Castlevania II: Simon's Quest
Under 80-talet genomgick spelindustrin en stor omställning. Från att ha byggt spel anpassade för arkadhallarna så öppnades marknaden upp för konsoller i hemmen. Istället för att vara fokuserade på ett enkelt synligt mål kunde spelen nu förlängas och byggas för att spelas i mer än en sittning. Det är lätt att romantisera denna period, jag själv är helt klart skyldig, men många spel var faktiskt ganska dåligt byggda. En del koncept lyckades, andra glömdes bort och i slutet av 80-talet fanns en mängd tydligt definierade genrer som inte fanns i början. Tack vare experimenterande så etablerades olika system och spelmekaniker som hade lyckats och ett spel som nog är att betrakta som ett experiment är Simon's Quest från 1987.
Fem år efter händelserna i det första spelet ger sig Simon ut på ett nytt äventyr. Sedan han besegrade Dracula har han mått dåligt och förstått att han har fått en förbannelse över sig. Det enda sättet att häva förbannelsen är att samla ihop Draculas kroppsdelar som spridits runt om i riket och förstöra honom en gång för alla.
Den första miljön man ser är en stad där man kan byta några ord med invånarna. Där finns även folk som erbjuder lite utrustning mot betalning men eftersom Simon är pank måste han först ut i världen och samla på sig lite pengar, i form av hjärtan. Lämnar man staden åt vänster stöter man på starka fiender och ganska snart ett träsk som inte går att ta sig över. Väljer man istället höger hamnar man i en skog där vägen delar sig. Efter lite utforskning finner Simon fler städer, mörka grottor och en villa som efter att man klivit in inte erbjuder mycket mer än en plattform för hög att hoppa upp till. Så, tillbaka till staden när ...
Plötsligt natten faller, musiken ändras och fienderna blir starkare. Utmattad och med livmätaren i botten lyckas Simon ändå ta sig tillbaka till staden i hopp om att köpa lite ny utrustning och fylla på sitt liv genom att be i den lokala kyrkan, men ...
Istället för bybor så kryllar staden nu av zombies och ingen av butikerna går att besöka. Till slut kommer morgonen och om Simon fortfarande är i livet kan han köpa en flaska vigvatten och en vit kristall som låter honom ta sig vidare. Ungefär så fortsätter det, för att ta sig vidare mot nästa stad och nästa villa krävs vissa föremål och att de används på rätt plats. Väl inne i någon av spelets villor krävs också en del utforskning enligt följande mönster:
Hitta ingången, alla villor ser likadana ut förutom variationer i färg och man springer på dem naturligt under utforskning av världen, med undantag för en villa vilken man bara kan ta sig till via båt.
Hitta sedan en person iklädd mantel någonstans i villan, denna person säljer pålar som behövs för att komma åt den del av Dracula som är undangömd i varje slott. Ofta är det krångligare att hitta pålen än skälva kroppsdelen och det krävs ofta att man hittar falska väggar som går att passera och liknande.
Leta reda på ett klot som innehåller någon av kroppsdelarna, kasta pålen på klotet och traska sedan ut ur villan.
Jämfört med det första spelet är de flesta fiender näst intill ofarliga. Bara ett fåtal av dem regagerar på din närvaro dynamiskt medan huvuddelen av dem antingen vandrar fram och tillbaka på en och samma plattform eller långsamt flyger rakt mot dig. När väl den första villan är avklarad är spelets svåraste parti redan klart, dels springer Simon på ny utrustning som gör hans attacker starkare och dels levlar man upp vilket leder till att Simon tål mer skada. Spelets egentliga utmaning ligger i att hitta rätt och veta vilken utrustning man ska använda var. Spelet ger dig ledtrådar, men oftast är de så såligt översatta att de inte hjälper.
Ehm ... va?
