Bera

Och till sist är vi framme vid Kid Icarus Uprising, en av de första titlarna Nintendo lockade oss med när de presenterade sin nya spelmaskin 3DS. Förutom själva spelet får man med en liten kortlek och ett stöd till 3DS:en. Korten är till maskinens 3D-kamera men stödet, hmmmm.

 
Spelets 3D-läge (Alla bilder hämtade från www.kidicaruswiki.com)
 

Man undrar lite över hur besvärliga kontrollerna i spelet kommer vara när man får med ett stöd, och svaret är, inte så farligt. Till en början är det besvärligt, men spelet är utformat med en invänjningsfas i början som låter spelaren vänja sig vid kontrollerna i lugn och ro. Själv använde jag stödet några gånger men upplevde att jag blev stel i nacken av att sitta hopkrupen vid köksbordet i rätt läge för att hitta 3D-effekten. Jag föredrar att ligga bekvämt i en soffa eller säng när jag spelar, så stödet var överflödigt för min del. Jag förstår kritiken många spelare riktar mot 3DS:en med tanke på att det är ett portabelt system som är hopplöst att spela på t.ex. bussen, men för mig personligen är det ingen större uppoffring att spela äldre spel utan 3D-effekt på bussen och spara de vräkiga titlarna till kvällssoffan.

 
Pit återförenas med spelets första boss Twin Bellows.  

Spelet sträcker sig över 25 banor och storyn hinner ta många vändningar under tiden. Längs vägen springer man på många tokiga figurer och en uppsjö fiender från olika sidor i den enorma konflikten mellan gudarna. Storyn berättas via korta cut scenes men framförallt via dialoger under själva uppdragen. Nästan oavbrutet flödar dialoger mellan Pit och de olika gudarna ur högtalarna och tro det eller ej men det är inte irriterande utan istället ganska underhållande.

Med viss variation inleds varje bana med en rail shooter sekvens, d.v.s. Pits flygväg är förutbestämd och du styr över hans relativa position på skärmen och skjuter mot alla fiender. Dessa sekvenser fungerar riktigt bra och är genomtänkta så att det blir variation på det trotsallt ganska simpla konceptet. Därefter fortsätter striden på marken och efter längre eller kortare banor möter man till slut en boss. Återigen är variation the name of the game, trots att många element i spelet återkommer gång på gång blir man ändå förvånad på bana 25, dessutom känns varje miljö tillräckligt intressant och unik för att man ska vilja utforska den.

The Space Pirate Ship, en av mina favoritbanor.

Och liksom tidigare är fienderna fantastiska, både vad gäller utseende och vad gäller taktik när man ska undvika/attackera dem. Alla fiender från första spelet dyker upp igen, inklusive bossarna, och de flesta har uppgraderats på olika sätt. Monoeye t.ex. som tidigare bara flög runt kan nu skjuta mot dig och minfavorit Specnose nyser nu bomber mot dig. Den tokiga over the top humorn är tillbaka och får sin kulmen när Specnose (en stor näsa), två monoeye (ett stort öga) och en Mick (en stor mun) flyger i formation så att de bildar ett komplett ansikte.

Humorn är ständigt närvarande och genom spelet driver spelet med olika konventioner från dataspels-genren och med sig själv och med olika fenomen från filmer och serietidningar m.m. Spelet låter dig anpassa svårighetsgraden inför varje bana och detta inbjuder till att spela om nyss klarade banor på en högre svårighetsgrad. Dessutom är spelet snyggt, speciellt flygscenerna ser fantastiska ut och jag har aldrig spelat ett spel där 3D-effekten är så lyckad. Kort sagt, detta spel är riktigt, RIKTIGT, bra och påminner oss om en era då spel inte tog sig själva på så stort allvar och då gameplay var det primära. Tummen upp!