Bera

 

I volym tre fortsätter ett äventyr som började i förra volymen. En professor i egyptologi ber att få låna Yugis pussel till en utställning men planerar i hemlighet att sälja det för egen vinning. En mystisk egyptier dyker upp för att hindra honom och med sig har han fler ”millenie-föremål” som har en koppling till Yugis pussel. Främlingen, som först likt Yugi verkar vara ute för att straffa onda människor, bestämmer sig för att testa Yugi då han märker sambandet mellan honom och pusslets krafter och under detta test utsätts både Yugi och hans vänner för livsfara. Vi får dessutom, bokstavligt talat, en inblick i Yugis inre och likt Naruto som bär på en demonräv bär Yugi, utan att veta om det, på en mörkare och starkare person/kraft/demon inom sig (ni som läst böckerna kommer säkert ihåg att själva ”inblicken i Yugis sinne” faktiskt var i bok 2, men förra inlägget var så långt så jag fuskar lite i hur jag presenterar handlingen.)

 

I den fjärde volymen inleds ett till lite längre äventyr som får sin upplösning i slutet av femte boken. Yugi och hans kamrater luras in i en serie tävlingar som avslutas med en duell i kortspelet Magic and Wizards. De olika tävlingarna innehåller mer än sin beskärda del av logiska luckor och trots att slutduellen med korten får mig att minnas tillbaka till spektakulära slutstrider i Magic så känner jag att jag inte orkar med en duell till. Serien var som bäst med de korta, avslutade, äventyren.

 

Något jag inte skrev om i förra inlägget är den visuella presentationen eller generella intryck av serien, ni märker hur hårt jag arbetar för att hålla nere längden på de här inläggen. Istället ska jag försöka sammanfatta de detaljerna så här på slutet.

 

Min första kontakt med Yu-Gi-Oh var animen som visades dubbad på tv här i sverige. Först och främst var dubbningen ap-dålig, vilket tyvärr ofta är fallet, och det lilla jag såg av serien kändes som utdragna reklaminslag för kortspelet med samma namn. Av denna anledning var jag ytterst tveksam när jag plockade upp första volymen och mina förväntningar var ytterst låga. Ganska snart hade jag vunnits över och började gilla serien. Designen på karaktärerna är modern och trots att jag fortfarande inte tycker att den mörke Yugi riktigt passar in så har jag vant mig vid, och börjat gilla, resten, speciellt som Jonouchi och Honda då och då lånar ansiktsuttryck från äldre Toriyama-aktiga stilar. Dessutom är alla föremål, såsom flaskor, glas, pistoler, milleniepusslet o.s.v. fantastiskt väl återgivna med hög detaljrikedom. De olika spelen och hur Yugi får skurkarna på fall genom att utnyttja deras svagheter är fantastiskt välgjort och genomtänkt och jag blir sugen på att pröva t.ex. Kapmon. Jag läser vidare ett tag till.