Bera

 

 

Serien fortsätter som den började, i ett vansinningt tempo och med drösvis av döingar i sitt spår. Sedan Hellsings högkvarter blev överfallet har organisationen tvingats hyra in en grupp legosoldater, the Wild Geese (en referens till filmen med samma namn gissar jag), ledda av kapten Pip Bernadotte. Undertiden de gör sig hemmastadda är Alucard på väg till Brasilien för att ta reda på mer om organisationen Millenium.

 

 

 

Pip Bernadotte (bilder hämtade från hellsing.wikia.com)

Millenium visar sig vara en slags Plan B som nazisterna drog igång i slutet av kriget. I sydamerika har organisationen hållt sig gömd och utvecklat en metod att framställa både vampyrer och varulvar. Fjärde boken avslutas med att majoren som är ledare för Letzes Batallion (den sista bataljonen) förklarar att Operation Sjölejon 2 (nazisternas invasionsplan för Storbritanien) är inledd och i enorma V2-bestyckade zeppelinare beger de sig mot England.

 

 

 

Något jag inte noterade förens i bok 3 är att varje kapitel lånat sitt namn från dataspel. Ofta finns det någon, om än vag, koppling till spelet ifråga. T.ex. inleds bok 3 med Elevator Action, ett klassiskt gammalt 8-bitars pangpang-spel vars gameplay till viss del påminner om den blodiga shootout som i boken utspelar sig på ett hotell i Brasilien. Lägg till detta några lager av referenser till europisk militärhistoria, Wagner, filosofer och germansk mytologi så finns det mängder av små detaljer att fästa sin uppmärksamhet på förutom all action. För action är huvudreceptet i denna serie, det finns lite story här och där men framförallt går serien ut på välkoreograferade och blodiga actionsekvenser.

 

Stilen är i de första böckerna lite skissartad med efter några volymer når stilen Neon Genesis Evangelion-nivå. I de första böckerna förekommer bilder där proportionerna och vinklarna på kroppsdelar är lite underliga men med tanke på att författaren har arbetet fram alla teckningar på egen hand utan assistenter så får man nog ha lite överseende. Alucard påminner i början om Vash the Stampede från serien Trigun men några volymer in får vår vampyr en mer vitctoriansk framtoning som för tankarna till Castlevania - Symphony of the Night. Googla lite om ni vet vad jag pratar om, det är det värt.

 

 

Just stilen på teckningarna är unik, den påminner om många andra 90-tals mangor i sin detaljrikedom och inslag av mörker och gotik. Utan att bli allt för långrandig beträffande stilen så behöver jag även nämna en detalj som roar mig, jag har aldrig gissat fel på karaktärers kön så många gånger som i den här serien.

 

Veckans fråga hos Annikas litteratur- och kulturblogg lyder:

 

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en. 

 

Halv- eller helnya bekantskaper för i år:

Gillian Flynn – Dark Places, Sharp Objects

Denna författare kom jag I kontakt med tack vare jerkan, det var någon gång i somras som ungefär hälften av inläggen handlade om Dark Places. Efter en hektisk maratonläsning förstod jag varför så många uppskattade författaren.

Haruki Murikami – 1Q84, Sputnik Sweetheart

Detta är den författare jag för närvarande rekommenderar till allt och alla. Det var länge sedan jag var så inne i en berättelse som då jag ganska nyligen läste 1Q84. Fantastiskt.

Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren – Eld, Cirkeln

Jag var mycket skeptiskt i början av första boken och gick sedan från att tycka att berättelsen var helt ok till att tycka det var riktigt spännande i andra boken. Jag hade inte förväntat mig att bli så medryckt som jag blev.

