Bera

 

The Tales of Beedle the Bard är en fiktiv bok från Harry Potters värld som innehåller en samling för magiska familjer välkända sagor. Tillsammans med ytterligare några fiktiva verk har Beedels sagor nu kommit ut i muggelhandeln så att även vi kan bekanta oss med verket. Extra roligt är att varje berättelse följs av en kommentar från Dumbledore med anmärkningar beträffande verkets betydelse eller uttolkning.

 

Att kommentera på var och en av sagorna skulle förminska dem, istället kan jag avslöja att de olika sagorna representerar en bred repertoar av olika sagomönster vi känner igen från vår egen värld. Här finns humorisktiska skildringar där den enfaldige skurken blir lurad, här finns allegorier med livsfilosofier och sedelärande sagor med poänger beträffande etik och moral. Min favorit, The Warlock's Hairy Heart, är synnerligen mörk och gotisk och tänjer gränserna för vad som får ställas på hyllan för barn och ungdomar. 

 

Dumbledores kommentarer handlar mycket om tolkningar och censur och beskriver hur Dödsätare flera gånger har försökt begränsa verkets spridning eller ändra innehållet för att passa deras ideal. I kommentarerna finns även viss kritik mot författare som begränsar eller tillrättalägger innehåll i fiktion när den riktas mot barn och unga. Så för att sammanfatta lite så finns här till att börja med en samling trevliga sagor, sagorna är ett tvärsnitt av den europeiska sagotraditionen och den bredd som presenteras är imponerande. Kommentarerna mellan berättelserna ger ytterligare liv åt Dumbledore men låter även Rowling kommentera olika strömningar som figurerat beträffande censur och förbud av litteratur. Läs den omgående!

 

Boken finns på Bokus och Adlibris.

 

 

För länge sedan bodde vikingaklanen De Håriga Huliganerna på den kalla och blåsiga ön Dräggö. Bara de modigaste krigarna tilläts vara medlemmar av stammen och de som inte höll måttet tvingades i landsförvisning. Hicke Hiskelig Halvulk III är en ung pojke som förbereder sig inför det stora mandomsprovet som visar ifall man är värdig att upptas i klanen eller inte och första steget är att fånga sig en egen drake.

Ledda av den väldige Gape Rapkäft leds pojkarna till ett berg för att genom en grottöppning ta sig in till drakarnas vinteride. Hicke och hans kamrat Fiskfot är inte fullt så entusiastiska som till exempel SlöBjörn och SnorSlödder och Hicke känner ytterligare press eftersom han är hövdingason och förväntas överträffa de andra ynglingarna. Efter några missöden och snedsteg i mörkret väcks hela drak-kolonin och pojkarna tvingas fly ut ur grottan, Hicke lämnar i ett desperat ögonblick över sin nyinfångade Hus-och-hem-drake till Fiskfot och tvingas roffa åt sig en ny mer eller mindre i farten. 

Väl i säkerhet visar det sig att Hickes drake inte bara är den minsta draken någon någonsin sett, den är också tandlös och visar inga som helst tendenser att lyda sin nye herre. Att fånga en egen drake är bara första steget, steg två är att träna den inför Tors Dag-Torsdagen då samtliga pojkar tillsammans med sina drakar under pompa och ståt genomgår ett sista prov, och fram till dess måste Hicke få sin drake att lyda honom.

Handlingen är ovanligt oförutsägbar för att vara en äventyrsberättelse för unga och de vanliga klassiska vändningarna uteblir eller snurrar iväg i en helt annan riktning mot vad man kunnat vänta. Bokens stora behållning, för mig som vuxen, är ändå humorn och språket. Att dra paralleller till Strindberg är nog att ta i, men på samma sätt som i t.ex. Röda Rummet får man läsa in karaktärers reaktioner och avsikter mellan raderna. En mer passande jämförelse är nog Frans G. Bengtssons Röde Orm vars språk är både korthugget och "mustigt" på samma gång. Ytterligare ett plus i kanten är alla de illustrationer som med jämna mellanrum förgyller historien ytterligare. Detta är en härligt tokrolig och charmig berättelse om en antihjälte som undviker alla ungdomsböckers klicheer och inkörda mönster. 

Boken finns hos Bokus och Adlibris.

