Neon Genesis Evangelion - Volym 14
För ett bra tag sedan var Neon Genesis Evangelion den första manga jag skrev om här på bloggen och efter att ha vandrat över på andra områden och skiftat fokus ett antal gånger är jag nu tillbaka där allting började. 20 år efter att serien började har jag nu läst sista volymen som kom tidigare i år och serien har fått ett avslut. Under väntan har jag sett animen och försökt mig på ett av spelen, som hade hopplöst mycket japansk text. Kort sagt är NGE ett enormt projekt med ett gäng spin-offs och det är häpnadsväckande att fans i en mättad genre av mecha-anime/manga är lojala trots att det varit så lång tid mellan volymerna. Nämnas kan att filmen Pacific Rim på många sätt verkar vara influerade inte bara av mecha i almänhet utan av NGE i synnerhet, men mer om det en annan gång, kanske.
En av de mer känslosamma och drömska sekvenserna
Så, vad tycker jag om NGE? Jag upphör aldrig att förundras när jag läser om stora robotar och det finns något märkligt tilltalande i tanken på att sitta bakom kontrollerna till ett enormt stålmonster. NGE har allt som krävs för att väcka dessa känslor, speciellt i de tidigare volymerna, och som jag skrev i det första inlägget så fångar serien skala väl. Ju längre serien pågår blir det mer mystik och metafysiska, kvasireligiösa förväcklingar och mot slutet är det ganska rörigt mitt i en apokalyps av strider och en annalkande katastrof. I animen blev slutet väldigt känslosamt men i mangan är slutklämmen mer drömsk och mystisk. Trots att skiftet bort från klassisk mecha mot det mystiska inte direkt fallar mig i smaken så är jag nöjd med att ha fullföljt läsandet till slutet. Trots att ungefär halva serien känns avig innehåller den andra halvan tillräckligt många minnesvärda scener och detaljer för att serien fortfarande hamnar på plus i min bok.
One Piece
En serie som jag följt i snart 70 volymer, men ändå inte lyckats skriva något om, är One Piece. Kanske för att det är svårt att riktigt sammanfatta serien. Vi följer piraten Ruffy (i svensk översättning) på hans väg att bli kungen av pirater. Längs vägen stöter han på hejdlöst många riktigt skruvade och skumma skurkar och skaffar dessutom bra många följeslagare till sin besättning. Vart besättningen än lyckas bege sig dras de snabbt in i lokala bryderier och får en central roll i en hel nations eller folks öde. Striderna tar aldrig slut och spänner över flera volymer medan dötiden däremellan rafsas av på några sidor innan nästa skurk dyker upp.
En av mass-scenerna serien är känd för. Håll utkik efter Panda-man
Ett centralt begrepp i serien är jävulsfukter som ifall de äts ger den modiga äventyraren oanade krafter. Ruffy har ätit gummifrukten vilket ger honom förmågan att tänja sin kropp till nya proportioner. Den som ätit en frukt förlorar dock sin förmåga att simma, vilket ställer till bekymmer om man är pirat och spenderar den mesta tiden ute på öppet hav. Tidigt under sina äventyr stöter Ruffy på hårdingen Lolonoa Zoro (svensk översättning) som bemästrat tekniken att kunna slåss med tre svärd samtidigt. Han träffar även flickan Nami vars navigationsförmåga är ovärderlig i okända vatten. Därefter blir skaran knasigare och knasigare med en mytoman, en talande ren, en strandraggar-cyborg och ett musikalisk benrangel. När en ny karaktär, vän eller fiende, introduceras irriterar jag mig på hen i ungefär en bok, sen flyter det på och den nya karaktären är en i gänget.
Serien bygger på utdragna strider med många vändningar och fylls mellan smockor och hugg av dråplig slap-stick med många running-jokes. Skaparen Eiichiro Oda är en mästare på att fånga rörelse i sina bilder och inkluderar ofta ofantligt många figurer i varje ruta. Serien följer i mångt och mycket samma tradition som Dragon Ball och Naruto med en tallangfull naiv hjälte som lockar till sig både fiender och följeslagare, efter lång träning kan hjälten uppnå ett nytt mäktigare tillstånd och en bit in i serien är det en lucka i tiden då karaktärerna utvecklas och blir något äldre. Jag har inte gjort någon vetenskaplig studie men skulle baserat på hur ofta man stöter på merchendise av diverse serier säga att One Piece verkar vara en lika populär serie som Naruto och Dragon Ball, tätt följt av Bleach. Så vad tycker jag? Jo jag gillar det, men i måttliga mängder. Efter att ett äventyr som spänner över flera volymer är avslutat så dröjer det oftast ett halvår innan jag ger mig på serien igen, och jag kommer nog läsa vidare till slutet.
.remote
Det var ett tag sedan jag skrev om manga, så det kan vara på sin plats att omnämna några av de serier jag läst på senare tid. I .remote följer vi Kurumi Ayaki som efter att ha sagt upp sig från sitt jobb som parkeringsvakt för att gifta sig tvingas gå tillbaka till jobbet och be om ny anställning efter att hennes pojkvän råkat i finansiella bekymmer. Istället för att få tillbaka sin gamla tjänst placeras hon på avdelningen för olösta brott under den mycket hemlighetsfulle Kozaburo Himuro. Himuro arbetar hemifrån sin herrgård där han aldrig lämnar sitt rum i källaren, varför han vägrar gå ut hänger ihop med en incident året innan som lämnat honom avtrubbad och traumatiserad. Kurumi får via en mobiltelefon vara hans öron, ögon och röst då han skickar henne till brottsplatser och förhör och med hjälp av hans skarpa slutledningsförmåga lyckas hon i de flesta fall fatta rätt beslut.
Kurumi och Himuro i kontakt via headset
Ju längre in i serien vi kommer desto säkrare blir Kurumi på sin egen förmåga och då hon tillslut hamnar i en stuga i ett avlägset bergsområde utan täckning tvingas hon på egen hand lösa ett mordfall. Mot slutet av serien börjar det förflutna hinna ikapp Himuro och incidenten som förpassade honom till källaren blir aktuell på nytt. Ju närmare Kurumi kommer sitt eget bröllop desto mer tycker hon om sitt jobb och då hon kommer Himuro närmare blir hon osäker på sina känslor för sin pojkvän.
