Bera loves Candy 2.6
Dagens inlägg blir en hybrid av godis och matlagning, för idag ska jag titta närmare på godis, som man får laga själv.
Från Happy kitchens popin-cooking har vi här en Dekoreeshokeeki, eller en tårta att dekorera. Under Dekoreeshokeeki, vilket är den gula texten står det ungefär: "Låt oss enkelt göra en läcker dekorationstårta". I den rosa rutan står det att paketet innehåller 1ko-bun eller en bit. På baksidan av paketet finns instruktionerna för hur allting ska tillredas, mycket pedagogiskt förklarat.
Trots att jag som nämnt definitivt är en nybörjare när det gäller japanska så är de här instruktionerna inte alltför svåra att tyda. En mening, som jag tillslut kom fram till betydde att jag skulle slå en form mot bordet för att få luftbubblorna att stiga till ytan bjöd på en rejäl utmaning, men annars så var det inte så farligt. Instruktionerna förklarar tydligt vilka av paketets medföljande former och mått som ska användas till vilken ingrediens, det enda man behöver bidra med själv är en sax, lite vatten och en mikrovågsungn. Dags att öppna paketet:
Steg ett är att klippa isär plasttråget så man får ett mått till vatten och formar att förbereda alla ingredienser i. Sedan ska pulvret från den gula påse märkt "chisai keki", eller liten kaka, hällas i den lilla formen tillsammans med ett mått vatten. Till den större formen används den oranga påsens pulver, märkt "ookii keki" eller stor kaka, tillsammans med två mått vatten. Allting blandas noga med den medföljande skeden, slås mot bordet för att luftbubblorna ska stiga mot ytan och skickas sedan in i mikron.
På paketet finns instruktioner för hur länge kakan ska vara inne baserat på ungnens watt-tal, eftersom min mikro hade lite mer krut i sig än de som fanns beskrivna krävdes lite mattematiska beräkningar och tillslut bestämde jag mig för att 30 sek på full effekt blev lagom till en 800W-ugn, och det blev precis lagom. När kakan är bakad ska den enligt instruktionerna stå och svalna i 10 minuter, men det gick att få den att lossa från formen efter bara någon minut.
Baka baka chisei keki
Nästa steg är att tillverka jordgubbarna. Den rosa påsen märkt "ichigozeri", eller jordgubbsgelé blandas med ett mått vatten och pytsas sedan upp i de minsta formerna för att anta formen av jordgubbar. Instruktionerna säger att gelén behöver 10 min för att stelna, men även det går på bara någon minut.
Efter det ska den röda påsen med ichigokuriimu (jordgubbskräm) och den blå påsen med banirakuriimu (vaniljkräm) förberedas. Vid det här laget luktar det faktiskt som om det är ett bak på gång, kakan luktar kaka och jordgubbskrämen både doftar och smakar som riktiga jordgubbar. Nu är det dags att lägga ihop tårtan, först bres vaniljkrämen på tårtbotten.
Sedan läggs toppen på följt av mer vaniljkräm. Förutom geléjordgubbarna och en liten medföljande påse strössel ska tårtan även dekoreras med jordgubbskrämen med hjälp av den medföljande spritspåsen.
Det finns en liten möjlighet att jag klippte ett lite för stort hål i påsen
Och till sist är tårtan klar. Det blir inte mycket tårta för pengarna men själva tillverkningen var riktigt trevlig. Smaken är inte alls dum, speciellt inte med tanke på att den har lagats i en mikrovågsugn och att alla ingredienser från början är pulver. Min tårta ser inte riktigt ut som tårtan på bilden, men det har med handhavandet att göra och inget annat. Det här var förvånansvärt enkelt, förvånansvärt kul och förvånansvärt smaskigt.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
バニラクリーム - banirakurimu - vaniljkräm
Pimp my Onigiri
Vissa av maträtterna jag har skrivit om här på bloggen har blivit till ständigt återkommande vardagsrätter här hemma. Framförallt ramen och omurice äter vi iband en gång i veckan. Andra rätter dyker upp lite då och då och framförallt en rätt sparar jag och plockar fram när jag vill skämma bort mig själv lite, onigiri.
