Bera

 

 

Fyra år efter slaget vid Sakigehara springer en medicinhandlare på en kvinna som verkar svårt sjuk. I själva verket är kvinnan, Yuya, en prisjägare och medicinhandlaren, Kyoshiro, den efterlyste tusenfaldige mördaren Demonöga Kyo. Det sista är en sanning med modifikation, Kyoshiro är inte förklädd till medicinhandlare, han är medicinhandlare och bär Demonöga inom sig, som om han vore besatt eller hade multipla personligheter.

 

De båda slår sig samman efter att Yuya upptäcker att även Kyoshiro har ett pris, fjuttigt litet men likväl ett pris, på sitt huvud. De stöter på och slåss mot lite rövare och det dröjer inte länge innan vi får se den mäktige Demonöga Kyo i strid. Kyoshiro själv är inte alls någon kämpe utan försöker fly från strider och har inga bekymmer med att be på sina bara knän när han märker att det börjar osa hett. Mot slutet av boken kommer Yuya och Kyoshiro fram till en Kakurezato (en gömd by där det bor ochiudo (som är desertörer som lever laglöst utan beskydd från någon daimyo (som är en länsherre som i sin tur tjänar en shog... det här börjat bli larvigt))) dit de blivit lockade av Izumo no Okuni, en kvinna med oklar agenda. Yuya lockades till byn efter att ha hört rykten om ochiudorövare i trakterna och resonerar som så att de borde ha en hel del byte undangömt. Väl där märker de att desertörerna lever ett mycket fredligt och slitsamt liv som jordbrukare. En av den lokale daikans (typ sheriff, eller länsman kanske) män dyker upp i byn med draget svärd. Han, som heter Jimon förresten, har tidigare känt igen Kyosho som Demonöga Kyo eftersom  de båda möttes vid Sakigehara. Den gången brydde sig inte Demonöga om att möta Jimon i strid och denna förnedring har Jimon nu burit i fyra år, och nu tänker han kräva hämnd.

 

På bokens baksida står det att den är från 16år vilket gissningsvis har med allt våld och en del nakenhet att göra. Det är dock inte mer naket, eller mer våld, än i t.ex. Inu Yasha. Däremot är nakenscenerna och de avhuggna huvudena mer "vräkigt" återgivna. Inte pornografiskt på något sätt, men likväl riktat mot de högre åldrarna. Jag är generellt sett lite kluven till åldersmärkning och liknande system, men jag tycker att det är helt ok i detta fallet.

 

Kyoshiros personlighet är härligt spelevinkig och trots att den är over the top ganska ofta passar det i sammanhanget. Yuya påminner om Nami från One Piece på så sätt att hon är ute efter prispengar och gärna kastar sig in i situationer viss om att andra kommer strida för henne. Även en scen där Kyoshiro leker med barnen i en by påminner om Usopps piratklan i One Piece. Kort sagt är det en härlig stämmning i boken, humor, allvar och sentimentala ögonblick går hand i hand och kompleterar varandra. Stilen är väldigt långt från Naruto, men blandningen av de nyss nämnda ingredienserna är ungefär den samma. Jag ska definitivt läsa vidare ett tag till.

 

 

Bok 2

Boken fortsätter med striden mellan Demonöga och Jimon. Striderna är inte direkt fartfyllda och koreograferade, som i t.ex. Dragon Ball, utan snarare byggda kring dramatiska ögonblicksbilder. Det finns en kreativitet och lekfullhet i hur rutorna används och en del av bilderna som vräks upp på ett helt uppslag är riktigt effektfulla och snygga.

 

Boken fortsätter med att Yuya och Kyoshiro träffar en ung pojke som livnär sig, och sin yngre syster, som ficktjuv. Yuya ser bortom den egna ekonomiska vinningen för att hjälpa pojken ur hans situation och här tycker jag att författaren hittar precis rätt balans vad beträffar de sentimentala, tårdrypande och känslosvallande ögonblicken och resten av storyn. Avsnittet berörde mig faktiskt ganska mycket, jag bodde ett tag i Indien och träffade många barnarbetare och jag kände igen ficktjuven och hans lillasyster från Mumbais slumområden, där finns det många av dem...

 

Mot slutet av boken springer våra hjältar på ett gäng som kallas för Trefärgsgänget, tre stycken krigare med mycket olika personligheter och stridsstilar. Kyoshiro hinner möta två av dem i strid och när boken slutar har han ännu inte förvandlats till Demonöga Kyo än. Han klarar sig dock bra i striden som sig själv då han är en expert på att undkomma attacker. Jag är inte hundra på det men eventuellt hör Demonöga ihop med svärdet Kyoshiro släpar runt på. Han har haft det med sig varje gång han förvandlats och i den strid som fortfarande pågår när boken slutar är han utan det. Vi får se i nästa bok.

 

Det är mycket slap stick-humor i boken, framförallt kring Kyoshiro, och när han erfar olika känslor tenderar han att bli en aning stiliserad. I boken bryter han även den fjärde väggen, alltså vänder sig direkt till läsaren, vilket inte är särskilt vanligt i manga. Den enda gång jag kan påminna mig att jag har stött på det förut är i Naruto.

 

Bra grejer det här, återkommer med volym 3 & 4 om en vecka.