I de tidiga volymerna spänner varje nytt fall över flera kapitel och hinner bli ganska invecklade med många nya karaktärer att hålla i huvudet. En bit in börjar Kurumi vanemässigt snubbla på mordmysterier som tar kortare och kortare tid att lösa och istället för avancerade massmord och attentat i storstadsmiljö snubblar hon över mer traditionella Agatha Christie-mord ute på landet. Serien blandar ond bråd död med slap-stick-humor och roliga miner i en behaglig mix, och likt mycket av den manga Tokyopop givit ut bjuds det även på en hel del obefogat lättklätt.
Serien spänner över tio volymer och hade både kunnat vara två volymer längre eller två volymer kortare utan att läsupplevelsen påverkats nämnvärt. Några av fallen är minnesvärda och den karaktärsutveckling som sker känns passande och kulminerar då och då i en lagom laddad drama-scen. .remote är trevlig sommarläsning mellan avsnitt av Morden i Midsommer.
castlevania Curse of Darkness
Hej på er, och nej, jag ska inte återuppta min första fasta feature: Manga Monday. Jag gör ett litet inslag som ett led i mitt Castlevania spelande då nästa spel på min lista föregås av en mangaserie med bakgrunden till spelet.
Just de här båda böckerna tillhör den avdelning av min hylla med lite mer patina, de har nämligen tidigare stått på ungdomshyllan hos Tillsonburg Public Library.
I den första boken får vi träffa nunnan Rosalee och den unge pojken Ted. Rosalee har nyligen tagit hand om en skadad främling och Ted är orolig för hennes säkerhet, och det med rätta. En mörk och stormig kväll dyker det nämligen upp en varulv som fått upp främlinges doft. Främlingen, som vi får veta går under Hector, visar sig till en början vara motvillig till att strida trots att han är beväpnad, men när Ted ber honom rädda Rosalee släpper han lös en demonisk stridskraft.
Vi får även följa Isaac, en av Draculas generaler, som har gett sig ut på jakt efter Hector. Från denna källa får vi även veta att Hector tidigare också varit varit general i grevens armé men att han försöker gömma sig.
Hector
Stilen är mörk och ödesmättad och handlingen i boken går på sparlåga. Framförallt presenteras de olika karaktärerna, i ett virvel av höstlöv, korpfjädrar, oväder och religösa byggnader. Serien vilar tungt på den redan i Castlevania etablerade gotiken. Hector och Isaac framstår båda som kraftfulla och mystiska men viktigare är de mänskliga karaktärerna. De enkla byborna i serien påminner läsaren om att historen tar plats bland människor och att Draculas ondska inte bara har konsekvenser för de hjältar som utmanar honom, vilket av förklarliga skäl är fokus för spelen i serien.
I den andra boken följer en bitter strid mellan de två före detta vännerna Isaac och Hector. Hector tror att han har vunnit men Isaac tar sig från platsen svårt sårad, men i livet. Under tiden har en vampyrjägare, Ralph Belmont (från 3:e spelet), tagit sig fram till Draculas slott och besegrat honom medan generalerna var borta.
Vi får tillbakablickar till Hectors dystra barndom vilka visar orsakerna till att han bestämde sig för att ansluta sig till Dracula och vi får följa hur han lågsamt återanpassar sig till människornas värld. Efter några år börjar han till och med känna sig lycklig tillsammans med Rosalee men säg den lycka som varar, Isaac planerar nämligen sin hämnd.
Och ungefär där är 2:a boken slut. Mig veteligen kom aldrig 3:e boken ut vilket är beklagligt för så här långt in i historien börjar det bli riktigt intressant. Jag återkommer om spelet.
Hipp hipp Hurra!
Idag är det ett år sedan denna bloggen slog upp portarna och jag har hunnit med ganska mycket. Ett antal olika features har presenterats för att antingen fortsätta eller gå i graven beroende på vad ni, läsarna, har funnit intressant att läsa om. Till slut är det framförallt tre olika ämnen som det finns intresse för: manga, mat och retro-spel. Jag tänker nu kring ettårsdagen summera lite vad jag hunnit med under dessa features och börjar med manga.
Det hela började med Neon Genesis Evangelion och den serien beskrev jag fortlöpande medan jag läste den, vilket blev ganska tjatigt. Efter det började jag att snarare presentera nya serier eller fristående volymer utan att avslöja handlingen. De serier jag hunnit med är:
Scary Book vol.2 - De andra volymerna dyker faktiskt upp här inom kort.
.Hack - Ganska trälig, kul idé men inte mer.
Sandland - Tokbra, denna bok var med i en manga-handout.
Full Metal Alchemist - Var ok men föll mig inte riktigt i smaken.
Inu Yasha - Fantastisk serie fylld med mystik och japansk folktro.
Samurai Deeper Kyo - Modern och lite mer vuxen i stil och tematik, dock härligt tramsig vid behov.
Kajika - Bra men kort, perfekt nybörjarmanga, även denna bok var med i en handout.
Cowa - Tokrolig och barnslig men tänkvärd på Bamse-vis.
Naruto - Min absoluta favoritmanga, fantastisk.
Shaman King - Rolig och medryckande men riktad mot lite yngre läsare.
Time Stranger Kyoko - Vansinnigt snygg, men bedrövligt sentimental.
Yu-Gi-Oh - Mysig med trevliga inslag av spel och tävlingar, men efter några volymer blir det tjatigt.
Elemental Galade - Riktigt häftig i början, men blir ofokuserad lite för fort, många starka karaktärer.
xxxHolic - Mystisk och magisk med fantastisk stil.
Hellsing - Vräkig och våldsam, men at the end of the day inte mycket mer.
Warriors of Tao - Annorlunda och ofokuserad utan ett vettigt slut.
Peach Fuzz - Urvattnad och glättig, men hade sina stunder.
Chrono Crusade - Fantastisk med starka karaktärer, men i kortaste laget.
Ghost in the Shell SAC - Enastende och genomtänkt, fantastiska bilder.
Infinite Ryvius - Kul och annorlunda, men lämnar inget bestående intryck.
Ragnarök - Blablablabla ...
Bleach - Modern och humoristisk med trevliga karaktärer.
Astro Boy - Förvånansvärt bra, lite som Bamse och en favorit hos mina ungar.
Death Note - Bland det bästa jag läst, ger en intellektuell stimulans.
Amnesia Labyrinth - Krypande läbbig och obehaglig, synd att det inte finns fler volymer.
