Bera

Kazuo Umezu är en mediepersonlighet i Japan och liksom Akira Toriyama är han känd för mycket mer än manga. Kazuo började skriva managa på 60-talet för hyrtidningar och har sedan dess hunnit med att göra både film och musik samt fuskat inom arkitektur samt släppt manga inom många olika genrer. Tvärtemot vad hans dystra, mörka, skruvade skräckmangor, för vilka han är mest känd, antyder så är han något av en exentrisk glad-prick som ofta klär sig i polkagrisrandigt.

Han kallas ibland för japans Stephen King då han liksom King har haft en bestående effekt på skräckgenren och skapat kusliga historier som alla efterföljare är tvungna att mätas mot. Hans unika känsla för skräck har även nått till vår del av världen i form av filmerna The Ring och The Grudge som är tungt influerade av hans stil. Verket jag ska kika närmare på är volym 2 i en serie av tre fristående böcker under namnet Scary Book, volym 2 har titeln Insects.


Bokens huvudperson Megumi konfronteras med det hon fruktar mest, en fjäril.

Likt många av hans böcker har Kazuo hämtat inspiration från sin barndom till denna volym. Kazuo växte upp på landet och omgavs av mörka skogar och läskiga folksagor och legender. Något han hade svårt att förstå var hur barn från städerna kunde vara rädda för insekter, som han själv var så van vid, och i denna bok undersöker han fenomenet grundligt.

I boken får vi följa en ung flicka, Megumi, som kämpar med sin fobi för fjärilar. Hennes fobi är kopplad till huset där hon växte upp och där hennes mamma dog under tragiska omständigheter när Megumi bara var en bebis. Efter att Megumi besökt sin mors grav börjar en svart fjäril följa efter henne och ganska snart förstår hon att en hemsk olycka är på gång varje gång fjärilen visar sig. Megumis pappa har planer på att gifta om sig och den nya kvinnan verkar ha en koppling både till moderns död och till den svarta fjärilen.

Genom berättelsen är det svårt att skilja på vad som är verkligt, vad som hör hemma i drömmen och vad som är övernaturligt. Megumis fobi som hör ihop med en händelse i hennes barndom för tankarna till Freuds teorier om det undermedvetna och närvaron av ett svart djur som påminner huvudpersonen om händelser förpassade till det undermedvetna för tankarna till Poe. Lägg till detta Kazuos dramatiska bildspråk så är stämmningen minst sagt skrämmande. Stilen på karaktärerna som alla är så där härligt helylle och rådjursögda och rör sig i en lagom perfekt miljö med victorianska inslag skapar en märklig kontrast när ytan brister och det mörka bakom fasaden skiner igenom.




Ett exempel på Kazuos unika stil.

Om jag hade mer tid skulle jag med glädje göra en psykoanalytisk kritik av denna bok med en tung bakgrund om gotisk litteratur, men jag nöjer mig med att rekommendera boken för denna gång.