En av de saker många verkar ha hängt upp sig på är hur tre olika kristaller man hittar längs vägen måste användas på ett väldigt specifikt sätt. Det är inte solklart, men inte hopplöst heller. Den allra första person man möter i spelet råder dig att köpa den vita kristallen som ger tillträde till den första villan. När man lite senare möter en person i en stad som byter en blå kristall mot din vita är man bara några skärmar från den plats där den blå kristallen ska användas för att ge tillträde till ett nytt område och vid det här laget i spelet har man bara stött på en enda återvändsgränd, just den där kristallen ska användas för att öppna upp en ny passage. Det är som sagt knappast tydligt, men om vi kunde lista ut det när vi var tie utan några större kunskaper i det engelska språket så bör även en modern spelare kunna ta sig förbi dessa partier.
För att ta sig förbi klippan behöver Simon knäböja med en röd kristall i handen, då kommer en virvelvind och sveper honom med sig till nästa område
Förutom bergspartiet i bilden ovan besöker Simon förutom de tidigare nämnda skogarna, träsken och grottorna även några olika kyrkogårdar och mer kala skogspartier som tillsammans ger en ganska trevlig bild av området runt Draculas slott. Musiken ute i världen skiljer sig mellan dag och natt men är den samma i alla regioner, lyckligtvis är musiken en av höjdpunkterna i serien och tillsammans med den förvisso enkla men likväl effektiva grafiken skapas en intressant stämmning.
Simon besöker en kuslig kyrkogård mitt i natten, med bara en plutt på livmätaren
Spelets styrka är miljöerna som inbjuder till utforskning, och även om dag och natt-cykeln tillsammans med de mer kryptiska inslagen är de saker flest verkar ha svårt för så tycker jag att det funkar fint. Spelets riktiga bekymmer är fienderna och de få bossar som dyker upp. Simon har otroligt starka vapen att tillgå och det är ytterst få tillfällen som fienderna bjuder meningsfullt motstånd, inte ens Dracula är någon match då han enkelt går att besegra utan att Simon själv tar någon skada alls.
Liemannen, spelets första boss
Så, spelet är ett experiment där den tighta ban-designen och placeringen av fiender från första spelet har fått ge avkall för att ge utrymme för en spelstil som uppmuntrar till utforskning. Det är inget mästervek, men jag tycket att de flesta som ondgör sig över spelet ondgör sig över fel aspekter, det nydanande experimentella är intressant och ger en försmak av vad som skulle komma långt senare i spelserien. De neddummade fienderna och bristen på utmaning i strid är det som gör att spelet tappar en stor del av den magi som fanns i det första spelet. Så, om du frågar mig så är det här spelet ett lyckat experiment, i sig en trevlig titel, men kanske viktigare gav det en tydlig signal för i vilken riktning nästa spel skulle gå och visade på ett potential som kom att realiseras långt senare i och med Symphony of the Night.
Akumajou Dracula
För ett och ett halvt år sedan skrev jag några rader om Castlevania, jag uttryckte en intention om att spela några stycken spel i serien men som ni kanske märkt lyckades jag snöa in lite lätt och inläggen har blivit fler. Efter att ha klarat Lords of Shadow 2 är jag ifatt utgivningen och vad jag vet har inget nytt spel skymtats på horisonten, så det börjar bli dags att gå tillbaka och fylla igen lite luckor. Speciellt tidigt i serien hoppades jag över ett antal titlar och det är dags att gå tillbaka och börja om från början.
Det första spelet i serien har jag som sagt redan skrivit om, men sedan dess har jag även spelat orginalet Akumajou Dracula till Famicom Disc System. Egentligen är det inga skillnader i spelet, rent spelmekaniskt, men orginalet skiljer sig ändå tillräckligt mycket för att förtjäna några rader här. Till att börja med så tillåter diskettversionen att man sparar spelet mellan banorna, vilket sparar enormt mycket frustration då man slipper svetta sig igenom spelet i en enda sittning. Den kanske största skillnaden är ändå att vår europiska version "spelas upp" betydligt långsamare och segare än orginalet. Anledningen är att Famicom är byggd för NTSC, en videostandard som användes av Japan och USA medan nästan resten av världen använde PAL. NTSC har bildfrekvensen 60 hz jämfört med PALs 50 hz, vad detta innebär är att NTSC maskiner uppdaterar bilden något oftare än PAL. Famicom var byggd för att sända ut NTSC-signalen och systemets "klocka" var anpassad därefter, när nintendos maskin nådde europa modifierades den för att istället passa vår något långsammare signal. Resultatet blev att spel som var byggda för 60 hz helt enkelt "spelades upp" långsamare på europiska maskiner, senare modifierades spelen och "trimmades" något för att erbjuda samma spelupplevelse men många tidiga spel går helt enkelt lite för långsamt. Castlevania är ett av dem och back in the day, när man inte hade prövat någon annan version, märkte man ju inte av det, men nu när jag har spelat båda så är orginalet betydligt mer följsamt och dynamiskt i jämförelse, dessutom är det bättre klipp i tempot på låtarna, vilket i Castlevania sammanhang är viktigt. Tyvärr har bytet mellan versioner ställt till det för mig vad gäller timing, sen jag började spela originalet har jag inte lyckats klara något av dem.
