Bera

 

 

 

I somras skrev jag om kombucha och sedan dess har jag haft öron och ögon öppna efter denna svårfångade dryck. Det ryktas om ett bryggeri i Stockholm men i de hälsokostbutiker jag besökt har ingen hört talas om det. Så till slut dyker ett bryggeri upp bara någon mil hemifrån, från Bankeryd i Småland: Yoi.

 

 

Enligt etiketten är det inga tillsatser överhuvudtaget tillsatt till drycken, vilket är trevligt. De sorter jag smakat tidigare har varit smaksatta så en mer neutral grundsmak är trevlig som jämförelse. Drycken är dock sötad lite i överkant och har inte genomgått en lika kraftig jäsning som andra sorter. Jag saknar sticket på tungan av kolsyran och den vinägerlika eftersmaken, men det här är fortfarande fantastiskt gott. Kanske kommer just denna flaska från en underjäst sats, jag ska prova någon flaska till innan jag fäller en slutgiltig dom. 

 

Mycket trevlig dryck Yoi i Bankeryd, men lite minde socker och lite längre jäsning om det är möjligt.

 

 

 

 

Ny helg, nytt frukostprojekt. Idag blir det Optimus Prime, ledaren för Autobots i Transformers. Över bröstkorgen löper en transparent bit vilket utgör vindrutan till lastbilshytten. I övrigt är här inga direkta nyheter förutom en lösning där två detaljer i ansiktet ställs på snedden (se bilden nedan, strax under de vita pluttarna). Effekterna av de kantiga bitarna ter sig ganska naturliga när det är kantiga former som ska återges och speciellt huvudet käns ovanligt lyckat. 

 

 

 

Man kanske inte behöver ha ätpinnar när man äter asiatiskt, men på samma sätt som man plockar fram glöggmuggarna till jul så blir det genast lite trevligare om man omger måltiden med lite mysiga tillbehör. Så, vilka pinnar ska man välja, kan man fråga sig ... 

 

Den första gruppen är enkla träpinnar. Längst upp riktigt gamla lackade pinnar och under dem lite grövre olackade pinnar, även de med med massa år på nacken, 50-tal för att vara exakt. Längst ner enkla engångspinnar från den lokala sushi-baren. Personligen tycker jag att engångspinnarna är lättast att äta med, de är nättare och har en strävare yta vilket underlättar för att få grepp. Problemet är naturligtvis att de är ämnade för just engångsbruk, de slår sig gärna och blir skeva vilket försvårar fattningen. Dessutom medför engångspinnar en inte obetydande belastning på naturen.

 

 

Ytterligare några helgmornar har passerat och ytterligare några figurer har sällat sig till skaran. Denna gång ett glatt gäng minions. Jämfört med tidigare figurer har de här varit riktigt pilliga och bångstyriga att bygga, framförallt då de är ihåliga. Mer än en gång har jag eller frugan fått plocka isär några lager och börja om efter att några bitar ställt sig på sniskan eller eller vridit sig. 

 

 

Ganska många gånger under bygget gick det att justera lagren efter eget tycke för att låsa lagret under. Även ögonen har justerats genom att flytta pupillen, vilket jag tycker gav figurerna lite mer personlighet. Kortfattat så blev Minionerna trevliga och halvtokiga figurer som trots att de var lika att bygga ändå, tack vare att de har olika dimensioner, var tillräckligt olika för att inte bli tjatiga att fippla ihop.

 

 

En kamrat berättade om en underlig bok hon hade hemma, en bok som var lite svår att förstå sig på. Jag blev nyfiken och när boken plockades fram ur bokhyllan och lades framför mig på bordet insåg jag fort att detta inte var vilken bok som helst. Kanske var det en föraning, kanske hade jag bara trissat upp mina egna förväntningar men efter att ha bläddrat bara nåra sidor darrade mina fingrar så mycket att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken. Redan i förordet av översättaren F.X Calderia framgår det att Straka själv var en person omgiven av underliga händelser, bland annat var han bevakad av olika ländes underrättelsetjänster och beskylld för spioneri. Strakas verkliga identitet är oklar och omständigheterna kring hans förtidiga död är sammanbundna med boken som nu ligger framför mig. Översättaren själv fann nämligen författarens hotellrum vandaliserat och i gränden nedanför fönstret var polisen upptagen med att forsla bort en kropp, boken är sammanställd av blad upphittade på platsen.

