Dagens misosoppa - solrosskott
Utgångspunkten till dagens recept är en klar dashi och mörk miso. Proportionerna är de samma som jag använt tidigare men här toppar jag med en näve solrosskott som tillsammans med en vitlöksklyfta har fått steka i olivolja på riktigt hög värme en liten stund. Oljan med viss vitlökssmak lägger sig i små pärlor över ytan och skotten ger ett visst tuggmotstånd.
Ett recept på lite fräsigare dasi kommer inom kort tillsammans samt några fler recept på misosoppa. När jag ändå har er uppmärksamhet kan jag passa på att ställa en fråga, de senaste dagarna har besöken här på bloggen ökat markant, så jag är bara lite nyfiken på hur ni som är nya här har hittat hit, välkommna!
Castlevania: Aria of Sorrow
Det är med visst vemod som jag, för vilken gång i ordning vet jag inte, går trappan upp till Draculas kammare. Dels så innebär det slutet på tre fantastiska spel till GBA, som blivit en av mina absoluta favoritkonsoler, dels innebär det att jag måste skiljas från det kanske bästa Castlevania-spelet: Aria of Sorrow.
I spelet får vi iklä oss rollen av tonåringen Soma Cruz som studerar i Japan. Den största skillnaden från tidigare spel är att handlingen tar plats i framtiden, lyckligtvis märks detta knappt då Soma utforskar Draculas slott efter att det dykt upp ur en solförmörkelse och dragit till sig en grupp människor som nu irrar runt i korridorerna. Sci-fi aspekten märks alltså inte alls i själva spelet (förutom en nästan värdelös pistol undangömd i ett mörkt hörn) och settingen känns mer självklar än de båda N64-titlarna (här och här) som lönlöst försöker släpa runt betydligt krångligare moderna element. Som jag sagt tidigare spelar inte storyn så stor roll för mig, men här finns en större samling intressanta karaktärer än i något tidigare spel i serien. Vidare till själva spelet.
Soma möter en gigantisk rustning.
Det första som slår mig när jag börjar spela är musiken. Efter kritiken, som var minst sagt befogad, mot de musikaliska inslagen i Harmony of Dissonance beslöt Konami att ta in kompositören bakom Symphony of the night. Tillbaka är de svepande klassiska orkestrala tongångarna i slottets korridorer och salar uppblandat med mer ambient lågmälda stämmningssättare i slottets underjordiska partier. Musiken är fantastisk.
Nästa ingrediens som får mig att tappa hakan är grafiken. Färgskalan är en aning nedtonad sedan det förra spelet men innehåller betydligt mer liv: svärmar av fladdermöss virvlar runt under den ödesmättade natthimlen där tunga ovädersmoln jagar fram, dockor slås i bitar som rasslar iväg över golvet och det slår gnistor om klingor som faller till stengolvet. Borta är också den skarpa "auran" som i flera spel omgivit spelaren och mindre fiender för att de ska kunna skiljas från bakgrunden, här har skaparna lyckats använda spelets breda färgpalett till att skapa en uppsjö av bakgrunder och fiender som möts naturligt utan att sammanblandas för ögat.
En stillbild säger inte så mycket, men bakgrunden är i vanliga fall fylld av liv.
Den största skillnaden mot föregående spel är att Soma inte är en Bellmont, och alltså inte slåss med en piska. Likt Symphony of the Night finns en mängd olika svärd, spjut och yxor undangömda i slottet. Varje vapen fungerar lite annorlunda, ibland får man offra räckvidd för hastighet o.s.v. Varje vapen kräver en lite annan spelstil vilket innebär att man får anpassa sitt attackmönster längs vägen. En annan aspekt som är helt ny och som ersätter de sekundära vapnen är ett själssystem. Soma har nämligen möjlighet att utrusta sig med olika själar från de fiender man besegrat samt att uppgradera själarna genom att samla fler. De flesta själar ger dig möjlighet att använda en fiendes vapen eller specialförmåga men det finns även själar som ger dig passiva förmågor, som högre styrka t.ex. Systemet påminner om korten i Circle of the Moon och erbjuder en fantastisk variation.