 

Författare som alltid smäller högt:

Sjöwahl Wahlöö

Tidlösa klassiker, eller egentligen väldigt tidstypiska klassiker kanske. Jag har vid två tillfällen läst alla tio Beck-böckerna på mindre än en månad, kul projekt, och slås varje gång jag plockar fram någon av böckerna av hur bra de är. Det är dock lite ironiskt att den hårda kalla verklighet författarna målar upp för att spegla sin samtid idag känns ganska mysig och genuin, och att skräckexemplet på dålig polis idag är det inslag de flesta verkar uppskatta mest i nytolkningarna.

E. A. Poe

The Raven är enligt mig det bästa som någonsin skrivits. Jag tröttnar aldrig på hans historier och jag har kommit att uppskatta Poe’s verk ännu mer efter att ha skrivit en C-uppsats om några av hans historier.

Akira Toriyama

Så klassisk man kan bli i manga sammanhang. Fantastiska teckningar och fantastiska berättelser.

Vilhelm Moberg

En författare som har betytt lite extra för mig. Min släkt har bott i Småland under lång tid och levt under de förhållanden Vilhelm skildrar.

 

Gamla favoriter som är lite extra roliga just nu:

Jules Verne

Just nu gör mina elever ett arbete kring olika böcker och många har grävt fram böcker av Verne och visar uppskattning för hans fantastiska äventyr. Jag blir nog tvungen att nostalgiläsa någon av hans böcker snart.

 

 

I volym 1 av Hellsing får vi se hur en by på den Brittisksa landsbygden plötsligt tas över av en präst som förvandlats till vampyr. De han biter förvandlas till en hord av zombies, eller ghuler, som lyder hans order och snart är byn belägrad av polis som sakta men säkert förlorar fler och fler man till ghulhorden. När den mystiska kvinnan Integra dyker upp och berättar att hon i egenskap av organisationen Hellsings överhuvud tar över ansvaret för byn och skickar in Alucard, en vampyr som slåss för människorna, hettar det hela till och spektakulära strider följer. Lemmar och blod flyger åt alla håll och en av huvudpersonerna, poliskvinnan Seras Victoria, får sätta livet till då hon tas som gisslan av vampyrprästen. När krutröken till sist lägger sig och den sista tomhylsan har lagt sig tillrätta i det våta gräset har vi tagit del av mer action än vad som ofta rymms i en hel serie, ändå är vi bara på sidan 30.

Seras Victoria och Alucard (bilder hämtade från hellsing.wikia.com)

Skjutvapen, mystik och sargade kroppar är ledorden även för resten av volymen, uppblandat med mystik kring vampyrer och kyrkan. Namnet Hellsing är en referens till vampyrberättelsernas vempyrberättelse, Bram Stoker's Dracula, där proffesor Van Helsing är en av huvudpersonerna som jagar greve Dracula. Var namnet Alucard kommer från förstår du om du läser det baklänges och även detta namn har liksom det mesta i serien dykt upp lite då och då i populärkulturella vampyrsammanhang, bl.a. i Castlevania-spelen och i filmen Son of Dracula.

Ett av de många vapen Seras nyttjar

Sammantaget blir paketet det bästa från alla världar och trots att jag oftast fort tröttnar på mangor med europeisk setting så gillar jag det här. Jag antar att spänningar mellan katolska kyrkan och protestantismen uppblandat med vampyrer och brittiska butlers är lika exotiskt för en japan som samurajer, tanukis och kitsuner är för oss.

 

Den här serien sparar inte på krutet, redan i volym två blir Hellsings högkvarter attackerat och den dramatiska striden som följer liknar den som var klimax i Neon Evangelion Genesis, trots att vi bara är i volym två. Dessutom hintas det om att Hellsing inte bara tvingas kämpa mot vampyrer och katoliker utan även mot övervintrade nazister. Jag återkommer.

Fredag igen, ett fasligt tempo på de här veckorna nu i höstmörkret tycker jag, och dags för en jerka. Har du missat vad detta är så kila över till Annikas litteratur- och kulturblogg och ta reda på mer.