 

Om inte detta räckte för att göra boken intressant så har två tidigare läsare komunicerat flitigt i marginalerna av bokens sidor. Den ena heter Jen och studerar så vitt jag kan förstå litteratur, den andre heter Thomas Lyle, verkar det som, han är lite skygg vad identitet beträffar. Han verkar vara på väg att doktorera men hålls tillbaka av sina kollegor som ogillar hans arbete. De båda diskuterar bokens upplägg, olika teorier kring Strakas liv och verk och ifrågasätter översättarens syften och till och med hans identitet. Till en början verkar det inte vara mer än en lätt högtravande diskussion mellan två akademiker, men ju längre in i boken jag kommer desto märkligare blir det. Ganska snart får jag känslan att de båda antingen inte är, hur ska jag uttrycka mig, fast förankrade i verkligheten, eller, om jag vågar erkänna det, så är de något på spåren som känns mer och mer troligt även för en skeptiker ... 

Foton, brev och kartor är inlagda mellan bladen och för varje sida blir lockelsen att själv försöka blanda sig i de här personernas öde starkare, för något underligt är i görningen, någonstans. Själva boken ja, som jag skulle berätta om, alltså Strakas roman ... jag får nog försöka sammanfatta senare för just snurrar det lite för många frågor i huvudet.

 

Vill du själv ge den ett försök kan du leta hos Adlibirs, CDON eller Bokus efter denna mystiska bok.

 

I julas hade tomten med sig två olika byggsatser i vad som enklast beskrivs som mini-lego, en av dem var en Mario-figur som såg lite ensam ut på hyllan. Så ... dags att ge honom lite sällskap. 

 

I sommras skrev jag om bandet BABYMETAL som jag har lyssnat rätt mycket på. Vid det här laget verkar de flesta ha stött på bandet antingen genom en reaction-video eller något meme och samtidigt som många gör sig lustiga över bandet och betraktar det som en noveltyföreteelse så har BABYMETAL nått viss framgång här i väst. 

 

Idag släpps en liveskiva av bandet och på gång är även minst två låtar (Road of Resistance och The One) med gästartister i form av Sam Totman och Herman Li från Dragon Force, ett smakprov på en av låtarna hittar ni nedan. Jag är dock inte riktigt klar över ifall de båda låtarna finns med på live-skivan eller ej men det visar sig snart.

 

 

Kanske som en följd av BABYMETALs framgångar har även ett annat japanskt pop-band, Momoiro Clover Z, sökt sammabete här borta i väst för att blanda idol-pop med hårdrock. I slutet av månaden släpper de nämligen en singel tillsammans med legendarerna i KISS. Singeln kommer släppas i två versioner, en popig och en lite vräkigare, jag kommer att hålla ögon och öron öppna.

 

Då var julen och ledigheten över för den här gången. Även julgodiset börjar tryta, förutom den nya Aladdin

asken som lär förbli intakt till följd av högst ifrågasättbara val beträffande nya smaker. Så, istället för att smaska julgodis tar jag en titt i mitt förråd med japan-godis.

 

Idag blir det Ramune från Morinaga, som jämte Meiji har blivit en klar personlig favorit bland godistillverkare. Förpackningen bjuder på försvinnande lite utmaning i form av språk, under Morinagas logotyp står det i all enkelhet ラムネ, eller Ramune. Läsken Ramune har jag redan behandlat här på bloggen och jag har även sprungit på annat ramune-smaksatt godis tidigare. På baksidan av plasthöljet över korken står det あけくち eller ake kuchi vilket jag får till öppen mun. Om det betyder att paketet öppnas där, eller om det är en uppmaning till att vara beredd med munnen öppen när förpackningen öppnas är inte så noga då båda alternativen är fullt rimliga och rent av går att kombinera. Dags att öppna.

 

En söt, ganska mild doft med citrusinslag möter mig på andra sidan korken. Den första associationen jag får är godishalsband snarare än läsk, men friskheten från citrusen känns bekant. Pastillerna är hårda och påminner i sin textur om Coris ramune godis från länken ovan. Dags att smaka.

 

I munnen känns till en början ingen smak alls. Höljet upplevs som en aning mjöligt, samt lite strävt mot tänderna. När pastillen börjar lösas upp dyker citrusen upp tillsammans med en mild sötma, ganska lik en dextrosol. Ganska trevligt i all sin enkelhet och kanske rent av ett alternativ till druvsocker med tanke på att förpackningen torde klara sig bättre i en ficka eller väska under t.ex. en vandring. Enkelt, men gott.