Bera

Jag tror jag gick igenom samma resa som de flesta. Lucas sålde till Disney - tumme ner. Ny film på gång - hur bra kan den vara. Missnöjet efter volym 1-3 gnager i nörd-hjärtat men va katten, man kan ju slå en kik på trailern bara för att ... mind blown!

 

Efter första teasern gick mina förväntningar från att vara i botten till att vara skyhöga. Allting verkade vara precis rätt och när jag fick syn på Abrams namn kändes det hoppfullt. Abrams nytolkning av Star Trek är mycket kompetent och känns modern men samtidigt mycket trogen sin förlaga. Medan Star Trek bygger på en respekt för vetenskap och teknologi kräver Star Wars en förtrogenhet med mytologi och mystik, som saknades i del 1-3, vilket Abrams visat prov på i Ship of Theseus. Sen ungefär en månad tillbaka har jag undvikit artiklar och spekulationer kring filmen för att gå in i salongen med så öppet sinne som möjligt, och idag var premiären.

 

 

Redan under filmens första minuter sätts tonen. Den här filmen är mörkare och bär på en tyngd som serien tidigare bara nått upp till under sina avgörande ögonblick. Striderna är inga spektakel fyllda av järva hjältar som skuttar genom en lördagsmatiné - här är stämmningen ödesmättad och konflikten känns både nära och bitter. Efter Imperiets fall har en ny sammanslutning; The New Order, gripit makten och de är ute efter en datafil som innehåller koordinater till den plats där Luke Skywalker befinner sig. Planerna placeras i en droid som skickas ut i ödemarken i hopp om att finna motståndsrörelsen.

 

Ganska snart träffar vi Rey, en ung kvinna som samlar föremål hon kan sälja ur vrak från det senaste kriget. Hennes presentation för tankarna till Miyazakis Nausicaä och hennes karaktär påminner om Katniss från hungerspelen. Hon står på sina egna ben, löser problem utan någons hjälp och är trots sin unga ålder redan härdad av ett hårt liv. Filmens andre huvudperson är Finn som avvikit från stormtruppernas led och nu flyr för sitt liv efter att ha insett att han befinner sig på fel sida i kriget. Tillsammans tar de med sig droiden BB8 för att söka efter motståndsrörelsen.

 

Därefter följer en sjuhelsikes resa genom galaxen. Det är gott om referenser och reveals som värmer i hjärtat på ett inbitet fan. Även om miljöerna är nya speglar de platserna ur A New Hope både tematiskt och ner på kompositionsnivå. Abrams briljerar i att bygga handlingen kring karaktärerna och de inre konflikter de bär på och stora delar av handlingen förmedlas genom dialog där skådespelarnas ansikten är tätt inzommade med personen de talar med i förgrunden. Aldrig tidigare har Star Wars varit så driven av de människor serien faktiskt handlar om som här. I sammanhanget ska också nämnas att textningen är lagd i ett eget 3D-lager i kompositionen vilket jag aldrig sett tidigare, vilket gör den tilltalade skådespelaren i klippet ännu mer närvarande.

 

 

Allt man kan vänta sig från serien finns här. Tempot och handlingen är tydligt strukturerat runt A New Hope och näst intill tangerar en remake. Luftstriderna utspelar sig främst över mark med fantastiska tracking-shots och ljussabel-bataljerna låter vänta på sig istället för att överanvändas. Utan att avslöja några detaljer så är den sista sabelstriden något av det mest enastående jag sett där ljusstättningen och partiklar skänker plasmaklingorna en realism och en verkansgrad som saknar motstycke. Abrams använder sig, som förväntat, av linsöverstrålning men ger ändå filmen en ny look iställer för att återanvända knepen från Star Trek.

 

Från produktionen har det varit tydligt att filmens huvudfokus är en ny grupp hjältar som stöds av de tidigare karaktärerna, men efter att ha sett filmen vill jag hävda att denna film introducerar nya karaktärer medan Han Solo är stjärnan. Har man läst några av böckerna som skildrar tiden efter Return of the Jedi vet man ungefär vad man ska vänta sig och även fasst förvecklingarna i handlingen är förutsägbara så fungerar de väl och upplevs som rimliga.