Med hjälp av en Disc Armor's själ kan Soma slå tillbaka på lika villkor.
Efter att ha kämpat mig genom slottet så har jag bara plockat på mig ungefär en tredjedel av de tillgängliga själarna och det finns fortfarande delar av slottet jag inte lyckats utforska än. Jag skulle kunna gå tillbaka och nöta vidare, men jag tycker på något sätt om att lämna spelet med luckor. Jag vet att det finns så mycket mer, undangömda skatter och hemliga rum. När man läser Tolkien får man inblickar i en mycket större och rikare värld där den fantastiska berättelse man läser bara är en liten del. Samma sak är det här, jag har fått en inblick i Aria of Sorrows korridorer, och det känns på något sätt tryggt att veta att de finns kvar ifall jag skulle vilja utforska dem igen.
Gurkläsk?
Jag har tidigare berört temat tokiga drycker och oväntade smaker och har nu sprungit på en av de där mystiska drickorna som annars bara skymtar förbi på sidor över knasiga prylar, som den här.
Gurkläsk? Eller zucchiniläsk kanske? Jag har ingen aning, och efter att ha kliat mig i huvudet och känt mig dum en stund har jag bestämt mig för att texten inte är på japanska utan på något annat språk som jag inte förstår, så den är ingen vägledning.
Likt den mesta läsk från asien jag har fått tag på är den inte kolsyrad, färgen är behagligt teeig och doften ... är svår att beskriva. Doften är lite lätt ... grönsakig, lite söt och en aning svår. Det påminner inte om något annat, så mycket kan jag säga. Smaken då ... låt oss se. Ptja ... ja vad smakar det. Likt doften så är smaken distinkt, men den påminner inte om någonting jag smakar förut. En lätt sötma, en rund lite halvnyttig puff av frukt och grönt, en nypa solvarma blommor och en viss svårtämjd gräsig strävhet strax innan smaken klingar av och lämnar en lätt näktarlik sötma som eftersmak.
Ett slutgiltigt utlåtande får bli att drickan typ funkar. En hel burk vara att ta i men jämfört med den mesta inhemska läskproduktionen så var det här varken bättre eller sämre.
Dagens misosoppa - sushisoppa?
Dagens soppa har säkert något tjusigt namn men jag kallar den kort och gott för sushisoppa. Inte för att den innehåller sushi utan för att de brukar ha den som förrätt på sushihak. Grunden är en ljus miso och en dashi med hör och häpna, riktig bonito i. Som jag nämnt tidigare så äter jag inte fisk, men i små mängder så tycker jag att det faktiskt kan smaka ganska gott. Det jag har svårast för är konsistensen men eftersom fisken här (boniton) bara är en ingrediens i buljongen går det bra (för den nyfikne är det alltså ingen fisk i sushin heller, bara tofu, avokado och gurka). En annan ingrediens som krävs och som kan vara svår att få tag på är algen wakame. Om du hittar en förpackning ser denna alg ut ungefär som te, men när de små torkade flagorna läggs i vatten sväller de ganska rejält så det är lätt att råka ta för mycket. Algen har en väldigt mild smak och skulle i princip kunna användas på samma sätt som spenat.
Soppan tillreds som följer:
1. Koka upp 1,5 dl dashi och rör ut en sked ljus miso i buljongen.
1. Koka upp 1,5 dl dashi och rör ut en sked ljus miso i buljongen.
2. Slå upp i en mindre skål.
3. Tillsätt en nypa wakame och tre nypor salladslök.
4. Låt stå någon minut innan servering så att wakamen får svälla.
5. Soppan avnjuts med fördel tillsammans med sushi.
Notera wakamen nere till vänster i bild
Dagens misosoppa - svamp och nudlar
Misosoppa med svamp och nudlar
Till dagens recept behövs förutom dashi och miso 7-8 skogschampinjoner och lite nudlar av valfri variant.