Jag ska inte dröja mig kvar i någon längre beskrivning av spelet som sådant, jag har som sagt redan avhandlat det en gång, men sedan dess har jag ändå gjort några reflektioner som kan nämnas. Om vi börjar med Simon, spelets hjälte, så framstår han mer mystisk i spelet än i senare titlar. På omslaget har han ryggen vänd mot åskådaren och vi vet inte särskilt mycket om honom. Senare spel avslöjar mer av hans bakgrund och ger oss även ett ansikte, men den mer avskalade vampyrjägaren lämnar mer åt fantasin och bidrar, i alla fall för mig, till mystiken i spelets gotiska inramning. För att spinna vidare på det gotiska motivet så har jag valt att omvärdera min syn på spelets struktur. I början av spelet tål Simon mer skada än på de senare nivåerna, och istället för att se det som att fienden blir starkare så tilltalas jag av tanken att Simon blir svagare. En mystisk hjälte som trots utmattning släpar sig vidare genom slottet och blir allt mer sårbar ju längre han kommer knyter an till de romaner som ligger till grund för de klassiska skräckfilmer som speltillverkarna låtit sig inspireras av. Av de spel i serien jag spelat är detta fortfarande det svåraste och det som kräver mest ansträngning av mig som spelare.
Inom kort återkommer jag med spelets uppföljare.
Castlevania: Lords of Shadow 2
Efter många timmar med värkande tummar har jag tagit mig fram till dags datum i Castlevania-serien. Efter att ha spelat det första Lords of Shadow och Mirror of Fate med delade känslor är det dags för den storslagna finalen Lords of Shadow 2.
Slutet på första spelet avslöjade att berättelsen om Gabriel Belmont inte var avslutad och att det fanns mer att vänta och lät även antyda att fortsättningen skulle utspela sig i modern tid. När Lords of Shadow 2 öppnar är det snart klart att vi inte bara transporterats till nutid utan även in i en mörk dystopisk framtid och till en dyster industristad byggd över resterna av Draculas slott. Gabriels forne vapendragare Zobek söker upp Gabriel som nu har förvandlats till Dracula och lovar sin tidigare vän att ge honom den eviga döden i utbyte mot hjälp med att besegra en ny ondska.
Gabriel efter förvandlingen till Dracula
En av de första sakerna som möter en på stadens gator är parkerade bilar och ödsliga lagerlokaler, förvisso förmedlade med både bra grafik och stämmning, men likväl känns det ganska långt från seriens rötter. Om förra spelet kunde betraktas som ett cinneastiskt äventyr så är detta Castlegear. Vissa fiender, som jetpack försedda stormsoldater och mechas, är riktigt välgjorda och intressanta men hade passat bättre i Metal Gear. Dessutom får vi en rejäl dos av sektioner där man tvingas smyga förbi vakter och hålla sig till skuggorna. I Metal Gear var dessa partier spelets styrka då man hade både egenskaper och utrustning som lät Snake få ett övertag över sina fiender, här känns det klumpigt och ogenomtänkt. Varje sektion med vakter har EN lösning som man ska klura ut, det handlar inte om att jag som spelare själv kan välja taktik och anpassa mig efter situationen. Resultatet blir en förvirrad upplevelse där det sällan är klart vad som förväntas av en som spelare. När jag börjat vänja mig något dyker det upp Zombies med hagelbössor och rör till det ännu mer och sedan förs jag plötsligt tillbaka till Draculas slott i en alternativ drömsk verklighet.