Jag har tidigare skrivit om några olika varianter och tänkte att jag lika gärna kan fylla på med ännu några tips på ingredienser. I det här inlägget finns den mest detaljerade beskrivningen av hur risbollarna tillagas, så om du är sugen på att prova är det ett bra ställe att börja.
Jag har provat många olika fyllningar vid det här laget, men inget kan mäta sig med umeboshi. Lyckligtvis har jag efter ganska mycket letande hittat en outtömlig källa för denna superingrediens: KawaE där det också finns mängder av andra godsaker annars svåra att få tag på.
Så, till dagens tips: Fhurikake och kombu. Kombu är en alg som jag tidigare använt i dashi buljong. Här låter jag en bit av algen ligga med riset när det sväller innan kokning, det ger inte ifrån sig några enorma mängder smak, men riset blir en aning saltare och får lite med karaktär.
Fhurikake, eller furikake, eller hurikake, eller hur det nu stavas med det latiska alfabetet, är en slags strössel som används för att smaksätta ris och det finns en uppsjö olika blandningar. Den jag har fått tag på är baserat på olika alger och sesamfrön. Enklast är att helt enkelt strö ut blandningen på en tallrik och sedan vända risbollarna i "strösslet".
Om du gillar sushi tror jag att du även kommer uppskatta de här risbollarna, jag tycker att de är fantastiska. Jag återkommer med tips på fler ingredienser som nyligen dykt upp i "vanliga" butiker.
Castlevania: Order of Ecclesia
För precis ett år sedan släpptes Castlevania: Mirror of Fate till 3DS här i Europa. Jag hade spelet i min hand dag ett och som uppladdning inför nysläppet tänkte jag att jag skulle spela genom några av höjdpunkterna i serien, men ... Ju mer jag spelade ju mer märkte jag att serien var betydligt bättre än vad jag kom ihåg och att det fanns betydligt fler titlar att lägga händerna på än vad jag hade insett. Nu ett år senare har jag spelat igenom 15 titlar och har precis kommit fram till Mirror of Fate, och då har jag hoppat över ett antal titlar som jag tänker gå tillbaka till.
Av de titlar jag har spelat så har de spel man löst kallar för "metroidvania" utan tvekan varit mina favoriter. Metroidvania började 1997 på PlayStation med Symphony of the night och avslutades 2009 med Order of Ecclesia till Nintendo DS.
Efter att Alucard och Richtor Belmont stred mot Dracula i Rondo of Blood och Symphony of the Night uppstod ett tomrum i den legendariska vampyrjägarklanen och plötsligt fanns det inte någon Belmont att vända sig till för hjälp när Draculas krafter igen började växa. En organistation som kallar sig för the Order of Eccelsia har tagit på sig rollen att förbereda nästa stora strid och en av lärlingarna i ordern, Shanoa, får i uppgift att absorbera tre magiska glyfer som förberedelse för den stundande striden. En annan lärling, Albus, som tidigare blivit utsedd att bära glyferna känner sig förbisedd och stormar in i kammaren mitt under ceremonin och absorberar glyferna innan någon hinner stoppa honom. Shanoa slås till golvet och tappar sitt minne men får efter tumultet veta att hon måste jaga Albus och ta glyfterna ifrån honom.