Om ni inte förstått det än så gillar jag manga, även om jag läser annat också. Ibland har det varit mycket annat som hänt vilket har gjort att jag inte riktigt hunnit med denna feature, och jag har läst mängde av manga som jag inte skrivit om. Vad jag försöker säga är att en feature som återkommer veckovis har varit svår att hålla, både vad gäller tidsåtgång och vad gäller ekonomiska förutsättningar. Jag kommer försöka hålla Maga Monday vid liv men kan inte lova att jag återkommer varje vecka.
Vad tycker ni, som faktiskt tittar in varje måndag, att jag ska skriva om för serier?
Vad tycker ni, som faktiskt tittar in varje måndag, att jag ska skriva om för serier?
Amnesia Labyrinth 1-2
Efter att nyligen ha plöjt igenom Death Note så känns inte Souji Kushiki, huvudpersonen i Amnesia Labyrinth, så värst främmande. Likt Light Yagami är han duktig i skolan både som atlet och i de akademiska ämnena och ganska snart är han inblandad i en historia med märkliga mord.
Vi får veta att Souji flydde sitt hem efter att någonting hänt mellan honom och hans systrar och att han nu har kommit tillbaka hem efter en tid. Systrarna Harumi, Youko, och Saki beter sig minst sagt underligt och agerar utmanande och manipulativt gentemot Souji. När Souji anländer till skolan märker han att de flesta pratar om tre mord som ägt rum under sommaren, mord på elever. Sasai, en minst sagt energisk tjej, visar Souji runt på skolan och när morden kommer på tal berättar hon att hon håller på med en egen utredning och ber att få hjälp av Souji.
Med en gång misstänker Souji sina systrar, han försöker även hålla sin nya dambekant hemlig för sina systrar för att hon inte ska bli indragen i något. Incestuösa spänningar, en försvunnen bror och ganska långa sekvenser då ingenting egentligen händer bidrar alla till att skapa en tryckande stämmning där alla verkar ruva på hemligheter och ha skelett i garderoben. Stilen på teckningarna är studtals ganska skissartad med grova streck vilket jag tycker passar stämmningen och det låga tempot antyder att något omvälvande lurar runt hörnet. Jag hade gärna skrivit att jag återkommer med mer nästa vecka, men det gör jag inte av den enkla anledning att fler volymer inte publicerats. Mer skräck kommer det dock bli, ett bra tag framöver till och med.
Death Note 3-4
Bok 3 börjar med att Light beger sig iväg till universitetet där han med full poäng på intagningsprovet blivit antagen. En till elev har fått full poäng på provet och han visar tidigt intresse för Light och ganska snart presenterar han sig som L. L avslöjar för Light att Light är huvudmisstänkt och genom en rad kluriga frågor och gillrade tankefällor duellerar de båda genierna i att få den andre att begå misstag.
Det hela vänds plötsligt på ända när Kira börjar döda programmledare i TV samt oskyldiga poliser, något som kraftigt bryter mot hans tidigare linje att bara döda grova brottslingar. L och utredningsgruppen blir förvirrade, men Light som vet att han inte ligger bakom morden blir än mer komfunderad. Både utredningsgruppen och Light försöker hitta Kira II och avslöja dennes identitet. Utredningsgruppen hoppas avslöja precis hur Kira och Kira II kan döda någon utan att vara i närheten av offret, Light hoppas hindra Kira II från att avslöja just detta. När volym 4 lider mot sitt slut är det kopiöst spännande och en monumental plot-twist lurar runt hörnet.
Jag tror inte jag läst en manga med så här mycket text tidigare, och det är dialogen som för handlingen framåt. Både spänningen och dramatiken byggs upp genom karaktärernas tankar och samspel på ett högeligen medryckande sätt. Premissen i sig är ganska udda men utförandet är fantastiskt. Läs denna serie om ni får chans.
Death Note 1-2
Light Yagami är den bäste eleven i sin årskurs i hela Japan, på allt. Dessutom är han snygg, målfokuserad och driven. En dag då han går hem från skolan får han syn på en svart anteckningsbok någon tappat på skolgåden, han plockar upp den och tar med den hem. När han börjar bläddra lite i den upptäcker han en rad instruktioner för hur häftet ska användas. Skriver man ett namn i den och samtidigt föreställer sig personen så dör denna av hjärtattack inom några minuter. Om man känner sig kreativ kan man även lägga till detaljer för hur och när personen ska dö samt vad personen ska göra innan sin död.
Light prövar bokens krafter och märker att den fungerar. Runt om världen börjar grova brottslingar som fått sin bild och sitt namn visat i TV att dö och snart tillsätts en enorm polisutredning som spänner över nationsgränser. Utredningsgruppen noterar att ett område i Japan är kraftigt överrepresenterat och därför fokuseras utredningen dit. Den lokale polischefen Soichiro får förutom ett kompetent team av utredare även hjälp av den mystiske L, en superdetektiv som bara kommunicerar via en dator. Samtidigt börjar media spekulera i dödsfallen och omnämner den mystiske mördaren som "Kira".
Under tiden har Light träffat Ryuk som är en shinigami, eller dödsgud. Häftet som Light hittat "tappades" av dödsguden som nu med spänning följer Lights upptåg. Förutom att förbereda sig inför antagningsproven till universitetet sitter Light uppe sent på nätterna och skriver i sitt häfte upp namnet på individer som han tycker behöver rensas bort. Hans situation blir plötsligt kritisk när L utmanar honom genom direktsänd TV och vi dessutom får veta att polischefen är Lights pappa.
Ett spännande spel där vi får följa både Lights och Ls tankegångar och resonemang utvecklar sig med fällor och lister och dubbelbluffar och tillsammans med reglerna för det övernaturliga Deat Note-häftet gör det serien till det kanske mest spännande och facinerande jag läst. Det här är genomtänkt. Precis när mystiken och intrigerna riskerar att överlasta hjärnan avslöjas den mystiske Ls identitet. Han träffar utredningsgruppen och visar sig vara en underlig yngling, utan vidare förståelse för sociala koder, jämnårig med Light. Istället för en mystisk karaktär får vi en av de starkaste och mest intressanta karaktärer jag har sett, som dessutom har använt sin slutledningsförmåga till att utse Light till sin huvudmisstänkte.
Seriens stil är vid sidan av Vagabond den mest realistiska jag läst och förutom rikt detaljerade karaktärer så är bakgrunderna och närbilder på tekniska detaljer så rikt återgivna med ömsom reflekterande och matta att varje bild skulle vara värdig omslaget. Jag har inte varit så här fångad av en manga sedan Naruto och Inu Yasha och den här gången är det inte tolvåringen inom mig som är uppspelt utan den ... i alla fall lite mera mogna sidan.