 

Om jag ska peta i detaljer och hitta något negativt att säga om filmen så är det The Dark Side som jag vill gnälla lite över. Kopplingarna till nazisternas retorik och propaganda är tydligare än någonsin, men det saknas tyngd i karaktärerna. Jag saknar en mystisk super-skurk. The New Order framstår som aristokratisk och elitistisk som sig bör, men saknar mystiken. Jag får hejda mig för att inte avsölja några detaljer, men nöjer mig med att säga att filmen gör tvärt om: Den avslöjar för mycket. När ni sett den förstår ni vad jag menar.

 

Normbrytande karaktärer med en stark handling bygd kring inre konflikter, tydligt riktad mot en äldre publik, jädrar va bra!

 

Motosågsmasakern kom 1974 och har sedan dess fått ett antal uppföljare och en remake 2003. När jag började titta på Texas Chainsaw Massacre 3D, eller Texas Chainsaw 3D beroende på var namnet står, antog jag att det var antingen en ny remake eller en uppföljare till filmen från 2003. Men, den är en uppföljare till orginalet, verkar det som. Så, trots att det inte rör sig om varken en remake eller en reboot så skriver jag några rader om den ändå.

I somras tog jag mig igenom en rad remakes och reboots av actionfilmer och nu när höstmörkret faller dyker det upp ett helt nytt område att ta sig an, skräckfilmer. Analysen kommer att vara på ett minimum, stukturen kommer vara ifragasättbar och min stil kommer vara "den pratiga", men det är trots allt pajjiga skräckfilmer vi pratar om.

 

Huruvida vi överhuvudtaget ska uppmärksamma halloween, att den blandas ihop med allhelgona, hur hela helgen bara är ett komersiellt jippo, är frågor som kommer avhandlas nu i veckan. Jag har synpunkter och åsikter men samtidigt är det tydligt att halloween har tagit sig hit till vårt avlånga land och att denna mörkrets helgdag blir mer och mer uppmärksammad för varje år. Så, istället för att grunna på varför och hur så tänker jag ta tillvara på det bästa denna helgdag har att erbjuda, skräckrullar under mörka kvällar.

 

Skräckfilmer går liksom alla andra genrer att dela in i undergenrer med olika förgreningar och oavsett vilken gren man väljer så finns där en lång rad riktiga klassiker följt av dussintals bleka kopior. Skräckisen är en genre som redan från början har låg status och även om många stora skådespelare började sin bana i en slasher-rulle så är det få som återvänder. De flesta skräckisar har en låg budget och okända skådespelare och liksom en pizza innehåller de alltid ungefär samma ingredienser, ibland funkar det, ibland inte. Ibland lyckas allting bara falla på plats, ibland blir det halvdant och tjatigt. Idag tipsar jag om tre rullar som är värda din tid och som förutom att de är bra rullar är roliga och fungerar som en hyllning till genren. Så packa in er i vanen så påbörjar vi färden upp mot den övergivna stugan i skogen.

 

#1 Army of Darkness - Evil Dead III

Liksom Total Recall regisserades den första Robocop av Paul Verhoeven. De båda filmerna påminner om varandra i hur de skildrar mörka och dammiga dystopier och båda filmerna är råa och snålar inte på blod och grymma dödsscener. Robocops dystra framtid styrs av stora cyniska företag med vinsintresse och likt Starship Troopers använde Verhoeven nyhetsinslag för att etablera tidsandan på ett effektivt sätt. I Robocop använde Verhoeven musik på ett annat sätt än i sina andra filmer och jag tror att alla som sett filmen kan nynna det maffiga ledtemat som byggde stämmning inför de saftigaste action-scenerna.