1. Dela varje champinjon i fyra "klyftor". Stek svamparna sedan i smör och tillsätt några droppar sesamolja precis innan de börjar få färg, låt dem sedan steka vidare i 30 sekunder innan de placeras på ett fat medan resten av rätten förbereds.
2. Koka nudlar.
3. Blanda 5 dl dashi med 1 dl vatten och koka upp. Rör sedan ut 2 tsk miso i buljongen.
4. Lägg nudlarna i botten av en tallrik, lägg sedan dit svamparna och häll till sist över misosoppan.
5. Färdigt.
Musten i champinjonerna tillsammans med musten i genmaimison fyller paletten men inte förens konbun har gjort ett kort gästspel i form av arom då man lutar sig fram över den ångande skålen. Sista gästen kvar i munnen blir en lätt nötig ton av sesamoljan medan värmen av soppan sprider sig från magen ut i kroppen och vidare bort genom höstmörkret. Det här är gott.
Misoshiru
Miso är något man antingen gillar eller inte gillar. Tillverkningsprocessen lockar antagligen inga nya anhängare till misoklubben - sojabönor får ligga och jäsa samtidigt som de möglar, sen ätar man det ... Hursomhellst så är miso fantastiskt gott och supernyttigt. Om du inte redan har prövat miso så tycker jag att det börjar bli dags för det.
Under mognadsprocessen tillsätts vanligen någon slags spannmål, såsom ris, vete eller korn. Grovt räknat kan man säga att de sorters miso som är mörka i färgen har en kraftigare smak än de som är ljusa. Miso går naturligtvis att få tag på i "asien-butiker" men börjar faktiskt dyka upp i ICA-butiker lite varstanns, så håll ögonen öppna. T.ex. så hittade jag en riktigt mörk och mustig genmaimiso på ICA i Lidköping.
Bästa ICA-fyndet någonsin, får du syn på en burk så ta med den hem
Så, grunden till misoshiru, eller misosoppa, är busenkel:
1. Koka upp 3 dl dashi.
2. Rör eller vispa ut 1-2 rågad tesked misopasta i dashin.
3. Förbered ev. tillbehör i en tallrik och slå därefter över den heta misosoppan.
4. Färdigt.
Om man inte har ingredienserna till dashibuljong, eller inte har tid att göra den, så går det röra ut miso direkt i kokande vatten. Vad gäller tillbehör så hade jag kunnat göra en lista med möjliga ingredienser som jag har gjort vid tidigare recept, men jag tror jag suger lite på karamellen och gör detta till en feature - dagens misoshiru!
Så, först ut blir misosoppa med rädisa:
Dashi
När det gäller matlagning och japanska recept så är det framför allt två besvärande faktum som ställer till det för mig. Nr 1 - det är svårt att få tag på ingredienserna. Nr 2 - jag är vegeterian. Samtidigt är det det som gör att jag tycker det här är roligt, dels krävs det lite sakletarfärdigheter och dels lite vegispåhitteri.
Den första viktiga ingrediensen i dagens recept är konbu, ett slags sjögräs som odlas på långa rep och förekommer i matkultur i hela sydostasien. Den andra nödvändiga ingrediensen är ett slags fiskflingor, vilket jag byter ut mot några shitakesvampar.
Konbu - svårt att beskriva mängden, se bilden ovan med min hand som referens
Torkade shitakesvampar - 3 blev precis lagom
Vatten - drygt 1liter.
1. Lägg konbun och svamparna i blöt i vattnet i en gryta i ungefär en timme.
2. Ställ grytan på spisen på låg värme och låt vattnet börja sjuda, låt sjuda någon minut men ej koka.
3. Ta ur algerna och svamparna och låt vätskan svalna.
Nu har du en förenklad vegetarisk variant av dashi, en buljong som utgör grunden i många japanska maträtter och soppor. Buljongen går att spara i kylen någon dag men smakar bäst samma dag som den tillretts. Jag återkommer snart med lite recept där dashi utgör grunden.
