Shaman King 3-4
Bok 3
I bok 3 får vi följa Ryo, en lokal buse, och hans jakt på ett drömställe där han och hans gäng kan hålla till. Ryo har figurerat i de tidigare böckerna men varit med ganska lite och sammanfattningsvis har han alltid misslyckats med vad han har företagit sig. Av misstag snubblar han i denna bok på ett spöke som tar över hans kropp, spöket är efter en rövare som 600 år tidigare skars ner av Amidamaru. Utrustad med en ny kropp beger sig spöket, Togage, iväg för att kräva hämnd på Amidamaru och snart är alla huvudpersonerna inbegripna i en strid på liv och död.
Även denna bok är till huvuddel en strid. Likt föregående strid är det ytterst lite fokus på koreografi och effekter utan på dialog och nu även tillbakablickar. Vi får veta mer om Amidamaru och tiden då han växte upp och vi får se scener från Togages barndom som till viss del förklarar varför han är så fokuserad på hämnd. För mig är den här typen av långsamma strider med sentimentala tillbakablickar en av tjusningarna med manga och det är nog ingen slump att mina favoritmangor är fyllda med dem. Även denna gång får skurken sig en rejäl dos prat om vikten av vänskap och både Yoh och Amidamaru gör uppoffringar för att visa att allt prat om vänskap inte bara är tomma ord.
Bok 4
En annan viktig ingrediens i manga är turneringar, helst både långa och många, fyllda med intressanta karaktärer. I bok 4 presenteras Silva, en indian vars stam är ansvariga för uttagningarna till den stora shamanfighten, en turnering där all världens shamaner slåss om titeln Shaman King. Vi får även veta att Shaman King kommer att få upplåta sin kropp åt det högsta medvetandet för att avvärja en katastrof som annars hotar att förinta mänskligheten.
Silva slåss med hjälp av fem totem, fem olika djur, och förutom att han är riktigt häftig är han också en formidabel kämpe. Yoh får veta att inträdesprovet till shamanfighten är att få in en träff mot Silva, något som visar sig svårare än han först tror.
Den här mangan är bra, meeeen ungefär nu har jag tappat intresset. Jag skulle kunna tänka mig några volymer till för att se vad författaren hittar på för lattjo karaktärer men jag hoppar nog vidare till nästa serie ganska snart. Trots att serien så här långt är byggd runt fighting och strider är det ganska lite action, nästan inget blod, inget naket och inga anspelningar på sex, så för en yngre läsare lämpar sig serien ypperligt. Men at the end of the day påminner serien mig ganska mycket om moderna fransk-belgiska serier i stilen och västerlänska försök till manga, vilket inte är något fel i sig, men när jag läser manga vill jag läsa the real deal. Vi får se vad det blir nästa vecka.