Astro Boy
Astro Boy är ett enormt kulturfenomen i Japan, jämställt med Bamse här i Sverige eller Musse Pigg i amerikat. Serien började som manga under tidigt 50-tal och sändes som den allra första anime-serien på 60-talet. Likt Bamse har Astro Boy ett tydligt etiskt och uppfostrande perspektiv där det finns små lektioner i gott beteende och omtänksamhet insmuget i varje äventyr. Jag tycker om den här typen av serier och jag blir glad av att det finns folk som förutom att underhålla faktiskt vill dela med sig av ett positivt budskap. Men nog om bakgrunden och vidare till serien.
Om jag har förstått det hela rätt så är detta en Astro Boy light-version som över tre volymer ger oss i väst en uppfattning om vad serien handlar om. Astro Boy är en robot byggd kring ett hjärta som låter honom uppleva känslor och med hjälp av professor Ochanomizu lär han sig av sin omgivning som ett litet barn. Professorn är mån om att Astro ska bli en god person och genom serien pratar han med Astro om vad de båda upplever för att Astro ska förstå vikten av vänskap, hur viktigt det är att kunna säga förlåt o.s.v.
Astro är trots sin ringa storlek otroligt stark och är dessutom utrustad med raketer i fötterna vilket ger honom förmågan att flyga. Han har även en laserkanon i armen, röntgensyn och superhörsel och all denna kraft lär han sig att bruka för att skydda människorna omkring honom, men hans krafter skulle lika gärna kunna användas för att utföra onda gärningar.
I serien figurerar ett antal "onda" figurer, stridsroboten Atlas är ute efter att hämnas på människor och proffesor Tenma som varit med och skapat Astro drömmer om en värld utan människor som bara befolkas av robotar. Lägg till detta politiska organisationer som vill förbjuda robotar helt och brottsorganisationer som använder robotar för att utföra hemskheter. Serien bär på samma moraliska tyngd som X-men där hat mot påhittade minoriteter lätt kan tillämpas på olika strömmningar i vårt eget samhälle och hur man i ett samhälle byggt kring rädsla kring det okända och bejakande av fördomar har lätt för att rikta sin frustration mot godtyckligt utnämnda syndabockar. Med andra ord är serien högst aktuell i vårt rådande samhällsklimat.
Förutom spännande äventyr och moraliska tankenötter får vi då och då både gripande och chockerande inblickar i vad de "onda" - karaktärerna upplevt i sina liv och plötsligt drabbas man av dåligt samvete över att man tidigare tyckt illa om dem och serien visar på ett mycket effektivt sätt hur vi människor kan agera helt fel när vår omgivning faller i bitar.
För att avsluta detta så är denna serie, som på ytan verkar vara en simpel barnbok om hur viktigt det är att vara snäll, en mycket skickligt skriven historia om vårt samhälle som mycket lätt skulle kunna ligga till grund för en C-uppsats i psykologi eller moralteori.
Bleach 3-4
I volym 3 har Ichigo fått tillbaka sin kropp och blivit kompis med ersättnings-själen som tidigare hade knyckt den. Rukia och Ichigo funderar ett tag på vad de ska göra av själen. Stoppa den i en människokropp tycker de är lite drastiskt då personen ifråga som tvingas upplåta sin kropp själv blir av med sin. Samma resonemang tillämpar de på hundar. De väntar en stund vid en väg i hopp om att bilarna ska producera en ihjälkörd katt, men till slut bestämmer de sig för att plantera in själen i en nalle.
(Bild hämtad från bleach.wikia.com)
Hela 3:e volymen kretsar kring ett besök vid Itchigos mors grav. Vi får en tillbakablick till tillfället då hon dog och då den 9-åriga Itchigo inte bara betvittnade olyckan utan även anser sig vara skyldig till den. Väl framme vid kyrkogården stöter Ichigo på en ovanligt stark "ihålig" som verkar ha en koppling till hans mors död. Som tur är befinner sig Rukia i närheten med tygnallen i släptåg.
I den fjärde volymen upptäcker Itchigo att hela hans familj och alla hans kompisar verkar vara besatta av ett nytt Tv-program där spiritualisten Don Kanonji påstår sig driva ut andar mitt framför kameran. I ett avsnitt annonseras ett akut-utryckningsavsnitt till veckan efter och destinationen är ett överivet sjukhus inte långt från Ichigos hem. Alla hans skolkamrater och hans familj blir som galna och motvilligt följer Ichigo med för att bevittna spektaklet. Väl på plats visar det sig finnas att Don Kanonji faktiskt har vissa förmågor och andekrafter men både Ichigo och Rukia förstår snabbt att Tv-sjärnan snarare än att lösa situationen vid det hemsökta sjukhuset är på väg att förvärra den, rejält, med hundatals oskyldiga fans runt om. Ichigo och Rukia inser att de måste stoppa honom men för att komma fram till honom måste de först ta sig förbi Tv-bolagets säkerhetsvakter.
Don Kanonji, mycket märklig figur.
Det är bra tryck i den här serien och återigen måste jag poängtera att den moderna stilen på teckningarna är fantastik. Jag har svårt att se vart serien är på väg efter de här volymerna, man anar att en sammansvärjning av skurkar lurar i kulisserna och vi har ännu inte fått någon vidare inblick i dödsriket som Ichigo och Rukia arbetar för. Det är möjligt att jag fortsätter läsa serien längre fram men just nu låter jag den vila ett tag och ger mig på lite kortare projekt.
Bleach 1-2
Med väldigt få undantag har jag bara hört negativa omdömen om den relativit nya serien Bleach. Att döma av hur många böcker det finns och hur mycket merchandise det finns att tillgå så verkar serien vara populär, men på de forum där jag läst om serien verkar medlemmarna vara överens om att serien är ytlig och saknar kvalitéer. Oftast har jag höga förväntningar när jag ger mig på en serie så det ska bli kul att läsa en serie utan några förväntningar alls. Here goes.
Ichigo Kurasaki verkar till en början vara en ganska vanlig tonåring. Han bor med sin far och sina två yngre systrar, Karin och Yuzu, i anslutning till sjukhuset som hans pappa driver. Ichigos mest utmärkande drag är hans starkt oranga hår och hans färdigheter i kampsport, men han bär på en hemlighet, han kan se spöken.