 

 

Total Recall från 1990 är en av mina favoritfilmer, i alla fall om du frågar min inre 12-åring. Arnold Schwarzenegger gör en klassisk Arnold-roll, Sharon Stone tränar Tennis och det är mänger av pang-pang och action. Filmen regisserades av Paul Verhoeven som gav oss en inblick i en dyster framtid med storslagna vyer av mars blandat med klaustrofibiska tunnlar och väl inbodda koloni-interiörer. Verhoevens bildspråk gav filmen en känsla av skala och var tillräckligt rik på detaljer för att skapa en trovärdig dystopi, trots att många av filmens premisser var ganska tokiga. Filmens handling är hämtad från en novell av Philip K. Dick men avviker ganska kraftigt en bit in i filmen. Total Recall var en riktig snackis när den dök upp på hyrfilm då den innehöll mängder av minnesvärda och halvgalna action-scener som kunde återges muntligt på skolgården gång på gång.

 

 

 

De filmer som går upp på bio i år och som fångar mitt intresse har en sak gemensamt, de är remakes. En ny generation filmskapare hyllar de filmer de själva växte upp med. En god remake bör förnya och modernisera källmaterialet men samtidigt gotta sig lagom i nostalgi och träffa de detaljer som gjorde förlagan minnesvärd. Det är en knepig balansakt men filmer som Mad Max och Terminator: Genisys lyckades i mitt tycke väl med denna bedrift. Remakes har alltid gjorts men för några år sedan tog filmindustrin tag i just den kategori filmer som jag växte upp med, action-filmer från 80-och 90-talen, så jag tänkte ta en närmare titt på några av de senaste årens remakes och eventuellt återuppleva lite barndomsminnen, och jag börjar med ...

 

Om jag skulle göra en lista på de filmer jag sett flest gånger, eller filmer jag har starkast nostalgisk anknytning till, så skulle The Terminator med uppföljaren Judgement Day hamna relativt högt. Inte lika högt som Star Wars och Alien utan i gruppen under, någonstans bland Dirty Harry och Örnnästet kanske. I tisdags gick Terminator på TV och jag passade på att se om den och upptäckte att den inte likt många andra favoriter tappat något av sin magi med åren, The Terminator är precis lika bra idag som när jag för första gången såg den i smyg på en brusig VHS hemma hos en äldre kamrat.

 

Så, varför är den första Terminator så bra? Cameron är en mästare på att bygga upp intressanta fantasivärldar och vet precis hur mycket som behöver förklaras för att vi som tittare ska känna oss bekväma med världsskildringen utan att magin försvinner och vad gäller berättartempo så lyckas han även där med att vagga in oss i filmens verklighet och med fast hand föra oss vidare utan att det är uppenbart när filmen skiftar från 1:a till 2:a akt och så vidare. Fotot är bra, castingen är fenomenal, effekterna har åldrats men fungerar ändå bättre än många senare filmer. Kort sagt är det en film med hög klass. Vad gäller själva temat, en robot som reser i tiden, så tyckte jag som liten att det var döhäftigt. Som högskoleutbildad vuxen skulle jag kunna skriva en ganska lång text om hur skräck-fiktion från olika tider skildrar den avsedda mottagargruppens innersta rädslor, och hur Terminator både speglar rädslan för ett kärnvapenkrig och likt en känd roman skriven för hundra år sedan vid genevesjöns strand av Mary Shelley problematiserar teknikens framsteg och hur de nya vetenskapliga och medicinska framstegen kan leda till situationer, och kreationer, vi människor inte kunnat förutse. Men, innerst inne tycker jag nog fortfarande att det är rätt fränt med robotar som reser i tiden. Hursomhelst, så var det inte den första filmen jag skulle skriva om, utan den nya. Innan jag lämnar 1:an måste jag bara få nämna filmens klassificering då jag oftast, likt Alien, stött på denna film märkt som sci-fi/action. Sci-fi får man ju gå med på men action får jag ändå ifrågasätta, The Terminator, och Alien, har mer gemensamt med slasher-filmer än rena action-rullar och bär på ett arv från gotiken ... men mer om det någon annan gång.

