Bera

Jag gillar TV-spel, gärna retro. Jag har tidigare även förklarat en förkärlek för handhållna system, eller för att vara mer specifik: Nintendos handhållna system. Någonting jag inte berört än är simulatorer, något som jag har lagt mycket tid på tidigare men inte riktigt hinner med nu för tiden. Så, finns det något spel som sammanför dessa olika smaker till en ultimat spelupplevelse ... hmmm.

 

2010 släpptes Castlevania Lords of Shadow. Serien hade gått lite knackigt ett tag och för alla som spelat Castlevania Judgement så är det inte så svårt att lista ut varför Konamis flaggskepp började få slagsida. Istället för att väga in alla de trogna spelarnas olika önksmål och försöka hitta ett lämpligt utrymme i den redan ganska krångliga tidslinjen för en ny titel valde Konami att börja om från början och försöka bygga ett spel som tilltalade både de gamla fansen men även en ny publik. Som producent sattes Hideo Kojima, känd här i väst för Metal Gear, som också kom att ge spelet sin unika prägel.

 

Det första som slår mig är presentationen, som är klockren. Spelets menyer, kartor och bestiarium presenteras som sidor i en bok upplysta av en stearinljus. Under laddtiderna fyller Patrick Stewart ut väntetiden med sin behagliga berättarröst och hinner skapa stämmning åt varje bana redan innan man sett dem. Spelets miljöer är storslagna och episka och bjuder på en trevlig variation med både naturscener, byar och borgar. Ibland öser regnet ner, ibland är det snöstorm och ibland är det en månklar natt, varje ny bana är en fröjd för ögat och är lätt att leva sig in i.

Som spelare tillåts man inte fri kontroll över kameran utan får följa sin egen framfart via cinneastiska kameravinklar. Till en början tyckte jag att detta kändes obekvämt, men när jag väl vaggats in i Kojimas berättarstil så började det ge sig. Å ena sidan får man uppleva enastående presentationer av miljöerna, eller fräsiga vinklar och panoreringar medan man svingar sig uppför en bergssluttning, å andra sidan så begränsas världen i spelet till "det kameran ser" och varje gång man försöker utforska banan på egen hand springer man in i osynliga väggar som förstör illusionen. Efter ett tag lärde jag mig att "lita" på berättarstilen i spelet och lät mig svepas med. I vanliga fall hade denna mer uppstyrda design varit ett stort minus i min bok, men i och med att spelet är så snyggt och tack vare Kojimas berättarstil så köper jag det.

Spelet följer Gabriel Belmont som är på jakt efter delar av en magisk mask. Med hjälp av masken hoppas han kunna återuppväcka sin döda hustru. Varje del vaktas av de titulära Lords of Shadow, tre starka krigare som inte är sugna på att lämna någonting ifrån sig. Längs vägen får Gabriel hjälp av, och prövas i strid av, guden Pan. Ordensriddaren Zobek, som även är berättaren, slår vid några tillfällen följe med Gabriel och slåss vid hans sida. Gabriel får strida mot enorma titaner och klänga fast på flyende drakar, rida på spindlar och troll samt lösa en lång rad kluriga pussel. Striderna är intensiva och kräver en bit in i spelet både skicklighet och strategi. Genom att kombinera pisktekniker och de två olika sorternas magi man har tillgång till finns det ett 40-tal olika kombos att lära sig använda. Kortfattat så är striderna och pusslen lika varierade som miljöerna och de karaktärer man möter. Genom spelet stöter man då och då på referenser till de äldre spelen. Rinaldo Gandolfi från Lament of Innocense nämns ett antal gånger som skaparen av kedjepiskan Gabriel svingar. Carmilla dyker upp som en av mörkerherrarna och Cornell från Legacy of Darknesssom en annan.

 

Kan det vara sant?