En dag möter han dödsängeln Rukia som dyker upp för att bekämpa en "ihålig" som angripit Ichigos familj. En ihålig är ett slags ande som istället för att fortsätta till dödsriket stannar kvar i vår värld och äter levande själar. Rukia är utsänd för att stoppa den ihålige och skydda de oskyldiga som hamnar i dess väg. Dessvärre går det inget vidare och i ett desperat ögonblick tvingas Rukia låna ut en del av sin kraft till Ichigo. Ichigo visar sig besitta en enorm andlig kraft och istället för att absorbera en del av hennes magi får Ichigo hela hennes kraft i sig.
När striden är avklarad får Rukia och Ichigo ett problem, Rukia som blivit av med sina krafter kan inte längre utföra de uppgifter som dödsriket kräver av henne och Ichigo är inte villig att ta på sig rollen som dödsängel. Efter en del övertalning och tack vare det faktum att det fortsätter dyka upp ihåliga som behöver bekämpas så axlar Ichigo motvilligt sina nya arbetsuppgifter. Varje gång han förvandlas till dödsängel måste han lämna sin kropp och till en början löser Rukia det åt honom genom att klappa till honom med en speciell handske men efter ett tag införskaffar hon Själagodis. Genom att svälja en pastill lämnar Ichigo sin kropp och i hans ställe intar en "ersättnings-själ" hans kropp tills att han är tillbaka. Dessvärre visar det sig att de skumma typer som sålde själagodiset till Rukia inte hade riktigt koll på vad de sålde, ersättningssjälen som tar över Ichigos kropp visar nämligen inga tendenser till att vilja lämna tillbaka den.
En karaktär som kan se spöken är inte unik i manga, tidigare har jag skrivit om XXXholic och Shaman King som bygger på liknande upplägg, och liksom de serierna är det något här som genast fångar min uppmärksamhet. Stilen på teckningarna är modern och kaxig och är ibland lite skissartad på samma sätt som t.ex. Hellsing, vilket jag gillar. Storyn är medryckande men striderna är lite intetsägande, trots att de faktiskt är ganska många. Det som driver denna serie är karaktärerna och en riktigt skön stil, och jag gillar det.
Raggnarök 3- ....
Det har hänt för första gången, jag har lagt undan en manga för att jag inte orkar läsa en sida till hur mycket jag än anstränger mig. Volym 1-2 läste jag om för att kunna skriva något om dem för efter första läsningen var det tomt i huvudet då böckerna var för intetsägande, vid andra läsningen hittade jag bara saker att irritera mig på.
Jag började läsningen av volym 3 med ett Herculianskt fokus för att försöka utreda vad det är i serien som gör att jag inte uppskattar den, men efter att ha läst 3/4 delar så kommer jag knappt ihåg vad den handlar om. Det handlar alltså inte egentligen om att serien är dålig, jag bryr mig helt enkelt inte om någon av karaktärerna eller handlingen tillräckligt mycket för att vända sida. Inte heller bilderna intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska bläddra lite fram och tillbaka på jakt efter en vräkig stridsscen.
Så sammanfattningsvis, serien är nog inte rikitgt så dålig som jag fick det att låta i det förra inlägget, den är bara långtråkig. Missförstå mig rätt, det här är vad jag tycker just nu, jag vet att serien har många fans och jag gör mig inte lustig på deras bekostnad, jag säger bara att jag letar efter något annat att läsa nu.
Ragnarök 1-2
Om man ska vara petig, vilket jag för en gångs skull försöker att inte vara på den här bloggen, så är inte Ragnarök manga utan manhwa. Skillnaden är att manga är japanska serier som man läser "baklänges" och manhwa är koreanska serier man läser på "rätt" håll.
Hursomhellst ... Serien börjar med att en kvinna, Fenris Fenrir, letar igenom gamla ruiner på jakt efter Balders svärd när hon plötsligt stöter på valkyrian Sara som är utsänd av Freja för att döda Fenris. Samtidigt följer vi den mystiske krigaren Chaos och den unga flickan Iris Irine som i jakt på en prissumma bekämpar väldiga tusenfotsliknande maskar. På väg tillbaka efter striden stöter de på skattsökaren (läs tjuv) Lidia, som tillsammans med sin tvesvansade katt/räv/hund driver runt i jakt på skatter (läs andras ägodelar). Lidia är till en början sugen på att roffa åt sig prissumman Chaos och Iris är på väg för att hämta men när hon får syn på svärdet Iris bär med sig får hon andra planer, det är nämligen ovärderligt.
Chaos och Iris ger sig av tillbaka till sin hemstad Fayon, med Lidia i släptåg och vi förstår att Lidia i själva verket är prinsessa i Fayon, som är Midgårds huvudstad. Även Fenris är på väg mot Fayon då hon anar att den pånyttfödde guden Balder befinner sig där och sakta men säkert börjar vi ana att det i själva verket är Chaos som är Balder, men att han har tappat minnet. Även valkyrian följer med till Fayon, på jakt efter Fenris, och när hon kommer närmare förstår vi att hon är äldre syster till Iris och att hon har hämnd att utkräva på hennes och Iris far. Kort sagt är handlingen lite stökig och en episk strid hänger i luften.
Striden kommer, men vid det laget är jag redan lite less på serien. Jag hade höga förväntningar när jag började läsa men det är för mycket udda detaljer att hänga upp sig på. Inslagen från den nordiska mytologin är många, precis som namnet lovar, men likt Sagan om Ringen filmerna är det i princip bara namnen som är lånade. Isjättarna från Jotunheim liknar biomech-monster, miljöerna är europiska på det där fnuliga godtyckliga sättet jag tycker är träligt och jag får gång på gång känslan av att många av de potentiellt maffiga miljöerna inte alls är ritade utan istället utgörs av fotokopior av tyska vykort. Som språklärare måst jag även ondgöra mig över att översättarna inte har lagt mer mer arbete på att sätta sig in i materialet. T.ex. så kallas Balders borg Bredablick istället för Breidablick. Nu är jag inne och petar i larviga detaljer, jag vet, men det är för att serien, tyvärr, har få kvaliteter vilket gör att jag hänger upp mig på trams istället.
Jag läsar vidare, men lite nedslående tycker jag allt att det här var, speciellt som jag sett fram mot att läsa serien.
Btw, om ni vill uppleva manga och jättar från Jotunheim så är första avsnittet i säsong 2 av Cyborg 009 ett hett tips.