 

Innan jag lämar min Trip down Memory Lane så kan jag ju passa på att nämna de andra filmerna i serien, men betydligt mer fåordigt.

T2 - Riktigt bra rulle och denna gång helt klart under kategorin action. Valet av fokus på John och en mer tillrättalagd framtoning visade tydligt att denna film var riktad till en yngre publik, likt 1:an håller den väl över tid.

3:an (Rise of the Machines?) - Ok, inget här som inte fanns med i 2:an och levererat lite lamare. Utan Linda Hamilton förlorar hela konceptet sin pondus.

4:an (Salvation?) - Post apocalyps och Christian Bale. Världen och människorna som lever i den är intressanta, men action-biten och själva upplösningen är underutvecklad.

 

 

Så, dags för Terminator Genisys. Till att börja med gick jag in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget. Jason Clarke spelar John Connor i framtiden och leder den slutgiltiga offensiven mot Skynet, än så länge är filmen visuellt tilltalande och efter ett hormontstint brandtal brakar det lös. Jai Courtney, som var med någon minut i Divergent, spelar Kyle Reese och det hela känns lite avigt. Dom hittar en tidsmaskin och som vi alla vet skickas Kyle tillbaka genom tiden för att skydda Johns mor Sarah i orginalfilmens handling. Så långt är vi alla med. Men, med stort M, något går helt åt skogen. Den veklighet Kyle skickas tillbaka till är inte den samma som i 1:an. Istället för att rädda Sarah räddar hon mer eller mindre honom med hjälp av en åldrad T-800-modell. Sarah spelas av Emilia Clarke (Daenerys) och T-800an, här försedd med ett sött smeknamn, av Arnold Himself.

 

Härifrån blir det svårt att egentligen berätta något utan att avlöja vidare detaljer. Det som går att avslöja är att det sker fler tidsresor och att det uppstår en alternativ tidslinje som skiljer sig från den etablerade. Under några minuter får vi återse ikoniska ögonblick från första filmen, med vissa ändringar, och det är fullkomligt lysande! Flera gånger får jag gåshud då jag får se nya scener skapade med 1984-års upplaga av Arnold, en av min barndoms största hjältar. Ett synnerligen effektivt jump-scare är också insmuget i en av de gamla scenerna, vilket blir exta effektivt om klipp-tempot sitter inpräglat i ryggmärgen. Efter det löper filmen på, både Sarah och Kyle har mer attityd än sina förlagor och ett antal running-jokes etableras och blandas med de one-liners som förväntas av serien. Efter ungefär halva filmen har jag slutat ifrågasätta Jason Clarke och Emilia Clarke, men Jai Courtney är fortfarande lite avig. Arnold spelar sin roll med värme, värdighet och ett stort mått humor. Flera gånger får han både skoja om sin egen karaktär men även leverera one-liners i actionfyllda höjdpunkter. Jag såg filmen i 3D och trots att det i bland är högt tempo så blev det inte rörigt och vissa scener, framförallt PoW-vyerna i rött och vitt samt genom ett krypskyttesikte, kändes lyckade. Storyn går ihop, förutom en rejäl lucka som är tom även för huvudpersonerna, och lämnar utrymme för uppföljare. Jag vet inte riktigt vad man ska lita på eller inte men liksom Mad Max så har jag läst att ytterligare 2-3 uppfäljare är planerade. Till allt detta får vi lägga referenser till andra varumärken, som Blade Runner och Transformers samt otaliga detaljer som var ämnade för 1:a och 2:a filmen men som inte lyckades ta sig till slutprodukten. Denna film står på egna ben men visar tydligt var den kommer ifrån och är en kärleksförklaring till de första två filmerna och Arnolds roll i dem. Kort sagt, gillade du 1:an och 2:an ska du gå och se denna. (Och ja, som en inbiten tittare noterade jag de eventuella implikationerna av en 3:e tidslinje med tanke på polaroidfotot.)

