Bera

Europe har sedan genombrottet -82 gått igenom några olika steg i vårt kollektiva medvetna. Från att ha varit det absolut största bandet någonsin förbyttes de till att bli ännu ett glam-band med hybris som ingen ville ta i med tång under tidigt -90-tal. Efter uppbrottet var de ett guilty-pleasure och en omisskännelig tidsmarkör för just svenskt 80-tal. På det följer några solokarriärer och efter en hyllad återförening har de haft lite samma roll som Sven Ingvars eller Kikki Danielsson, trevliga att sätta i en soffa under något halvmysigt TV-program för att prata gamla tider med.

 

Nya skivor har släppts men passerat ganska obemärkt förbi, och nu är det dags för ett nytt släpp igen.

 

 

I sommras skrev jag om bandet BABYMETAL som jag har lyssnat rätt mycket på. Vid det här laget verkar de flesta ha stött på bandet antingen genom en reaction-video eller något meme och samtidigt som många gör sig lustiga över bandet och betraktar det som en noveltyföreteelse så har BABYMETAL nått viss framgång här i väst. 

 

Idag släpps en liveskiva av bandet och på gång är även minst två låtar (Road of Resistance och The One) med gästartister i form av Sam Totman och Herman Li från Dragon Force, ett smakprov på en av låtarna hittar ni nedan. Jag är dock inte riktigt klar över ifall de båda låtarna finns med på live-skivan eller ej men det visar sig snart.

 

 

Kanske som en följd av BABYMETALs framgångar har även ett annat japanskt pop-band, Momoiro Clover Z, sökt sammabete här borta i väst för att blanda idol-pop med hårdrock. I slutet av månaden släpper de nämligen en singel tillsammans med legendarerna i KISS. Singeln kommer släppas i två versioner, en popig och en lite vräkigare, jag kommer att hålla ögon och öron öppna.

 

Sakura Gakuin är en slags popgrupp/musikskola/spektakel. Musikgenren kallas Idol och är en slags gullig TV-pop med band ihopplockade av skiv/TV-bolag. Medlemmarna i Sakura Gakuin är unga tjejer som är med i bandet några år tills de tar examen och lämnar bandet för att ge plats åt nya yngre tjejer.

 

 

Tjejen i mitten SU-METAL fick lämna bandet när hon var 16 och som en följd bildades gruppen BABYMETAL som en av många avknoppningar från Sakura Gakuin. Förutom sångerskan och frontfiguren SU-METAL så utgörs bandet av YUIMETAL och MOAMETAL som förutom att bidra med dans bidrar med för genren typiska hejjaramsor och glada tillrop. Till en början är det lätt att avfärda gruppen som en plojj eller en snabb cash-in från ett gigantiskt mediaföretag men om man tar sig tid att lyssna igenom bandets skiva BABYMETAL så finns där en hel del att uppmärksamma. Förutom de två genrerna idol-pop och metal rymms här både reggea och hiphop och nästan varje låt har både takt och genreskiften insprängda. SU-METAL som sångerska gör sig förvånansvärt bra i denna fusions-genre och denna smältdegel av experimentlusta och musikglädje bör kunna uppskattas som kuriosa även om det inte blir en personlig favorit hos alla musikälskare där ute. Som vanligt kommer jag göra några personliga rekomendationer och plocka ut guldkornen.

 

Megitsune har en hög intensitet med inslag av traditionella stränginstrument och mycket synth. Vid 1.50 bryter ledtemat av och ersätts av, ja vadå? Långsam tung Groove Metal som för tankarna till 90-talets sydamerikanska elborr-gitarrister, kanske. Låten är lite lätt tokig men svänger något vansinnigt.

 

Ijime, Dame, Zettai rymmer både tunga riff och smattrande synthar men vad vikitgare är betydligt mer melodi än övriga låtar, både i sången och i solon. Från ungefär 3:50 och frammåt finns låtens höjdpunkter med ett lungnare melodiskt parti följt av gitarrsolo i skalor för att sedan gå tillbaka till en vers med både skiftande taktmarkeringar och lick innan en höjning mot slutet. Beroende på hur van man är vid ... ehm ... Japan? ... så kan de båda yngre tjejernas tillrop störa en aning, men lyckas man se bortom detta så finns här en vansinnigt bra låt.

 

Headbanger vänder upp och ned på bandets söthet då framförallt SU-METAL får leka med en helt annan framtoning. Vid ca 2:30 brötar ett riktigt trash-solo loss och kontrasten till sången som tar upp där gitarren tystnar var det ögonblick då jag började gilla bandet på allvar.

 

För lite mer tokiga låtar med tydligare "smakbrytningar" mellan olika genrer finns Doki Doki☆Morning och Gimme chocolate där tunga riff blandas med sockersöt pop. Mycket nöje.