Infinite Ryvius
Infinite Ryvius är en animeserie som följer ett rymdskepp fyllt med unga studenter genom rymden medan de blir attackerade av fiender och tvingas försvara sig med hjälp at stora mechas. I en tvåvolymers mangaserie får vi följa samma händelseförlopp men ur en annan synvinkel. Istället för att, som brukligt är, hoppa från en karaktär till en annan och få flera olika pespektiv på samma dramatiska händelse får vi här enbart följa händelseutvecklingen ur den unga flickan Aois perspektiv.
Aoi har kommit in på en skola belägen ombord rymdstationen Liebe Delta där tusentals ungdomar tränas för olika jobb ute i rymden. En ovanligt kraftig solstorm har nämligen kastat ut ett dödligt gas- och partikelhav i solsystemet och jorden sticker numera bara upp som en liten ö ur "havet". Mänskligheten vänder därför sitt hopp till rymden och tränar de kommande generationerna för att överleva där.
Aoi springer snart på barndomskamraterna och tillika bröderna bröderna Kouji och Yuki samt ytterligare ett antal karaktärer som hänger ihop som ett kollektiv. Allting är frid och fröjd tills stationen ska göra en dykning ner i havet och en olycka inträffar. Ungdomarna rusar runt skeppet medan sektion efter sektion totalförstörs och till slut har en handfull av dem lyckats ta sig till prototypskeppet Ryvius där de är säkra. De gör sig hemmastadda i förvaringscontainrar som de inreder och sedan följer en lång resa mot räddning. Ungdomarna blir tilldelade arbetsuppgifter, ledare utses och störtas, delar av skeppet förfaller och förvandlas till laglösa tillhåll för bråkstakar och revolutioner skakar makteliten efter hårda ransoneringar. Allt detta medan skeppet susar genom rymden förföljt av fiender och ständiga strider där de unga männen och pojkarna tvingas slåss för skeppets överlevnad.
Allt detta anar vi, men vi får egentligen aldrig veta särskilt mycket då vår huvudperson Aoi finner sig mitt i situationen men själv aldrig riktigt förstår vad som händer runt omkring henne. Hennes fokus är på vännerna i det kollektiv hon tillhör. Hon agerar storasyster åt en yngre flicka och hon försöker medla mellan de båda bröderna som inte kommer överens. Aoi får stå och se på när vännerna ingår i romantiska relationer och oavsett vad som händer så är hon alltid den stabila kamraten man kan räkna med, aldrig någons bästa vän och aldrig någons flickvän.
Historien om Aoi hade kunnat utspela sig på en högstadieskola istället för ombord ett rymdskepp under ständiga strider. Serier där huvudpersonerna skriker i headset och springer genom korridorer som skakas av granatexplotioner för att till sist självuppoffrande spänna fast sig i prototyproboten som ingen vet om den kommer funka ... ja ni fattar, det har jag både sett och läst, och gillar. Denna serie fokuserar på den där tjejen i den pyttelilla birollen som tårögd viskar huvudpersonens namn när han ensam flyger iväg genom röken och in i käftarna på fienden, birollen i den här serien spelas av alla andra.
Ghost in the Shell : Stand Alone Complex 1-3
Back in the day, ungefär när mitt mangaintresse blommade upp för första gången inträffade något monumentalt. 1995 släpptes en ”mangafilm”som fick alla att häpna, alltså även de som i vanliga fall tyckte manga var larvigt för att det var tecknat. Filmen jag pratar om är Ghost in the Shell som tillsammans med Pat Labour, Ninja Scroll och Appleseed trillar in i toppen på min egen lista över favoritfilmer i kategorin anime. Det är svårt att beskriva hur ball och cool Ghost in the Shell var och vilken hype det var runt den, i alla fall i de kretsar jag rörde mig, det enda jag kan jämföra med är Matrix som kom några år senare. Om ni inte sett denna film så tycker jag att ni ska göra det, även om handlingen inte faller alla i smaken så kan alla uppskatta den fantastiska animationen.
Ghost in the Shell har levt vidare i olika former och det vi ska titta på idag är en serie på tre fristående volymer som bygger på en animeserie: Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. I serien får vi följa specialgruppen SECTION 9 under ledning av major Motoko Kusanagi.
Major Kusanagi och hennes 2nd in command - Batou framför en Tachikoma, en slags AI-spindelrobot som antingen kan sköta sig själv eller bli styrd av en pilot. (Bilder hämtade från ghostintheshell.wikia.com)
I den första volymen får vi följa förvecklingarna efter ett gisslandrama där en av japans ministrar har hamnat i en lätt kompromenterande situation. I den framtid där historien utspelar sig är det möjligt att låta cyberfiera sin kropp, alltså ersätta organiska delar av mekaniska. Det går även att koppla ihop sitt medvetande med andras eller rent av att flytta en cyberfierad hjärna från en cyberfierad kropp till en annan. Ministern ifråga besöker ett tehus och efter en stund bestämmer han sig för att … hrhm … ehm … byta kropp med en ung kissnödig geisha, för att … ja. Hursomhelst slår en hacker till i just det ögonblicket och kapar geishornas medvetanden för att ta ministern som gisslan. När specialstyrkan kommer fram visar det sig att situationen inte är så lätt att lösa då det inte med säkerhet går att avgöra var ministerns hjärna, fylld med viktiga hemligheter, finns.
I den andra volymen inträffar en incident då en ny tank skall testköras. Plötsligt vänder tanken, som är formgiven som en skorpion med gatlingkulsprutor som klor och en kanon som gadd, och öppnar eld mot de egna teknikerna för att sedan bryta sig ut ur träningsområdet. De ansvariga försöker nå föraren över radio men får inget svar och undertiden tar sig tanken allt närmare bebyggt område. Motoko och Batou bemannar varsin Tachikoma och ger sig av på jakt efter tanken samtidigt som andra medlemmar i specialstyrkan ägnar sig åt att pressa tillverkaren av tanken på information om dess specifikationer. En av de anställda på företaget börjar prata om tankens tillverkare, en ung vetenskapsman som nyligen avlidit tillföljd av att hans religiösa föräldrar motsatt sig cyberfiering av hans sjuka kropp, och då tanken börjar röra sig i riktning mot den döde mannens föräldrars hem börjar specialteamet fundera på ifall det verkligen sitter en förare i tanken eller om den fått ett medvetande installerat i sig.
Skorpiontanken på väg mot bebyggt område.