Shanoa hittar snart en övergiven by och får veta att byborna har förts bort av Albus så beväpnad med några enkla glyfer ger hon sig ut i skogar och träsk runt byn för att försöka ställa allt till rätta. Shanoas resa skiljer sig på ett antal punkter från de tidigare spelen:
1. Banorna
Under de första timmarna i spelet spelar man genom kortare banor där man ska ta sig från punkt A till punkt B för att öppna upp nästa bana. Längs vägen finns lite hemliga föremål och annat undangömt, likaså några bossar och bortrövade bybor. Detta bryter mot de stora sammanlänkade områdena från tidigare spel men tillför en uppfriskande variation av miljöer, något jag uppskattar. När alla bybor är upphittade kan man ta sig in i Draculas slott som är uppbyggt som man kan förvänta sig med bibliotek, klocktorn och så vidare.
Trappan till Draculas kammare, med klocktornet i bakgrunden. Notera även ugglan på Shanoas axel
2. Byn
Alla bybor du räddar tar sig tillbaka till byn där du kan besöka dem mellan expeditioner ut på landsbygden. Butiksägaren säljer som väntat lite användbara föremål i sin butik och rustningssmeden kan förfärdiga rustningsdelar om du hittar de material han behöver. Utöver dessa ganska självklara roller finns även några mer unika karaktärer, en ung pojke som vill leka kurragömma, en journalist som vill att du ska ta kort på vissa ovanliga monster och en ung flicka som saknar sin bortsprungna katt. Byborna bidrar med trevliga sidouppdrag som för spelet ett steg närmre genren rollspel. Striden mot Dracula känns plötsligt viktigare än tidigare då man får träffa och umgås med några av de som lever i skuggan av hans slott.
Shanoa lämnar tillbaka Annas bortsprungna katt
3. Glyferna
Shanoa slåss inte med vapen hon hittar på samma sätt som tidigare vampyrjägare. Längs vägen absorberar hon glyfer som ger henne olika magiska egenskaper. De flesta glyferna fungerar som vanliga närstridsvapen, såsom yxor och svärd, medan andra låter henne slunga eldbollar och liknande. Alla attacker förbrukar magipoäng, även ett enkelt svärdshugg, vilket gör att man ibland mitt under en hektisk strid kör mätaren i botten och tvingas retirera, vilket bidrar till svårighetsgraden och det taktiska tänkande som krävs för att ta sig igenom banorna. Shanoa kan även förena två glyfer i en starkare specialattack, t.ex. kan en kombination av en lie och ett ljusklot bli en imponernade attack mot en boss som är svag mot ljusmagi och skärande attacker.
En del glyfer hittar Shanoa ute på banan, andra lämnar fiender efter sig då de besegrats. Vissa glyfer måste man dock knycka från fienderna samtidigt som de försöker använda dem, något som oftast är ganska riskabelt men mycket intressant spelmekaniskt.
Shanoa absorberar en Glyf en ond trollkarl förbereder
4. Stilen
Designen på karaktärerna skiljer sig tydligt från tidigare spel med en mer realistisk stil. Tillsammans med en lite mörkare berättelse och en mörkare tolkning av de olika miljöerna ger spelet ett aningen "vuxnare" intryck. Grafikerna har utnyttjat alla trick i boken för att skapa stämmning, dimma, föremål i förgrunden och rum där både Shanoas och fienders skuggor spelar på väggarna under striderna. Många av fiendera du möter är helt nya och jag vågar nog säga att denna titel är den mest nyskapande sedan Symphony på samtliga plan. Även musiken är en höjdpunkt med många välskrivna och stämningshöjande stycken, likt Symphony finns här även lite mer otippade bidrag som Jazz som faktiskt funkar.
Shanoa och hennes trofasta uggla, upplysta av sterarinljus
5. Svårighetsgraden
Redan från början krävs det att man håller tungan rätt i mun. En stor del av svårighetsgraden kommer från att man måste lista ut vilken utrustning som krävs i olika situationer. Mot någonting mjukt, som en ödlemänniska, fungerar ett skärande vapen men mot en stenjätte krävs en krossande hammare. Använder man fel vapen eller magi så är det lönlöst att hamra på knapparna då Shanoa knappt gör någon skada alls. Bossarna är ett kapitel för sig och förutom några mer mänskliga bossar så är de flesta enorma, från en skuggvarg som täcker halva skärmen till en Kentaur som är fyra gånger så stor som skärmen.