One Piece-dricka
Trots att One Piece är en av mina favoriter bland manga så har jag inte lyckats skriva några rader om serien än, däremot kan jag nog få ihop några rader om One Piece-dricka.
One Piece-drickan jag fått tag på kommer levererad i tetrapack i "festisutförande". Varje förpackning rymmer inte särskilt mycket, typ 2 dl, och förutom tecken på mängder av språk omöjliga att uttyda finns smaken på varje dricka nedtecknad på japanska ... vilket jag nu efter några veckors semester kan fuska mig fram på.
Först ut är förpackningen med skeppskocken: Sanji. I den vita "rutan" står det "hachimitsu remon aji" ... på ett ungefär tror jag. Det betyder i alla fall honungscitronsmak, vilket man i och för sig hade kunnat lista ut med hjälp av bilden av ett bi och en citron... eller genom att smaka på den. Drickan är söt, men honungen och citronen balanserar varandra på ett behagligt sätt.
Zolo's (eller Zoros för oss här i sverige) dricka är smaksatt med "genmai", vilket betyder brunt ris, vilket jag har fått för mig betyder fullkornsris. Till en början kan denna smak låta mystisk men kanske har du sprungit på genmaichai någonstans, vilket inte är en helt ovanlig tesmak som innehåller bland annat puffat ris. Smaken är lite lätt bitter, sötad ja, men ändå bitter. Oväntad och perfekt som törstsläckare.
På förpackningen med Nico Robin står det "remon koucha", vilket översätts till te med citron. Min japanska är som sagt lite lätt knackig men jag tror att det ord för te som anväds här betyder svart te snarare än t.ex. grönt. Hursomhelst smakar det som svart te med citron, en aning sötad. Även denna funkar fint som törstsläckare.
Om jag har missat att nämna det tidigare så har min subscription hos Candy Japan löpt ut och det är fritt fram för vilket av mina fans som helst att anonymt förnya den åt mig. Med lite nya språkkunskaper skulle denna feature vara riktigt rolig att återuppta. Har ni missat min förra subscription kolla här. Peace out.
Ramune
Ordet Ramune är en "japanisering" av engelskans lemonade. Eller om vi ska vara petiga skotskans lemonade, eftersom det var en skottsk affärsman som introducerade drycken i Japan på 1800-talet. När drycken nämns i populärkulturella sammanhang verkar den ha ungefär samma roll som Coca Cola här borta i väst, d.v.s. påminna om varma sommarkvällar, ledighet och trevligt sällskap. Originalet, som syns i bild till vänster, är smaksatt med lime och citron och påminner således om 7up eller Sprite. Som läsk betraktat är det alltså ingenting speciellt eller enastående som gömmer sig i flaskorna, här är det flaskorna själva som är spännande.
Istället för att hitta en kapsyl när man tar av skyddsplasten så hittar man en liten grön plastmojäng som efter viss demontering antar formen av en svamp. I halsen på flaskan sitter en glaskula som hålls på plats av kolsyretrycket i flaskan. För att öppna flaskan placerar man plastbiten med "skaftet" mot glaskulan och trycker till så att kulan trillar ner i halsen. Med lite övning kan man till och med få till ett lätt underhållande pruttljud om man liksom stänger handen kring flasköppningen innan man trycker till.
Förutom att avsmalningen i halsen tillåter att flaskan frambärs med bara två fingrar, eller rent av ett par ätpinnar om man är skicklig, så förhindrar den kulan från att trilla igenom.
Glaskulan ligger kvar i halsen och rasslar runt medan man dricker och blockerar då och då flödet, så en viss teknik krävs. Läsken i sig smakar läsk, varken mer eller mindre, och är tackolov inte särskilt söt. I slutändan är det dock flaskan som gör drycken intressant ... om man nu tycker att konstiga flaskor från Japan är intressanta ... hmmmm.