I sista delen dyker en guerillaledare, frihetskämpe och knarkhandlare upp i Japan av oklar anledning. Specialstyrkan skuggar honom och bevakar honom då han möter representanter från den organiserade brottsligheten på ett lyxhotell. Det hela brakar lös i en eldstrid och guerillaledaren lyckas smita. Spåren leder till ett kloningslabb och efter en del eferforskningar visar det sig att labbet alltid förbrukar mer ström under de perioder guerillaledaren är i Japan. Frågan är varför någon skulle vilja klona sig mer än en gång då processen med väldigt hög sannolikhet slutar med att orginalet dör?
De här böckerna håller en otrolig nivå. Handlingen är inte förutsägbar och inte heller en orgie i pangpang och blod, istället väcks liknande resonemang vi mötte SVT-serien Äkta Människor, d.v.s. var går gränsen mellan liv och teknik när tekniken är byggd för att efterlikna liv. Teckningarna är av fantastisk nivå och volym 2 med jakten efter skorpiontanken kan vara det snyggaste jag någonsin sett. De här tre böckerna kan jag varmt rekommendera.
Chrono Crusade 3-4
I tredje och fjärde boken får vi veta lite mer om hur Rosette och Chrono träffades. Rosette var tillsammans med sin bror Joshua placerade på ett barnhem och en dag när de var ute i skogen snubblade de ner i ett gammalt gravvalv. I graven mötte de Chrono som suttit inspärrad där under väldigt lång tid. De blir snabbt vänner men deras lycka blir kort. Joshua är, ja vad ska man säga, skör, och Rosette tvingas ta hand om honom. En blandning av skörhet, växande galenskap och demoniska krafter förvandlar Joshua tills det slår över och en "olycka" inträffar på barnhemmet.
Rosette, Chrono och Joshua tillsammans som barn. (Bilder hämtade från http://chronocrusade.wikia.com)
Joshua är ett bra exempel på en karaktär man inte stöter på här borta i väst. Han påminner mig och Gaara från Naruto och Kaworu från Neon Genesis Evangelion. Trots att de är absolut livsfarliga och kapabla till vad som helst så är de tillräckligt sköra och sårbara för att man ska tycka synd om dem. Karaktärer som gör fel saker av fel anledningar tilltalar mig för alla pekpinnar och moraliska resonemang utifrån handlingen faller och som läsare vet man inte riktigt hur man ska förhålla sig till dem.
Vi får även stifta bekantskap med Aion och några av hans anhängare. Aion är en mäktig demon som har stora planer, precis vad de planerna är inte helt tydligt men att de inbegriper både Azmaria, Chronos och Joshua förstår vi snart. Vi förstår även att Rosette blev demonjägare först och främst för att få möjlighet att leta efter sin bror som försvann efter barnhemsincidenten och att Chrono och Aion har mer gemensamt i sitt förflutna än vad Rosette vet.
Aion, platinablond och elak.
Det här är en av de bästa serier jag har läst, ruta efter ruta sitter jag med öppen mun och förvånas över detaljrikedomen i bilderna. Det finns tillräckligt mycket humor och sentimentala scener för att man ska fästa sig vid karaktärerna snabbt och settingen fungerar mycket bra trots min initiala tveksamhet. När det dessutom levereras Poe-referenser så är jag såld. Bra grejer det här.
Chrono Crusade 1-2
Serien utspelar sig i Amerika på 20-talet och huvudpersonerna är den unga nunnan Rosette och hennes tjänare Chrono. Ganska snart förstår vi att Rosette inte är någon vanlig nunna utan en tungt beväpnad och svärande demonjägare. Serien öppnar med en tibetansk demon ombord på ett brittiskt fartyg i New Yorks hamn och efter att Chrono och Rosette bekämpat demonen med helig och magisk ammunition råkar skeppet ramma frihetsgudinnan, något Rosette får svårt att förklara för syster Kate, Magdalaordens ledare i New York.
Vår huvudperson Rosette, i ledig uppdragsklädsel till vänster och en aning striktare klädsel ämnad för klosterliv till höger. (Alla bilder lånade från www.chronocrusade.wikia.com)
Nästa uppdrag för duon blir att undersöka en demontämjare och samlare som av okänd anledning nyligen adopterat en ung flicka från europa. Flickan, Azmaria, försöker fly från sin fosterfar i ungefär samma veva och hon och Rosette springer på varandra när de gömmer sig för vakter i närheten av demontämjarens bostad i Las Vegas. När de försöker fly blir de förföljda av gargoylar genom ett Casino och under striden skadas en mängd av de civila som uppehöll sig i lokalen. Azmaria sjunger då för dem och visar att hon har en helig kraft att läka skador med sin sång.
Vi får även en inblick i vem Chrono är, snarare än en enkel tjänare är han en mäktig demon som genom ett kontrakt har förseglats av Rosette. Hon styr över hur mycket av sin egentliga kraft han har tillgång till men genom att att göra det sliter hon ut sin kropp och kommer enligt egen utsago antagligen inte ens uppnå en livslängd på 30år.
Chrono
Striderna är fyllda med pangpang, brinnande luftskepp och svingande i vajrar, med andra ord det som äventyrsserier är byggda av. Settingen med en religiös orden i Amerika på 20-talet låter till en början ganska trälig, jag har tidigare skrivit att jag helst undviker den typen av miljöer i manga, men det här är bra. Nivån på teckningarna är superb, miljöerna är levande och detaljerade och tekniska prylar som vapen och bilar är återgivna med hög noggranhet (jag gillar serien lite extra för att många av vapnen är periodriktiga). Stilen på huvudpersonerna landar precis på rätt nivå mellan stiliserad och realistisk, ungefär på samma nivå som Rumiko Takahashis figurer, och om jag läser en äventyrsmanga är det precis den här stilen jag är ute efter. De här böckerna läsar jag nog ut snabbt om de fortsätter som de börjat.
Peach Fuzz
Även om det inte är jättetydligt så har jag under tiden jag bloggat om manga försökt att växla mellan olika genrers inom spektrat manga. Bäst tycker jag om shomanga, alltså äventyr med mycket humor och mängder av fighter, t.ex. Dragon Ball, Naruto och One Piece, som för övrig är mina tre favoritmangor. Jag har försökt få med manga riktat mot olika åldrar och olika målgrupper och jag har lite mer "annorlunda" grejer på gång för att få lite bredd på det jag skriver om. Hursomhellst har detta lett fram till att jag läst lite olika mangor som jag antagligen inte hade läst annars, t.ex. dagens manga Peach Fuzz. (Om vi ska vara nogräknade är detta ingen manga då den inte är gjord i Japan men det behöver vi inte nörda ner oss i.)