 

Efter att ha spelat ett antal spel i Castlevania-serien så har jag nu tagit mig fram till den innevarande generationen spel. Mirror of Fate är del av Lords of Shadow som i sin tur är en reboot av spelserien. Detta innebär att de förvisso bekanta karaktärerna har en annan bakgrundshistoria och även dyker upp vid lite andra tidspunkter i tidslinjen mot vad man kan förvänta sig, något som blir väldigt tydligt i detta spel men mer om det senare.

 

Det första man lägger märke till med Mirror of Fate är att det är i 3D. Dels att grafiken, till skillnad från tidigare titlar till handhållna system, är byggd av polygoner istället för sprites men också att spelet utnyttjar 3DS:ens 3D-funktion. Perspektivet är fortfarande från sidan likt de tidigare 2D titlarna och effekten blir att man som spelare får se slottet i genomskärning likt ett tittskåp eller ett diorama. Jag tycker 3D-effekten är trevlig och i detta spel ger den mer liv åt slottets skrymslen och vrår. Att alla objekt är i 3D utnytjas även i filmsekvenser och  beroende på omständigheterna kan kameran zooma ut och in för att visa mer eller mindre av rummet du är i. Det hela är en aning ovant till en början, men funkar riktigt bra.

 

Så vidare till själva spelet. I prologen till spelet får vi spela som Gabriel Belmont och när vi lärt oss kontrollerna får vi spela som Simon. Simon har som liten förlorat sina båda föräldrar som följd av Draculas hemskheter och som vuxen beger han sig mot Draculas slott för att utkräva hämnd. På sin väg stöter han på en mystisk svävande mask som visar honom vägen. Förutom alla de vanliga hemskheterna, som mer-men, skelett och flea-men, bor det även en riktigt skruvad leksakttillverkare i slottet. När det börjar köra ihop sig ordentligt och Simon blir attackerad av fler och fler marionett-dockor dyker plötligt Alucard upp för att hjälpa honom och efter en stund får vi som spela som Alucard istället för som Simon. De båda hjältarna lyckas så småningom ta sig fram till Dracula och strida mot honom och ... för att undvika några spoilers är det dags att lungna sig. Jag kan dock nämna att ett tredje kapitel av spelet följer Trevor Belmont och händelser som ligger längre tillbaka i tiden. I slutändan blir det en intressant story som vrider och vänder på den version av Belmont-släkten vi känner till sedan tidigare. Till en början var jag ytterst tveksam över vissa skillnader, men med tanke på hur välberättad storyn blir med sekvenser som överraskar så får jag i slutändan ge tummen upp.

Den mystiska svävande masken leder oss genom spelet och man vet hela tiden vart man ska. Jämför om du vill det öppna Metroid med det mer avgränsade Metroid Fusion. Masken som svävar runt påminner om Navi, eller någon av de andra medhjälparna ur Zelda. Man samlar fortfarande erfarenhet av strider och för varje ny nivå låses en ny attack eller kombo upp. Utöver det kan de olika karaktärerna förbättras genom att hitta kistor som ger en lite längre magi- eller livmätare. Det finns alltså ingen möjlighet att experimentera med olika trollformler, vapen eller utrustning för att därigenom försöka få ett övertag mot slottets invånare. Till viss del förklaras detta av att man som sagt följer fyra olika karaktärer genom spelet, men det känns lite fattigt. För en veteran som mig själv så känns spelet kraftigt neddummat rent spelmekaniskt.

3D istället för 2D. Ambient musik istället för igenkännbara melodier. Kombos istället för utrustning och pussel istället för utforskning. Detta är inte en värdig uppföljare till den långa rad av solida metroidvania-titlar till Nintendos handhållna system, det är ett nytt spel för en ny generation. Om jag slutar jämföra spelet och struntar i på vilket sätt de olika karaktärerna skiljer sig sedan tidigare, så är här kvar ett riktigt trevligt actionspel med intressant story och rikitgt bra röst-skådespeleri. Numer finns spelet även till konsoll och PC så det är inte svårt att få tag på, ge det en chans!

Shoutout för denna blogg i almänhet och detta inlägg i synnerhet!