Vilket spel har jag hamnat i?
Spelet har en förvirrad identitet men väl hemma i Draculas slott känns allt bekant. Genom spelet slits man mellan de två världarna men som väl är är striderna fantastiska. Förutom en blodpiska har Dracula ett svärd som knycker liv från skurkarna och ett par eldklor som tar sig igenom rustningar. Var och ett av vapnen har mängder av olika tekniker och combos att öva och förfina och i Draculas kläder känner man sig både mäktig och okrossbar. Det finns även olika föremål som man kan använda i strids för att få olika fördelar eller tillfälliga ... ja jag vet faktiskt inte, förutom hälsoportionen använde jag faktiskt aldrig något av de sekundära vapnen. Svårighetsgraden är förvånansvärt låg och jag tror att jag besegrade varje boss på första försöket. Det som bjuder på utmaning är de olika situationsbundna pusslen som bygger på timing och en enda korrekt lösning. Kort sagt så hade jag hellre sett fler klassiska pussel där man ska vrida statyer eller liknande i utbyte mot mer utmanande bossar.
I framtiden finns en sista Belmot-ättling som lyckas påminna mig vilket spel det är jag spelar
Så, vad blir då utlåtandet? Spelet är vansinnigt snyggt, men hur välkonstruerade slottets korridorer än är så finns här även kemiska lab och parkeingsplatser som sabbar den uppbygda stämmningen. Stridssystemet är förvånande solidt och inbjuder till virtuösa strider där tekniker och kombos blandas friskt, men man strider mot mutanter och maskiner.
Det som i slutändan räddar spelet och gör det mer än väl värt att spela är storyn och karaktärerna. Dialogerna är välskrivna och animation av ansiktena är trovärdiga. Att skådespelare som Robert Carlyle, Patrick Stewart och Jason Isaacs bidrar med rösterna lyfter hela upplevelsen till den punkt där sekvenserna mellan striderna och karaktärernas möten blir höjdpunkterna. Utan att avslöja för mycket så dyker Draculas son Alucard upp mot slutet (spelad av Rickard Madden) och den förvirrade strukturen på spelet får en förklaring, som håller!
Ögonblicket då far och son återförenas blir höjdpunkten som alla tre spel har siktat mot, och ... för första gången i mitt liv blev jag tårögd av ett TV-spel. Hideo Kojima kanske inte är Igarashi, men han är tveklöst Hideo Kojima (ni som fattar fattar ...). På samma sätt som Iga stötte bort fansen av classicvania med Symphony har Kojima lyckats irritera mig med ny begrepp och spelmekanismer, men mot slutet av varje spel har han vunnit tillbaka mig. När Alucard lägger handen på Gabriels axel är jag såld.
Akumajou Dracula
Jag vet inte om jag direkt har uttalat det här på bloggen, men jag har som intention att plöja igenom samtliga Castlevania-spel. Vissa är svåra att få tag i och andra hopplösa att få tag i, men mer om det en annan gång. Kortfattat så har jag spelat en kopiös drös av spel redan och har i princip hunnit ifatt utgivningen. Det har dock blivit lite luckor i mitt spelande som jag tänker gå tillbaka och fylla i, vid tillfälle. Att spela en och samma serie har varit utmanande och riktigt trevligt, men över sommaren har jag lagt piskan åt sidan och tagit tid till lite andra spel, men nu börjar det bli dags att tackla Dracula igen när höstmörkret faller. Som en inledning gör jag ett återbesök i serien, med viss betydande variation.
Akumajou Dracula till Super Famicom är i mångt och mycket samma spel som Super Castlevania IV. Typiskt för Castlevania-spelen är att de censurerades innan de fick besöka oss här i väst, religösa symboler, blod och nakna statyer togs bort och oftast märks det inte någon skillnad, men ett orginal är ju alltid ett orginal. Så, låt oss ta en titt på Konamis mästerverk från 1991 i orginalutförande, det kanske bästa actionspelet från 16-bitars-eran. (Och ja, en skarpögd samlare kan se att förpackningen fortfarande är fabriksinplastad, och att jag brutit förpackningen för att komma in till spelet, men spel är till för att spelas och inte ämnade att stå på en hylla.)