Peach Fuzz är en manga ritad och skriven av två amerikaner och detta märks t.ex. på att man läser den från "rätt" håll. I serien får vi följa Amanda, en ung medelklasstjej, som mer än någonting annat vill ha ett husdjur. Efter en del tjat övertygar hon sin mamma att köpa en iller som hon kallar för Peach. Amanda tvingas kämpa med det ansvar ett husdjur för med sig och dåligt samvete över alla de kostnader en iller för med sig och berättelsen väver samman Amandas typiska pre-teen bekymmer och den fantasivärld illern Peach lever i. Peach tror nämligen att hon är en prinsessa i en fantasivärld och ser Amandas händer som blodtörstiga drakar som håller henne fången.
Stilen på teckningarna är mer mangainspirerade än manga. Man kommer inte från Disneyinfluenserna och de tjocka linjerna, de av er som är bekanta med tidningen Witch vet vad jag pratar om.
Mycket mer har jag egentligen inte att säga, jag har faktiskt inte läst ut serien trots att den bara spänner över tre böcker. Den är inte dålig, men den är riktad till 12-åriga tjejer i amerikat. Små lektioner i hur man kan hantera sin vardag med elaka killar och spänningar inom tjejgäng uppblandat med mor och dotter-trust issues och så vidare. Alltså, jag sågar inte denna manga, jag är helt enkelt inte intresserad.
Warriors of Tao 3-4
Serien fortsätter med att de olika gladiatorkämparna från jorden sammanstrålar vid ett övergivet rymdskepp på Tao för att genom strid avgöra vem av dem som ska leda gruppen. Det finns redan tydliga spänningar mellan Karma och Toma och Karma har redan försökt döda honom vid några tillfällen och snart förstår vi att han kommer försöka göra det även under denna strid. Karmas motiv har hela tiden varit lite luddiga men nu får vi veta att hans plan är att ta livet av sina egna gladiatorer för att sedan ta deras respektive codon och kombinera dem till ett supervapen han själv förfogar över.
Striden drar ut på tiden och det hela ballar ut ganska rejält med enorma monster och krångliga hopp i handlingen som inte leder framåt. Historien hinner inte avslutas och den supermegaepiska gladiatorstriden som jordens öde hänger på glöms liksom bort. Tyvärr.
Jag gillade delar av denna serie, ganska många delar faktiskt, men i slutändan känner jag mig besviken och lite lurad.
Warriors of Tao 1-2
Toma Suguri, en kendostjärna, trillar in i klassrummet efter träningen för att göra ett omprov i engelska men möts av varje tonårskilles dröm, en naken tjej på golvet. Flickan, Itsuki Aizawa, spritter till och gömmer sig bakom katedern och i sin förvirring slås Toma av att hon dels är väldigt söt och att hon som sagt är naken. Han erbjuder henne sina egna kläder och ungefär när han är redo att börja föra en dialog med henne dyker Karma, en snygg solbränd kille, upp och förstör hans planer. Det verkar som om Itsuki är på flykt undan Karma och Toma svär att han ska skydda henne men trots att han är en mästare på kendo har han ingen chans mot Karma. I en kamp där Karma nytjar övernaturliga krafter förlorar Toma sitt ena öga och kastats ut ur ett fönster, men istället för att trilla rakt ner i asfalten dimper han naken ner på Tao, en främmande värld, och får veta att hans hängivenhet har givit honom en plats i laget av gladiatorer som ska slåss mot utomjordningar för att försvara jordens öde.
Toma får en codon, ett biologiskt vapen, inplanterat i sig och får börja träna inför gladiatorkampen. Förutom han själv ingår Karma och Itsukti i gladiatortruppen men även en vänlig wrestlare vid namn Axel som fungerar som Tomas lärare. Toma får även via illusioner uppleva vad som väntar jorden ifall truppen skulle förlora. 30% av befolkningen kommer att få sitt dna förändrat så att de förvandlas till läbbiga och hungriga monster med uppgift att äta upp de övriga 70% och på något avancerat sätt kommer all livsenergi sedan tas tillvara av den vinnande rasen utomjordningar. Toma börjar få grepp om situationen när han förstår att en av träningsessionerna med Axel oundvikligen kommer leda till att en av dem dör. Axel har även han en codon inplanterad i sig vilken förvandlar honom till en enorm bjässe med förmågan att detonera sig själv som en bomb. Till en början ser det dystert ut för Toma men när han upptäcker att han har förmågan att förvandla sin ena arm till ett energisvärd börjar turen vända.
Toma får genom en illusion uppleva hur hans skolkamrater förvandlas till monster.
I volym 2 dyker ytterligare två gladiatorer upp, den mystiska och tystlåtne B.J. Leon och den förföriska Locutos De Palma. Efter en rad förvecklingar börjar Locutos träna Toma och hans codon-krafter utvecklas med hiskelig fart. Karma som är ledare för truppen utlyser en sparring-session i ett avlägset övergivet rymdskepp på Tao för att befästa sin position som ledare men vi förstår att han i själva verket hela tiden har haft som intention att döda Toma och få det att se ut som en träningsolycka.
På framsidan av varje bok sitter ett litet PARENAL ADVISORY- märke, och det av goda själ. Förutom allt blod och alla ruskigheter innehåller serien sin beskärda del av "gubbsjuka". Det är frekventa inslag av upskirt och trosor men även en del komiska detaljer. T.ex. landar Toma på väg hem från Tao naken i skolans damm där han väcker en del uppmärksamhet efter att skolans prisbelönta karp misstar hans kön för en smaskig matbit. En minst sagt kompromenterande artikel med tillhörande fotografi publiceras i skoltidningen och under de närmsta dagarna får Toma traska runt med sitt kön i gips.
Toma i närkontakt med en Karp ...
Stilen på teckningarna känns modern med mycket detaljer och mörker. Codonkrafterna är bekanta men unika, t.ex. så påminner Tomas svärdsarm om de levande vapnen i Elemental Gelade. Titeln i sig skulle kunna vara en referens till en av raserna i konfliktspelet WH 40K (Tao) men det kan också vara en ren slump då inga övriga likheter finns mellan de olika utomjordingarna. Handlingen är ganska, för att inte säga utomordentligt, tillkrånglad. Hoppen mellan jorden, Tao och illusioner är tvära och återföljs av ytterst otydliga förklaringar så det gäller att man hänger med som läsare. Serien spänner över enbart fyra volymer och just nu har jag mycket svårt att föreställa mig att det går att avsluta denna invecklade historia på bara ytterligare två volymer. Stay tuned.