 

 

Till att börja med så finns det framförallt en viktig anledning till att jag väljer att spela detta på Famicom snarare än på Nes, musiken. Castlevania-serien är den spelserie som i mitt tycke har den överlägset bästa musiken, och i hela serien är det detta spel som smäller högst. I den japanska kasetten sitter ett extra chip som bidrar med extra ljudkanaler som lyfter upplevelsen något otroligt. Här i väst såg Nintendo till att ha lite extra koll på de komponenter som hamnade i kassetterna och försåg tillverkare med nödvändiga chip i ett försök att begränsa tillgängligheten för skumma typer som var sugna på att prångla piratkasetter. En bieffekt av detta blev att Konami som hade hittat olika sätt att med hjälp av hårdvara förbättra både grafik, animation och ljud helt enkelt fick stryka dessa funktioner från sina spel inför ett släpp i väst. Hursomhelst, musiken är enastående till att börja med men med ytterligare kanaler och djupa basar så slår musiken här vilket annat spel som helst med hästlängder. 

I spelet får vi följa Trevor Belmont, eller Ralph Belmondo om man går efter det japanska namnet, som har blivit anlitad av kyrkan för att ta sig an Dracula något århundrade innan Simon och händelserna i det första spelet. Trevor har samma vapen som sin efterträdare och förutom en något mer detaljerad sprite så märks ingen skillnad, vilket är bra. Efter att Trevor har knäböjt vid korset ger han sig av mot Draculas slott och efter första banan och en smidig boss delas vägen.

 

Om man väljer att gå uppåt hamnar Trevor i ett klocktorn som förutom kluriga hopp och lysande animation av alla maskindelar bjuder på Medusor och ytterligare en smidig boss. Den stora överraskningen dyker upp när den besegrade bossen byter skepnad och presenterar sig som Grant, en liten smidig pirat som förutom att kasta knivar (i den japanska versionen) även kan klättra på väggar och tak. 

 

Längre in i spelet dyker ytterligare två följeslagare upp. Alucard, son till Dracula, kan likt sin far kasta eldbollar samt förvandla sig till en fladdermus och enkelt flaxa förbi kluriga partier, så länge du har tillräckligt med hjärtan vill säga. Magikern Sypha har tillgång till kraftig magi, men magin kostar och kräver att man som spelare väljer sina strider väl. Trevor kan bara ha med sig en följeslagare åt gången och kortfattat så är Grant att föredra om man vill ta sig igenom spelet på enklast möjliga sätt.

 

 

Designen på banorna och variation och placering av fiender är lika tight som första spelet. Vissa upprepningar förekommer, men med tanke på spelets längd är det förlåtligt. Några gånger under resan scrollar banorna antingen uppåt eller neråt och tvingar Trevor att vara snabb på fötterna för att inte få slut på plattformar att hoppa på. På några ställen droppar syra från taket och fräter bort block, andra gånger faller block från taket och bildar nya formationer nödvändiga för att ta sig vidare. Just ett rum där man får vänta en evighet på fallande block kanske inte smäller så högt, men uppfinningsrikedomen är på topp.

 

Till slut är det då dags att traska upp för de välbekanta trapporna till Draculas kammare. Inne i salen sitter greven bekvämt bakåtlutad i sin stol och väntar på dig och slutstriden kan inledas.

 

 

Draculas första skepnad är den svåraste. Han teleporterar fram och tillbaka över bilden och sänder pelare av eld upp från golvet. Blir man fångad mellan pelarna kommer strax ytterligare en enorm eldpelare och fångar dig, om Trevor med hjälp av övermänskliga reflexer hinner undan är risken stor att Dracula teleporterar in i honom och även om du har tur kommer strax nya eldpelare. Med tur och skicklighet går det och efter att Draculas huvud slagits av hans kropp manifesteras den andra skepnaden.

 

 

En röra av förvridna ansikten med en blottad hjärna svävar nu genom rummet och fräser snorkråkor kring dig. Ett efter ett slås ansiktena bort tills det sista aniktet är reducerat till ett kranie och Dracula skiftar nu till sin slutgiltiga form.