Sammantaget så briljerar Order of Ecclesia på samtliga punkter. Spelet lyckas föra konceptet av "metroidvania" närmare både genren rollspel och genren plattformsspel än något av de tidigare spelen, utan att göra avkall på de speltekniker man förväntar sig från genren. Konami har släppt tre titlar till Gameboy, tre titlar till Gameboy advance, tre titlar till DS men än så länge bara en titel till 3DS. Jag håller tummarna för att fler titlar är att vänta till 3DS:en och att det rent av kan finnas en uppföljare på gång.
Bera loves Candy 2.5
Dags för en ny påse godis, och inte bara godis, ett spel dessutom.
I rött och gult står det tvärs över paketet "asobou sakana tsuri" - Låt oss spela fiske. Strax över i samma typsnitt står det "hitori demo minna demo tanosh" vilket skulle kunna betyda - "Alla kan spela det, även själva." - Men här gissar jag friskt då jag inte blir klok på hur meningen hänger ihop rent grammatiskt. Under denna information står det dels "sofutokyandi", eller mjukt godis och "gureepu sooda aji" eller vindruvsläsksmak. Förutom de glada barnen som fiskar på bilden finns även lite glada havsvarelser avbildade.
Precis vad de glada djuren säger bjuder på en rejäl utmaning för mina begränsade kunskaper. Den glada fisken säger att "3 shurui no tsurigu de ... nånting" som betyder att man kan göra någonting med tre olika typer av fiskeredskap. Det andra djuret, som skulle kunna vara någon slags sjöborre säger "Umi no nakama-tachi Dorega haitte iruka na?" - som betyder någonting med kompisar i havet som är på väg någonstans, eller konpisar i havet på en delfin, följt av ett frågetecken. Jag har verkligen ingen aning, vilket kan vara nyttigt för en språklärare lite då och då.
På baksidan finns de tre olika fiskeredskapen avbildade. Den gula kallas för "biginaa" d.v.s. nybörjare, den gröna är för "puro" eller proffs och den röda är endast för "tatsujin" eller mästare.
Vi får även en liten bild av de fem bytesdjuren. Från vänster till höger har vi: Ika -bläckfisk iruka-delfin kani-krabba sakane-fisk och sazae- som är den där mystiska sjöborren. Nu är det nog med språkkrångel och dags att öppna.
En stark sötsliskig doft slår ut ur paketet men klingar av ganska snabbt. I förpackningen ligger ett plasttråg, ett kartongkort med de olika fiskeredskapen och en påse med bytesdjuren, tydligt märkt med "kyandi" så man vet vad det är man ska äta och inte. När jag öppnar påsen med godisarna känns en svag doft av druvjos, men den är inte alls lika stark som då jag öppnade det yttre höljet. Nybörjar- och proffs-spöna är bara att stansa ut men mästarspöt kräver en viss montering och när allt är redo går det inte att notera annat än att det trots allt är ganska lite godis i förpackningen. Men eftersom jag inte tänker pröva på de mesiga nybörjarprylarna utan går direkt på mästarspöt så kan det kanske ändå ta en stund innan jag får provsmaka.
Eller inte, redan på andra försöker lyckas jag kroka en delfin, vilket inte känns helt hundra ur ett etiskt perspektiv, men nog om det. Dags att smaka. Druvan känns direkt, och en fruktig sötma. Det lilla djuret har en lätt seg konsistens men smakar inte särskilt mycket. Likt ett tidigare inlägg påminner smaken mig om tuschpennor från min barndom, vilket i och för sig är trevligt, men inte när jag är inställd på att äta något gott. Njä, de här sparar jag nog tills ungarna kommer hem så får de fiska bäst de vill.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
ソフトキャンディ - Sofutokyandi - mjukt godis
