Bera

 

 

I bok tre forstätter striden mellan Kyoshiro och Trefärgsgänget. Förutom den mystiska kvinnan Izumo rör sig även en skummis med namnet Genma bakom kulisserna och vi anar att det finns ytterligare högre maktnivåer i skummiskretsarna. Syftet med striden, från Izumos sida, är att locka fram Demonöga permanent. Vi får inte veta mycket men vi får en viss inblick i både Kyos och Kyoshiros förflutna. Mitt antagande om att Demonöga hör ihop med svärdet visade sig stämma och vi får även veta att Kyoshiro inte är så helylle som han verkar. Demonöga hittades av några jägare infrusen i ett isblock i en grotta och därefter dödade han tusen man vid Sekigehara men efter det verkar det som om Kyoshiro på något sätt lyckades besegra honom och gömma hans kropp och detta är anledningen till att han bär demonen inom sig. Både Kyo och Kyoshiro vill ta sig till staden Edo för att träffa någon, vem denna någon är och ifall denna någon är samma person för de båda vet vi inte.

 

Under striden kommer Demonöga Kyo fram och han stannar kvar med Kyoshiro undangömd inom sig istället för tvärtom. Yuya som tidigare varit ledare för gruppen får nu slava för Kyo tillsammans med en ny följeslagare, den Röda Tigern. Tigern är en riktigt skön lirare med mycket avspänd inställning till det mesta och det ska bli intressant att se ifall det är en roll han spelar eller om han faktiskt helt enkelt är... en skön lirare.

 

Mot slutet av boken dyker ytterligare en mäktig samurai upp, den androgyne Yukimura Sanada, som liksom Izumo är baserad på en verklig person som under sin livstid var känd som Den starkast krigaren i hela Japan eller Den blodröde krigsdemonen. Yukimura har en hållhake på Kyo och pressar honom att ställa upp i en turnering. Ungefär då dyker mängder av Shoguns ninjor upp och Demonöga och Yukimura tvingas strida sida vid sida.

 

 

Striderna är intressanta. Som jag skrev i förra inlägget handlar det inte så mycket om koreografi utan mer om kraftfulla ögonblicksbilder och mycket syrliga komentarer och närbilder på hånleenden och bestämda blickar, lite Sergio Leone för att sammanfatta det. I sammanhanget beter sig Demonöga inte som en good guy utan kan verbalt tillintetgöra en fiende innan han hugger itu honom. I boken skildras en lite längre strid där Kyo först studerar sin fiendes stil för att sedan använda den emot honom, detta påminde mig om den första riktiga striden i Naruto, den mellan Kakashi och Zabuza. Bra grejer.

 

 

Beträffande den 4:e boken kommer jag faktiskt inte skriva något. Trots att handlingen i sig inte är särskilt krånglig tar det lång tid att förklara den och jag tror att det flesta redan har slutat läsa i alla fall. Kortfattat kan jag säga att det dyker upp fler referenser till historiska personer och det är mer av allt jag redan har beskrivit.

 

Serien är unik på många sätt och trots många smaskiga och saftiga detaljer så finns det lättsamma ögonblick som gör att läsupplevelsen blir rik och varierad. Bra grejer det här, men nu läser jag vidare själv och återkommer med en ny serie nästa vecka. Eftersom många nya läsare har börjat hitta hit så ska jag faktiskt tipsa om något av en nybörjarmanga, vi ses då.