 

 

Draculas tredje skepnad är en väldig demonstaty som avlossar strålar från både händer och ögon. Dessutom lyfter sig delar av golvet och svävar kring i rummet, de erbjuder en möjlighet att genom skickliga hopp angripa statyns huvud, men de lämnar efter sig gapande avgrunder att störta ner i om man slinter. Med tålamod och is i magen så är de två sista skepnaderna förhållandevis enkla och till sist är Dracula besegrad och slottet rasar samman.

 

 

Eftersom det finns några olika vägar genom spelet och eftersom de olika karaktärerna erbjuder vitt skilda spelstilar så inbjuder titeln till att spelas om och om igen. Kortfattat så är denna titel kanske det bästa actionspelet på plattformen, åtminstone om vi räknar spel för en spelare. 

 

 

 

Bakom pennamnet F.X Nine gömmer sig bland annat Seth Godin. Mitt under moralpaniken som följde TVspelens intåg i hemmen såg Seth möjligheten att använda Tv-spel för att locka unga pojkar till läsning genom att skriva om det de var intresserade av: TV-spel. Tillsammans med sina kollegor spelade Seth igenom populära spel och omarbetade handlingen i spelen till lättlästa äventyrsböcker med unga pojkar som målgrupp. Eftersom de hade klarat samtliga spel de skrev om inkluderades även tips till spelen i slutet av varje kapitel. I slutet på böckerna finns även rekommendationer på fler läsvärda böcker som inte är lika lättlästa, så som läsfrämjande insats applåderar jag detta initiativ, frågan är bara ifall böckerna är läsvärda. Eftersom Castlevania är lite av min grej, och eftersom jag nyss spelat igenom Caslevania II: Simon's Quest så har jag även läst boken med samma namn. 

 

Timothy Bradley är en ganska vanlig kille i 12-14-års åldern. En stjärna på TV-spel, besatt av serietidningar, förtjust i choklad och blyg i närheten av tjejer. En dag när han precis kommit fram till skolan, efter att hans mamma gnällt på honom för att han spelar för mycket Castlevania, tvingas han söka skydd inne på toan för att undgå Burt, en av skolans mobbare. Innan han hunnit tänka ut en plan dyker plötsligt Simon Belmont upp och ber Tim om hjälp. Tim tror först att det är ett avancerat practical joke men övertygas snart att Simon är verklig. Han sveps med till en annan dimention och inleder tillsammans med sin hjälte jakten efter Draculas kroppsdelar för att en gång för alla förgöra honom.

 

Simon är gravallvarlig och sammanbiten och plågas av den förbannelse som vilar över honom, en förbannelse som sakta låter Draculas ande ta över hans kropp. Tim är besatt av choklad och ordvitsar och till en början är de båda följeslagarna inte riktigt på samma frekvens. Ju längre handlingen fortskrider blir Tim allt modigare och lär sig att hantera en piska på riktigt i strid mot monster. Simon blir svagare av förbannelsen men börjar tina upp lite och lyckas tillslut till och med leverera några skämt. En ung pojke som dras in i en fantasivärld där han får möta sin hjälte är ett ganska tacksamt tema och boken är på många sätt lik filmen The Last Action Hero som kom något år senare. 

 

Vad beträffar bokens rent litterära kvaliteter så finns det en del övrigt att önska. Boken påminner om bokversioner av populära filmer, lite pajjigt och med en struktur som känns främmande formatet. Vissa delar hastas över och vissa partier återberättas snarare än skildras och det mest förbryllande är att ungefär hälften av handlingen aldrig händer i spelet. En del beskrivningar är träffande men andra gånger refereras kultfilmer från Hammer eller Universal som i alla fall inte jag hade kopplat då jag befann mig i målgruppsåldern. Slutstriden mot Dracula blir lite lätt antiklimaktisk då alla våldsinslag med tanke på läsarkretsen tonats ned kraftigt. Hade jag läst boken när jag var 12 så hade jag nog gillat den i all sin ostighet, men något mästerverk är det inte. Å andra sidan är den både lättläst och på sina ställen lite fyndig. Boken bör betraktas som 90-tals-Nintendo-nostalgi och det är lätt att tänka sig Timothy i bakvänd keps, säckiga byxor och ett par Converse till tonerna av synthrock. Om boken betraktas ur detta perspektiv snarare än som en del av Castlevanias mytos så är den helt ok.