Sandland
I Akira Toriyamas Sandland får vi följa den lille demonprinsen Belsebub och hans följeslagare tjuv som bor i ett krigshärjat ökenland där den korrupte kungen har monopol på vatten och säljer det dyrt till sina undersåtar. En dag söker en man upp Belsebub och ber honom hjälpa honom att korsa öknen i jakt efter en vattenkälla som skulle kunna rädda mannens by eftersom många inte har råd att betala för kungens vatten. Belsebub säger först nej men när han blir erbjuden ett playstation 6 och spelet Dragon Quest XIII tackar han ja (det hela blir roligare om man vet att Toriyama har ett finger med i Dragon Quest spelen).
Ganska snart får vi veta att mannen som sökt upp Belsebub är en legendarisk pansargeneral som deltog i ett avgörande slag i det senaste kriget. Under berättelsen nystas en väv av korruption och lögner upp och ganska snart visar det sig att öknens demoner är betydligt hederligare och medkännande än många av människornas makthavare.
Det vore omöjligt att skriva om denna bok utan att någon gång dra en parallell till, eller nämna, Dragon Ball. Ökenlandskapet och de band av rövare som lever där påminner om Yamcha som dyker upp tidigt i Dragon Ball och inom bara några rutor från bokens början har Belsebub blivit skjuten och klarat sig med bara några blåmärken, något som händer Goku i DB i första boken för att visa hur stark han är. Hela handlingen i Sandland skulle kunna ha klämts in i DB med Goku i huvudrollen istället för Belsebub och ”i min bok” är det något positivt.
Boken genomandas av Toriyamas unika karaktärer och fantastiska fordon och miljöer. Något jag gillade extra mycket var pansarstrider i ökenmiljö, alltid ett säkert kort. Denna bok kan jag rekommendera varmt, om man tycker att DB med sina 42 böcker är lite mastigt att ta sig an är den här fristående volymen ett bra alternativ.
