Bera

För Nintendo fan boys var 1986 ett viktigt år. Tre av de mest klassiska plattformsspelen någonsin: Metroid, Castlevania och Kid Icarus släpptes detta år, året innan Super Mario och året efter Mega Man. De här fem spelen är de spel jag spelade och kommer ihåg mest från min barndom och med tanke på att en länge efterlängtad uppföljare till Kid Icarus nyligen släpptes till 3ds tänkte jag ta en närmare titt på denna spelserie.

Alla bilder är hämtade från http://www.kidicaruswiki.org

Kid Icarus släpptes 1986 i Japan och året efter i resten av världen. Spelet är producerat av Gunpei Yokoi som fram till sin död i en trafikolycka 1997 kan betraktas som en av Nintedos viktigaste spelutvecklare vid sidan av Shigeru Miyamoto. Spelets handling är löst baserad på grekisk mytologi och spelaren iklär sig rollen som Pit, en ängel som efter att ha flytt från underjorden kämpar för att rädda gudinnan Palutena och hela jordens öde undan den onda Medusa.

Spelet har trots sin svårighet en lätt ton med många underliga detaljer och skruvad humor till skillnad från t.ex. Battle of Olympus som har ett liknande tema. T.ex. stöter Pit gång på gång på fienden Specknose, en flygande näsa med tillhörande glasögon och mustasch, och jag tror att alla som någonsin spelat spelet kommer ihåg trollkarlarna som förvandlar Pit till en äggplanta.

Mina minnen av spelet från när jag var liten är långa svåra banor fyllda med olika rum med gubbar som pratar och att man ibland om han hade tur kunde hitta kissbassäng som fyllde på ens liv. Nu när jag spelat om spelet ser jag istället att det finns ett avancerat RPG system i bakgrunden som låter dig uppgradera liv, vapen och använda olika typer av utrustning och föremål. Liksom bakgrundsstoryn fanns beskrivningarna av de olika föremålen och rummen i instruktionsboken som följde med spelet så om du har slarvat bort den kommer du missa många viktiga element i spelets gameplay. Ett tips är att leta reda på en manual på nätet.

Tre viktiga uppgraderingar nödvändiga för att ta sig genom spelet

Kid Icarus gameplay är inte unikt utan snarare tvärtom. Spelet lånar friskt från många olika genrer och många andra spel, och det är just denna kombination som trots allt gör det unikt. Första banan är t.ex. ett schakt där du ska nå toppen och om du går ut på vänstra sidan dyker du upp på högra sidan likt en del äldre spel, såsom Ice Climber där man också tar sig uppåt för att nå toppen. Den allmänt accepterade valutan i spelet är hjärtan, vilket vi känner igen från Castlevania. Kontrollen av Pit är perfekt, om du trillar ner någonstans är det ditt fel och inte spelets. Du kan hoppa ducka och även skjuta uppåt, något som är ganska ovanligt även i senare Nintendo-spel. Dina pilar når inte särskilt långt och detta liksom resten av kontrollerna påminner mycket om Metroid, vilket inte är så konstigt med tanke på att Metroid utvecklades av Gunpei tidigare samma år (senare i spelet möter man även fiender som omisskännligt liknar just metroider).

När man kommer fram till spelets första dungeon möts man av en labyrint av olika rum som man måste ta sig genom för att nå bossen. Labyrintstrukturen påminner mycket om Zelda-spelen bortsett från avsaknaden av pussel och nycklar, här behöver du bara hitta fram till bossen. När du sedan kommer fram till andra världen liknar spelet ett mer traditionellt plattformsspel där man får traska från vänster till höger för att nå slutet. Mot slutet får man även flyga på en sidoscrollande bana som i ett klassiskt shoot ’em up. Inblandningen av shoot ’em up-sekvenser skulle senare återvända i Gunpeis Super Mario Land till Game Boy och jag uppskattar blandningen av olika stilar som ger en god omväxling. Även miljöerna och olika fiender ger omväxling, trots att många fiender inte är mer än nya sprites.

Som jag skrev tidigare är kontrollen utomordentlig och detta gäller även hit detection som är pixel perfect. Detta är enormt viktigt när du försöker undvika äggplantor som kastas emot dig och vissa strider, t.ex. andra bossen Hewdraw, skulle vara omöjliga om Pits hitbox varit aningen större (hjälp vad svårt det är att beskriva spel utan att blanda in utrikiska).

Spelet är svårt, riktigt svårt, men aldrig orättvist (förutom ett rum med två äggplantstrollkarlar som är omöjligt). Mycket handlar om att lista ut hur man ska undvika de olika fienderna och när man ska välja att slåss eller inte. För att levla upp krävs det att man dödar ett visst antal fiender, vilket generar hjärtan som du kan köpa mer hälsa för. Så om du vet att det är en butik i närheten kan det vara värt att fightas lite extra för att kunna levla upp innan nästa boss. Dessutom är det som jag skrev tidigare ditt fel om du dör, du kan aldrig skylla på spelet. Har du god teknik och god strategi fixar du att ta dig genom banorna, och det är grymt tillfredsställande att till slut ta död på bossarna, speciellt som det aldrig handlar om tur utan om skicklighet.

Jag återkommer beträffande de två uppföljarna, det kan nog ta ett tag tills jag spelat genom dem.