Bera

Rumiko Takahashi är i mangasammanhang en riktig veteran som varit verksam sedan 1975. Hennes böcker har inte bara gjort henne till en av de mest framgångsrika mangatecknarna i Japan utan även till en av de rikaste kvinnorna i landet. Mest känd, i alla fall utanför sitt hemland, är hon för serien Ranma 1/2 som vi kommer till en vacker dag, men nu är det dags för Inu Yasha. Denna serie är betydligt mörkare i ton jämfört med de flesta av författarens tidigare verk och är tungt influerad av japansk folktro och historia.

Bok 1
Inu Yasha börjar med att Kagome Higurashi går till en brunn i närheten av sitt hem för att leta efter en bortsprungen katt. Upp ur brunnen kommer en mononoke (ett elakt spöke) i form av en mångarmad kvinna med tusenfotingskropp och drar ner henne. Kagome kämpar mot spöket och upptäcker att hon besitter betydligt mer kraft än hon anat. När hon klättrar upp ur brunnen upptäcker hon att hon hamnat i Sengoku-epoken (typ 1500-talet) och att den nya världen är fylld med demoner och mystik och att hon själv verkar ha en viktig roll i det hela. Inu Yasha är namnet på en halvdemon som 50 år tidigare besegrades av en ung kvinna, Kikyô, efter att de stridit om en Shikonjuvel, en sten som ger en demon mångdubblad styrka. Både människorna som lever i området och den uppväckta demonen Inu Yasha förväxlar Kagome med hjältinnan Kikyô trots att hon varit död i 50 år och när en juvel trillar ut ur ett sår på Kagome bekräftas att hon är en reinkarnation av Kikyô.

Bilderna är vansinnigt snygga, speciellt de första sidorna i varje kapitel som har en vattenfärgskänsla över sig. Miljön är mystisk och rik på övernaturliga fenomen som känns som om de hämtats direkt ur en japansk folksaga. Inu Yasha själv är en halv-hund-demon (Inu=hund Yasha=demon på japanska) och förutom tusenfotingsmononoken jag tidigare nämnt får vi även träffa en treögd likdansarkråka som bygger bo inne i bröstet på en rövare och kan på så sätt kontrollera dennes rörelser. Vi träffar även en demon som använder håret från döingar till att väva nät för att fånga nya offer eller till att kontrollera oskyldiga bybor som marionettdockor. Inte sedan jag läste Naruto eller Dragon Ball för första gången har jag blivit så här omedelbart medryckt i en manga, det här är bra. Likt Tolkiens verk känns det som om vi bara får se en liten liten bit av en enorm värld rik på mystik och äventyr, och jag är sugen på att få se lite till.

Bok 2

Efter att Inu Yasha och Kagome stridit mot likdansarkråkan i förra boken splittrades Shikonjuvelen i små bitar som spreds åt alla möjliga håll och nu letar de båda huvudpersonerna efter bitarna. Genom boken skiftar dynamiken mellan Inu Yasha och Kagome från att vara fientlig till att de måste lite på varandra och lyssna på varandra. Gång på gång visar det sig att Kagome har oväntade krafter och att hon kan se och göra saker varken vanliga människor eller demoner kan. Vi får veta lite mer om Inu Yasha, bl.a. att hans mor var människa och hans far var en riktigt maffig demonfurste. Inu Yasha har gömt faderns grav i en pärla som han sedan har gömt i sitt högra öga, för i faderns kropp finns ett svärd gjort av en av hans tänder gömda, tror jag, det var lite rörigt det här. Hur som hellst dyker Inu Yashas bror, som är heldemon, upp och med hjälp av en demon, gjord av skälar från mödrar som förlorat sina söner i krig eller till svält, försöker han få tag på svärdet som besitter ofantlig kraft. 

De olika demonerna är verkligen döläbbiga och obehagliga och det huggs då och då av armar och huvuden. Det finns gott om skräckinslag men fokuset är ändå på äventyrsaspekterna av berättelsen och denna blir så mycket mer spännande och seriös när ett huvud plötsligt kan huggas av, jädrar va bra den här serien är.