 

Avslutningsvis vill jag skriva några rader om Emilia Clarke och hennes tolkning av rollen som Sarah Connor. Det enda jag egentligen sett av filmen innan jag satte mig i bio-stolen var en debatt på sociala medier kring en poster till filmen.

 

Postern framhäver på klassiskt superhjälteomslagsmanér Clarkes byst och ända och förmedlar inte alls samma pondus som Linda Hamilton förde till rollen. Om vi ser till Clarkes roll i filmen så inleder hon starkt, utan att avslöja för mycket, och räddar sedan Reese istället för det omvända. Efter det turas hon och Courtney om att tillrättavisa och rädda varandra och vad gäller nakenhet så tillbringar karlarna i filmen mer tid utan kläder på sig än vad Clarke gör. Så, postern förtjänar den kritik den får men jag uppfattade inte hennes roll i filmen som sådan som objektifierande. Speciellt inte med tanke på Hamiltons tolkning i första filmen då hon är i chock och gör vad hon blir tillsagd fram till de sista minutrarna medan denna Sarah är kapabel och tar hand om sig själv. Om jag har fel så rätta mig gärna.

 

 

Så vad säger man efter att ha sett den nya Mad Max. Filmen är en två timmar lång biljakt. Vid några tillfällen, typ tre, stannar bilarna en stund och karaktärerna hinner prata några minuter innan fienderna dyker upp vid horisonten. Handlingen går ut på att Max hamnar i samma bil som föraren Furiosa. Furiosa har knyckt en massa fruar från en superskurk och ska smita med dem, men skurkarna hinner ikapp dem och det blir en biljakt.

 

Jämfört med Road Warrior så är inte den nya tolkningen av Mad Maxs värld lika kall och rå. Här finns mer färg och rikt med skruvade detaljer. Filmen tar inte sig själv på samma allvar som föregångaren och är mer av ett spektakel. Som tittare kan man slappna av och bara åka med i galenskapen, tryggt förvissad om att det är lönlöst och totalt ointressant att ifrågasätta filmens premisser. Det finns gott om nickar till de äldre filmerna så de som ser filmen av nostalgiska skäl kommer inte bli besvikna.

 

Vad gäller skådespelarinsatser så gör Tom Hardy en helt ok insats som Max, men den tituläre Max har en försvinnande liten betydelse i filmen. I slutet av filmen bryr jag mig inte det minsta om vart Max tar vägen, jag vill veta hur det går för de andra. Filmens stjärna är Charlize Theron som Furiosa. Hon spelar en tuff kvinna som står på egna ben i en postapokalyptisk värld, omgiven av flinskalliga skurkar som ylar av vansinne. Kanske är det medvetet av filmskaparen, kanske inte, men karaktären påminner starkt om Ripley från Alien. Förutom Therons karaktär så är det egentligen bara ytterligare en karaktär som genomgår någon form av utveckling under filmen och det är soldaten Nux, spelad av Nicholas Hoult. Utan att avslöja för mycket tvingas han att ifrågasätta den världsbild, med löften om Valhall, som den kvasi-religösa ledaren och tillika superskurken Immortal Joe har indoktrinerat sina följeslagar i.

 

Nämnas bör ocksså att jag såg filmen i 3D. Än så länge har jag mest tyckt att 3D-effekterna i de filmer jag sett varit en gimmick och att det lätt blir rörigt. Jag har varit milt besvärad av detaljer som plötsligt poppar upp i utkanten av synfältet och har haft svårt att riktigt hänga med i snabba scener. Kompositionen i Fury Road känns betydligt mer lämpad den tredje dimentionen. 90% av filmen utspelar sig i en platt öken med en bil i förgrunden så 3D-effekten är faktiskt både motiverad och lyckad.

 

Så, om du gillade Road Warrior så kommer du gilla Fury Road. Om du inte gillar biljakter, håll dig undan.