokladen under näsan och förutom en intensiv sötma känns en tydlig vaniljton. Nu smakar jag.
Ytan känns fet, till och med en aning oljig, men där finns en mjuk vaniljton. Sötman är till en början inte alls lika tydlig som den var i doften och när chokladbiten har smält bort lämnar den en mjuk mjölkig sötma som eftersmak.
I vanliga fall brukar jag bli ordentligt törsig av vit choklad och därav tröttna ganska fort, de här bitarna slinker lätt ner en efter en tills de plötsligt utan att jag riktigt hängt med är slut. Det är inte lätt att beskriva hur choklad smakar, det smakar ju liksom choklad ... helt enkelt, vad jag kan säga är att det jämfört med vit choklad jag smakat på tidigare är mindre socker och mer vanilj i de här bitarna, vilket inte var dumt alls.
Godis igen.
Jag har dragit ner rejält på min konsumtion av japanskt godis de senaste veckorna. Anledningen är att min prenumeration hos Candy Japan har upphört och jag väntar nu på att ett nytt anonymt fan ska bjuda mig på en prenumeration. Fritt fram, den som känner sig manad.
Dagens godis är av den sötsliskiga varianten, vad beträffar paketering, smaken vet jag ingenting om än.
Som ni ser är hjärtan och färgen rosa överrepresenterade på förpackningen. Texten jag kan läsa är Pure samt GUMMY. Frågan är om förpackningen skryter om att den innehåller rent vingummi, eller om det är en referens till ren kärlek eller liknande, vi får se. Uppe till höger finns varumärket Kanros logotyp och på baksidan finns adressen www.kanro.co.jp/pure/. Följer man länken hittar man mängder av godissorter under namnet Pure men även ett reportage om en ung japansk kvinna som efter att ha hittat ett rött hjärta i sin Pure - GUMMY -förpackning vunnit en träff med riddaren på förpackningen. Hmmm, plötsligt hoppas jag innerligt att mitt paket inte innehåller några röda hjärtan, nu öppnar jag.
En mycket stark doft slår ut från förpackningen, påfallande söt och fruktig. En ton av päron slår igenom och efter att ha luktat direkt i paketet färdas jag längs ett Proust-minne tillbaka till barnkalas och bubbliga glas med Herrljunga-cider. Till min lätnad skymtar jag ingenting rött i förpackningen och kan därför provsmaka i lugn och ro.
Pulvret på ytan är surt, citronigt. Det stramar bak vid kindknotorna och det dröjer, länge ... men till sist kommer där en en söt ton av, ja vad då? Så fort den söta smaken är nära att bryta igenom tar syran över igen. Jag hade väntat mig betydligt mer baserat på doften, men å andra sidan gillar jag sura godisar. Det är inte första gången japanskt godis ger helt olika intryck vad beträffar doft och smak, och man ska nog tänka på de olika företeelserna som komplement till varandra snarare än det ena som en bieffekt av det andra. Smarrigt det här.
Godis
Dags igen för min personliga favorit-feature, godis! Nästa förpackning från denuppgåendesolensland pryds av en ninjakatt, lite gröna löv och en rad med juvelekollon?
Längst upp till vänster står det UHA och längst ner till vänster Capcom. Capcom är som bekant ett spelföretag så det är inte helt otänkbart att katten på förpackningen är huvudperson i något spel. På baksidan finns två adresser tillsammans med massa obegriplig text. www.uha-mikakuto.co.jp och shigekix.com. Den första länken leder till en sida som ovanligt nog erbjuder text på engelska. UHA står för Unique Human Adventure och trots att informationen inte är helt enkel att förstå så erbjuder företaget hälsosamma matprodukter som ska erbjuda köparen nya upplevelser, sounds fine to me! Nästa länk leder till en sida utan begriplig text, men med bilder på karaktärer från One Piece, vilket är trevligt. Tillbaka till förpackningen, längst upp titter ett zip-lock-lås och om man känner på förpackningen anar man små hårda prylar som skulle kunna vara tuggummi, dags att öppna!
Ut ur förpackningen trillar några ganska hårda pastiller som påminner om tapioca-godis. Lätt gröna i färgen och med en doft av, ja vad då? Unken vinäger? Jag är inte helt säker på att det här kommer smaka gott men precis som företagets filosofi utlovar så kommer jag nog få uppleva något jag inte upplevt tidigare, here goes.
Lite sött, och unket, sedan salt och unket. En plötslig ton av rutten tång innan pastillen blir söt igen och till sist syrlig och ... unken! Vad det här än må vara så har det dött innan det maldes ner till godis, om det nu kan kallas godis. Ungefär här ballar smaklökarna ur och slutar registrera smak. Det sticker lite på tungan och tänderna blir plötsligt täckta av en sträv hinna ... jag tror det är dags att svälja och glömma bort den här upplevelsen. Unique Human Adventure ...
Sweets!
Dags för det tredje paketet godis importerat från Japan via Candy Japan, och dags för insikten att jag borde ha börjat numrera de här inläggen då fantasin beträffande titlar på godisrelaterade inlägg börjar ta slut.
Även i denna försändelse ingick tre förpackningar: En grön med en ninjakatt, en rosa med en sliskig adelsman och en gul förpackning prydd av en banan.
Jag börjar med bananen. På förpackningen syns förutom en en söt liten apa och en jättebanan en banan i genomskärning som visar att innehållet är brunt, choklad månne? Längst upp till vänster syns texten meiji och på baksidan finns en länk till okashi-land.jp. Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att sidan ser trevlig ut men är totalt obegriplig, så den här gången behöver jag inte besöka den utan kan slänga mig direkt över godiset.
Efter att ha avlägsnat palsthöljet kring förpackningen känns en behaglig och tydlig doft av banan som påminner starkt om skumbananer. Jag noterar även en liten kartongflärp som löper längs bananen på framsidan.
Efter att först ha trott att flärpen skulle leda till godiset på insidan så möts jag istället av en gåta: Några blixtar, ett stort tecken i blått, en skriftrulle och en apa som med två bananer på huvet immiterar en get? Vette katten. Efter en del googlande kommer jag fram till att symolen är en O-mikuji, en slumpvis utdelad välsignelse man kan få efter att ha offrat pengar vid ett budhist-tempel. Mina båda tecken 小吉, eller shō-kichi, är en liten väldignelse men rankar ändå ganska högt jämfört med t.ex. en halv välsignelse eller de olika graderna av förbannelser man kan dra på sig, ptjuu! Dags att öppna!
Ut ur paketet trillar inte helt oväntat en trave bananer, som luktar fantastiskt gott. Bananerna är stenhårda till skillnad från skumm-varianterna annars så vanliga här i väst och det kliar i fingrarna vill jag lova, snabbt in med en i munnen.
Hårt, lite sockrigt "skal", med förvånansvärt lite smak. Lite fruktsocker men än så länge ingen banan. Skalet smälter sakta bort och man anar, en chokladton, en markant chokladton som plötsligt fyller munnen tillsammans med bananaromer, borta ... Jag gör om experimentet och slås igen av hur den hårda banan på bara några få korta ögonblick smälter och helt försvinner i en puff av härligt bananig choklad. Wow. De här rackarna skulle jag helt klart kunna missbruka om de fanns tillgängliga i affärer här, och jag fick en liten välsignelse på köpet.