Redan spelets första skärm bjuder på en blodpöl, något som skulle tas bort innan spelet nådde oss. Det finns få introskärmar som ger mig lika mycket nostalgi-gåshud som den här. För att vara ett spel från -91 så är introt ambitiöst och sätter stämmningen direkt.
En av de saker spelet lyckas med är miljöerna. Senare spel, framför allt Metroidvania-titlarna utspelar sig nästan uteslutande i slottet men här skildras även vägen dit. Färden går genom grottor och skogar och även om det rent spelmekaniskt inte är lika intressant som de senare nivåerna så är det trevliga miljöer att besöka. Notera korsen på gravstenarna, som togs bort inför släppet i väst.
Den kanske mest förändrade banan är slottets källare där det inte bara är blod på taggfällorna, utan det formligen flyter och droppar blod från tak och väggar. Blodet förvandlades senare till grönt gift, eller vad det nu skulle föreställa, jag gillar det här bättre.
Något som jag inte berörde förra gången jag spelade var de heroiska vinstposerna som spelet inbjuder till. Efter att en boss besegrats faller ett klot ner och när man fångar klotet fryser skärmen medan poängen räknas ihop. Med lite övning, tur och skicklighet går det att fånga klotet samtidigt som man gör en attack, och därigenom få till en stilig pose.
Så, för att sammanfatta. Super Castlevania IV är tokroligt och fortfarande ett av de snyggaste spelen jag kan komma på. För varje gång jag spelar det lägger jag märke till nya detaljer som alla bidrar till att skapa den omisskännliga Castlevania-stämmningen, något som många efterföljare har haft svårt att uppnå. Om du redan är bekant med den europeiska utgåvan kan en utflykt till den Japanska bjuda på ytterligare intressanta detaljer och skillnader. Spelet kanske är lite i underkant vad svårighetsgrad beträffar, jämfört med resten av serien, så för en ny spelare är det att rekommendera. Om ett tag återkommer jag med lite Lords of Shadow 2.
Bera loves Candy 3.0
Det var ett tag sedan och min vana trogen är det dags att plocka upp en av mina favorit features så här på höstkanten , godis.
Idag blir det Botan Rice Candy, en liten mjukstart då förpackningen inte bjuder någon japansk text. På omslaget syns på ena sidan ett barn i skumma kläder och på den den andra en blomma och en katt. Det framgår att paketet förutom godiset även innehåller ett klistermärke för barn och hela förpackningen ger ett intryck av att vara från en svunnen tidsålder, jag gissar att förpackningen har sett likadan ut sedan 60-talet eller kanske ännu längre. Namnet Botan betyder pelargon, tror jag, och jag hoppas att det är just ett namn och inte smaksättningen.
När skyddsplasten avlägsnats avslöjas ingen doft överhuvudtaget så det är dags att öppna paketet utan vidare reflektion. Förutom klistermärken faller sex stycken portinonsförpackade godisar ur paketet. Efter att plasten avlägsnats tycks ytterligare ett lager plast täcka karamellen, men vid en närmare inspektion visar det sig vara rispapper, som är fullt ätbart och ganska trevligt.
Så, först löses rispapper runt karamellen upp sig i munnen och ger en smak av, ja ,ris. Sakta bryter citrus igenom och när pappret är helt upplöst framträder en tydlig apelsinsmak. Vid en försiktigt tuggning fylls munnen först av en djupare blommig sötma som sedan viker undan för en syrligare citronarom och när den gryniga riskolan lösts upp dröjer sig en lätt parfymerad ton av citrus kvar. Om jag fick bestämma skulle all mat i hela världen komma förpackad i ätbart rispapper.
Jag lever fortfarande
Hej på er. Trots att jag inte skrivit något på ett bra tag så är det ungefär lika många besök i veckan här på bloggen. Roligt: att ni finns där ute. Pinsamt: att jag inte får ur mig något. Men, nu börjar det lugna ner sig lite på jobbet och förhoppningsvis får jag tid och energi över att mecka lite här. Idag kom ett litet paket med inspiration som antagligen kommer resultera i ett inlägg eller två. Så, ge inte upp riktigt än.