 

 

 

Jag fortsätter att tipsa om lite band som förvisso är superkändisar, men som kanske inte är så kända här borta i väst. Nästa band kom jag först i kontakt med via ett famicom-spel, men det är först i och med Youtube som jag flera år senare har kunnat lyssna till bandet Seikima II.

 

Seikima II har en lång och brokig historia med mer än ett dussin bandmedlemmar som kommit och gått sedan starten 82 fram till att bandet gick in i en portal en minut i midnatt den sista december -99 för att aldrig ses igen ... förens de återförenades för lite jubileumskonserter. Den enda bandmedlemmarna som varit med hela vägen är Demon Kogure som genom åren lett sina akuma, eller demoner, mot målet; att med hjälp av heavy metal bana väg för Satan som skulle ta över världen vid milleniumskiftet. 

 

Bandets namn, Seikima II, eller 聖飢魔 II, betyder ungefär helig hungrig demon nummer två. Namnet är också en ordlek då uttalet låter som seikimatsu, eller årtusendets slut. När man ser bandet är det lätt att tänka sig att de är Japans svar på Kiss, vilket inte stämmer helt. Bandets sminkning kommer från den japanska kabuki-teatern med rötter ner till 1600-talet, dock kan man kanske ana att silvermantlar, platådojjorna och nitarna har hämtats från Kiss. Bandet är ett live-band och sångaren Demon Kogure har en slående teatralisk scenpersonlighet som bygger på den mytologi bandet har skapat kring sig själva. Förutom att likt Blackie dricka blod ur avhuggna huvuden kan han även sjunga i falsett medan han står på händer. Bandet men framförallt Kogure har dykt upp i mängder av olika spel, mangor, filmer m.m. och Kogure har gjort sig känd genom att aldrig bryta illusionen genom att framträda utan smink.

 

 

För någon vecka sedan frågade en av mina elever ifall jag inte lyssnade på något annat än sån där konstig japansk musik, ni får lägga till en niondeklassares tonfall och intonation till frågan själva. Visst gör jag det, men rätt mycket japanskt blir det, så varför inte tipsa om några av mina favoritband här.

Först ut blir bandet X Japan som förutom att de är riktigt bra även har varit stilbildande och banat väg för många mer moderna band. Bandets sångare, Toshi, och bandets trummis och tillika ledare, Yoshiki, hade några band tillsammans redan när de var små. När de kom upp i tonåren och satsade allt mer på musiken och påbörjade ett nytt projekt efter att ännu ett band gått i graven saknade de ett namn på det nya bandet, de valde att kalla bandet X i väntan på ett bättre namn, men X:et fick stanna kvar.

 

Efter att ha kämpat sig genom 80-talet kom till slut bandets genombrott med skivan Blue Blood (1989), som lyckligtvis finns på Spotify. Två år senare kom plattan Jealousy, även den finns på Spotify, och ytterligare två år senare kom konceptskivan Art of Life som består av en enda halvtimmeslång låt. Bandets sista skiva kom 1996 då bandet redan slagit av ordentligt på takten då de olika medlemmarna satsade på solokarriärer och andra projekt. 1997 splittrades bandet efter en hejdundrandes avskedsspelning på Tokyo Dome.

 

Året efter hittades en av bandets två gitarister, Hide, död i ett hotellrum. Den officiella förklaringen var att han hade tagit självmord men en mängd olika teorier om hur hans död inträffat spreds snabbt. Bl.a. Yoshiki har sagt att det var mer troligt att hans död var en olycka till följd av alkoholkonsumtion. Minst tre av bandets fans följde sin idol genom självmord och när Hides bagravning hölls bevistades den av mer än 50.000 fans.

 

 

Förutom musiken så har bandet lämnat avtryck genom sin visuella stil. Influerade av västerlänsk glam-rock kom smink, frisyrer och kläder att bli nästan lika viktigt som musiken. Yoshiki har sagt att den visuella stilen var en del i att uttrycka ett utanförskap från den mer strikta japanska kulturen och musikmarknaden.
Från att från början varit okända till att ha varit rebeller som media vägrade befatta sig med har bandets medlemmar efter att ha sålt miljontals skivor både prisasts av framstående politiker och spelat för själve kejsaren.

 

Bland bandets låtar finns låtar som låter väldigt mycket 80-tal och inte befinner sig allt för långt bort från amerikansk Glam-Metal i soundet: Easy Fighting Rambling och Desperate Angel t.ex.

 

Mer imponernade är dock de mer orkestralt uppbyggda låtarna med drag av power balader, såsom Kurenai och Rose of Pain. Värt att notera är att bandet redan 1991 turnerade med full symfoniorkester, och en kyrkorgel.

 

Favoriterna är nog ändå de riktiga rock-rökarna som Orgasm och Stab in the Back med drag av trash och speed, och naturtligtvis X: