Bera

 

1. Börja med att skära ett paket tofu i stora kuber och låt dem koka upp i hett vatten. När de väl kokar kan du sätta på ett lock och ta av dem från värmen, tofu har nämligen en tendens att koka sönder på tok för fort.

 

2. Under tiden kan du blanda ihop en buljong enligt följande:

 

    1 msk soya

 

 

3. Börja koka nudlar. Här har jag hittat en rikigt mystisk variant gjord på sötpotatis. Kommer ni ihåg Dosarna från Fragglarna, jag är ganska säker att det är de som byggt de här nudlarna.

 

 

4. Fräs på valfri färs i rikligt med olja, då jag som sagt är vegeterian använder jag quornfärs.

 

 

5. Hacka ihop en 2-3cm ingefära med 2-3 vitlöksklyftor. Samt förbered någonting grönt, enligt orginalreceptet ska det vara salladslök men då jag bara har ruccola hemma får det bli en liten fusion.

 

 

6. Sedan kommer det roliga, blanda ihop allt. Börja med att blanda ner seshuanpeppar (så mycket du vågar), vitlöken och ingefäran i färsen och låt det gotta ihop sig en liten stund. Vänd sedan ner de avrunna tofubitarna, slå över buljongen och avsluta med att röra ner ruccolan.

 

 

 

 

 

Även om det inte är jättetydligt så har jag under tiden jag bloggat om manga försökt att växla mellan olika genrers inom spektrat manga. Bäst tycker jag om shomanga, alltså äventyr med mycket humor och mängder av fighter, t.ex. Dragon Ball, Naruto och One Piece, som för övrig är mina tre favoritmangor. Jag har försökt få med manga riktat mot olika åldrar och olika målgrupper och jag har lite mer "annorlunda" grejer på gång för att få lite bredd på det jag skriver om. Hursomhellst har detta lett fram till att jag läst lite olika mangor som jag antagligen inte hade läst annars, t.ex. dagens manga Peach Fuzz. (Om vi ska vara nogräknade är detta ingen manga då den inte är gjord i Japan men det behöver vi inte nörda ner oss i.)

 

Peach Fuzz är en manga ritad och skriven av två amerikaner och detta märks t.ex. på att man läser den från "rätt" håll. I serien får vi följa Amanda, en ung medelklasstjej, som mer än någonting annat vill ha ett husdjur. Efter en del tjat övertygar hon sin mamma att köpa en iller som hon kallar för Peach. Amanda tvingas kämpa med det ansvar ett husdjur för med sig och dåligt samvete över alla de kostnader en iller för med sig och berättelsen väver samman Amandas typiska pre-teen bekymmer och den fantasivärld illern Peach lever i. Peach tror nämligen att hon är en prinsessa i en fantasivärld och ser Amandas händer som blodtörstiga drakar som håller henne fången.

 

Stilen på teckningarna är mer mangainspirerade än manga. Man kommer inte från Disneyinfluenserna och de tjocka linjerna, de av er som är bekanta med tidningen Witch vet vad jag pratar om.

 

Mycket mer har jag egentligen inte att säga, jag har faktiskt inte läst ut serien trots att den bara spänner över tre böcker. Den är inte dålig, men den är riktad till 12-åriga tjejer i amerikat. Små lektioner i hur man kan hantera sin vardag med elaka killar och spänningar inom tjejgäng uppblandat med mor och dotter-trust issues och så vidare. Alltså, jag sågar inte denna manga, jag är helt enkelt inte intresserad.

 

 

Serien fortsätter med att de olika gladiatorkämparna från jorden sammanstrålar vid ett övergivet rymdskepp på Tao för att genom strid avgöra vem av dem som ska leda gruppen. Det finns redan tydliga spänningar mellan Karma och Toma och Karma har redan försökt döda honom vid några tillfällen och snart förstår vi att han kommer försöka göra det även under denna strid. Karmas motiv har hela tiden varit lite luddiga men nu får vi veta att hans plan är att ta livet av sina egna gladiatorer för att sedan ta deras respektive codon och kombinera dem till ett supervapen han själv förfogar över.

 

Striden drar ut på tiden och det hela ballar ut ganska rejält med enorma monster och krångliga hopp i handlingen som inte leder framåt. Historien hinner inte avslutas och den supermegaepiska gladiatorstriden som jordens öde hänger på glöms liksom bort. Tyvärr.

 

Jag gillade delar av denna serie, ganska många delar faktiskt, men i slutändan känner jag mig besviken och lite lurad.

Veckans fråga hos Annikas litteratur- och kulturblogg lyder:

 

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

 

Jag får nog vara så olydig att jag ger två svar, dels Röda rummet av Strindberg och dels Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi. De här båda böckerna läser jag minst en gång om året, oftast fler, och varje gång jag läser dem slås jag över hur bra de är och hur fantastiskt språk de båda författarna har. Dessutom använder jag de båda böckerna i min undervisning på olika sätt, Vittula passar t.ex. utmäkt när man pratar om minoritetsspråk och det är roligt att se hur eleverna reagerar på att tonåringar beter sig ungefär likadant oavsett årtionde. Extra roligt var det i våras när jag förutom boken och filmen även kunde erbjuda eleverna en pratstund med Niemi som kom inflygandes för att prata en stund med varje klass.

 

Jag fortsätter där jag lämnade av igår. Nästa paket i påsen är påfallande lila, i ena hörnet skymtar en druvklase och blicken fångas framförallt av en hjälmprydd figur ute till vänster. De tecken jag kan tyda är 30%, vilket möjligen kan benämna vindruvshalten, samt texten Bandai nere till höger. Det Bandai jag känner till är ett datorspelsföretag och jag håller det inte för otroligt att figuren ute till vänster föreställer en figur ur något spel. Figuren påminner om en Kamen Rider, maskerade hjältar i en japansk serie från 70-talet som legat förlaga till Power Rangers. Efter en snabbgoogling visar det sig att ett företag med namnet Bandai har licens att tillverka Power Rangers leksaker så mina gissningar är nog inte så dumma. Nu öppnar jag.

 

Ut ur föpackningen kommer en kraftig doft och genom en av Prousts minnestunnlar faller jag 25 år tillbaka i tiden och landar i min då bästa kompis Kimmes pojkrum. Han visar mig en lila tuschpenna och lossar hemlighetsfullt på korken för att sedan sticka den under min näsa. Pennan luktade vindruvor, den gula luktade annanas och den bruna kokos, de andra minns jag inte. Lysande idé förresten, pennor som luktar gott, jag kom alltid hem från Kimme med grafitti på näsan.

 

Nere i hörnet av den inre plastförpackningen står det Hurricane Style, jag antar att det är en referens till figuren på omslaget snarare än till smaken. Konsistensen är påfallande lik papegojan från igår, men något lättare att lossa ur formen, och motiven på bitarna är dels hjälmen från paketet och något slags vapen, vidare till smaktestet.

 

Det är ingen tvekan om att de här bitarna innehåller riktig fruktsaft. En skön mild sötma sprider sig i munnen och djupare toner av rödvin dröjer sig kvar ute i kinderna, det här är gott. Likt godiset jag åt igår slås jag av hur olik smaken är från lukten. Det sista paketet ur leveransen öppnar jag imorgon, kom tillbaka då.

 

 

Toma Suguri, en kendostjärna, trillar in i klassrummet efter träningen för att göra ett omprov i engelska men möts av varje tonårskilles dröm, en naken tjej på golvet. Flickan, Itsuki Aizawa, spritter till och gömmer sig bakom katedern och i sin förvirring slås Toma av att hon dels är väldigt söt och att hon som sagt är naken. Han erbjuder henne sina egna kläder och ungefär när han är redo att börja föra en dialog med henne dyker Karma, en snygg solbränd kille, upp och förstör hans planer. Det verkar som om Itsuki är på flykt undan Karma och Toma svär att han ska skydda henne men trots att han är en mästare på kendo har han ingen chans mot Karma. I en kamp där Karma nytjar övernaturliga krafter förlorar Toma sitt ena öga och kastats ut ur ett fönster, men istället för att trilla rakt ner i asfalten dimper han naken ner på Tao, en främmande värld, och får veta att hans hängivenhet har givit honom en plats i laget av gladiatorer som ska slåss mot utomjordningar för att försvara jordens öde.

 

Toma får en codon, ett biologiskt vapen, inplanterat i sig och får börja träna inför gladiatorkampen. Förutom han själv ingår Karma och Itsukti i gladiatortruppen men även en vänlig wrestlare vid namn Axel som fungerar som Tomas lärare. Toma får även via illusioner uppleva vad som väntar jorden ifall truppen skulle förlora. 30% av befolkningen kommer att få sitt dna förändrat så att de förvandlas till läbbiga och hungriga monster med uppgift att äta upp de övriga 70% och på något avancerat sätt kommer all livsenergi sedan tas tillvara av den vinnande rasen utomjordningar. Toma börjar få grepp om situationen när han förstår att en av träningsessionerna med Axel oundvikligen kommer leda till att en av dem dör. Axel har även han en codon inplanterad i sig vilken förvandlar honom till en enorm bjässe med förmågan att detonera sig själv som en bomb. Till en början ser det dystert ut för Toma men när han upptäcker att han har förmågan att förvandla sin ena arm till ett energisvärd börjar turen vända.

 

I volym 2 dyker ytterligare två gladiatorer upp, den mystiska och tystlåtne B.J. Leon och den förföriska Locutos De Palma. Efter en rad förvecklingar börjar Locutos träna Toma och hans codon-krafter utvecklas med hiskelig fart. Karma som är ledare för truppen utlyser en sparring-session i ett avlägset övergivet rymdskepp på Tao för att befästa sin position som ledare men vi förstår att han i själva verket hela tiden har haft som intention att döda Toma och få det att se ut som en träningsolycka.

 

På framsidan av varje bok sitter ett litet PARENAL ADVISORY- märke, och det av goda själ. Förutom allt blod och alla ruskigheter innehåller serien sin beskärda del av "gubbsjuka". Det är frekventa inslag av upskirt och trosor men även en del komiska detaljer. T.ex. landar Toma på väg hem från Tao naken i skolans damm där han väcker en del uppmärksamhet efter att skolans prisbelönta karp misstar hans kön för en smaskig matbit. En minst sagt kompromenterande artikel med tillhörande fotografi publiceras i skoltidningen och under de närmsta dagarna får Toma traska runt med sitt kön i gips.

 

Stilen på teckningarna känns modern med mycket detaljer och mörker. Codonkrafterna är bekanta men unika, t.ex. så påminner Tomas svärdsarm om de levande vapnen i Elemental Gelade. Titeln i sig skulle kunna vara en referens till en av raserna i konfliktspelet WH 40K (Tao) men det kan också vara en ren slump då inga övriga likheter finns mellan de olika utomjordingarna. Handlingen är ganska, för att inte säga utomordentligt, tillkrånglad. Hoppen mellan jorden, Tao och illusioner är tvära och återföljs av ytterst otydliga förklaringar så det gäller att man hänger med som läsare. Serien spänner över enbart fyra volymer och just nu har jag mycket svårt att föreställa mig att det går att avsluta denna invecklade historia på bara ytterligare två volymer. Stay tuned.