 

Veckans uppmaning är att: Nämn en titel som du ”går igång på,” på ett antingen positivt eller negativt sätt.

 

En bok som jag letade efter ett bra tag innan jag fick tag på var Slakthus 5 av Kurt Vonnegut. Första gången jag hörde om boken var i filmen Footloose där Kevin Bacons (han är sååååååå cool) karaktär pratar om den och i sammanhanget är boken lite hemlig och förbjuden. När jag sedan fick tag på boken och satt på väg hem i bussn och läste på baksidan om krigsskildringar och utomjordningar trodde jag att jag skulle smälla av. Sen levde inte boken riktigt upp till mina förväntningar, beroende på att jag var för liten för att fatta grejen, men jag kommer fortfarande ihåg det där lite pirriga och förbjudna som titeln väckte.

 

Nej vad säger ni, är det dags med lite dansande Kevin Bacon nu.

 

 

I bok 3 och 4 fortsätter Watanukis äventyr i anställning hos Yûko. En av Watanukis klasskamrater får en allt viktigare roll, klasskamraten Domeki har nämligen förmågan att skrämma undan spöken så i hans närhet slipper Watanuki förföljas av sina plågoandar. Tyvärr avskyr Watanuki honom och ser honom som en rival i kampen om skolans sötaste flicka, Himawari. Förutom att passa upp på Yûko tvingas han även förebereda matlådor åt Domeki som sällan blir särskilt imponerad.

 

 

Förutom de alldagliga bekymmren en student är tvungen att hantera springer Watanuki gång efter annan på diverse övernaturliga företeelser. En skola i trakten dräller av andligt skräp efter att eleverna roat sig med att leka anden i glaset för mycket och en kvinna som passerar butiken råkar komma över en förtrollad aphand som uppfyller hennes önskningar, oavsett ifall de är goda eller onda.

 

 

Då och då ställs sakernas tillvaro på sin spets och resulterar i ett äventyr med potentiellt dödlig utgång, men oftast snurrar serien på i sin stilla lunk och Yûko och Watanuki gör inget annat än betraktar sina klienter i väntan på att de själva ska ta tag i sin situation utifrån de råd de har fått.

 

Flertalet gånger hjälper inte de råd Yûko ger och klienterna faller på eget grepp, andra gånger kan Watanuki vända en situation genom att tala någon tillrätta, vetskapen om att det inte alltid löser sig gör att man faktiskt blir berörd av de människoöden man möter.

 

Uppblandat med detta bjuder böckerna på mycket humor, mystisk atmosfär, fantastiska bilder, mycket mat och en hel del kulturella fenomen specifika för Japan. Kort sagt uppfyller serien de flesta kriterier som gör att jag dras till genren. Det här är bra.

 

 

 

 

Och för att byta ämne något så ser jag att ett antal läsare förutom de valiga kikar in på bloggen varje måndag och jag gissar att det är för att följa mina inlägg om manga. Vilka är ni? Hur har ni hittat hit? Vad tycker ni om serierna jag skriver om? Dela gärna med er av favoritserier och tipsa om sådant jag missat.

 

 

Det är inte ofta jag skriver något om författarna till de böcker jag läser, av den enkla anledning att jag ofta inte vet särskilt mycket. Jag skulle kunna googla fram lite fakta men det där att låtsas veta grejer man egentligen inte vet blir lite pajjigt. Författarna till dagens bokserie förtjänar dock att bli en aning omskrivna här, just för att det är farfattare i plural. Bakom namnet Clamp gömmer sig en grupp kvinnor som i olika konstelationer har samproducerat manga sedan 80-talet och från att ha ritat och skrivit slash och fan-fiction av väletablerade mangor för att sedan sälja verken i liten skala vid konvent och liknande har gruppen publicerat många serier som sålt i stora upplagor och även tagit steget över till anime. Under åren har de hunnit ta sig genom olika genrer och verket vi ska titta på idag brukar räknas till seinen, d.v.s. manga som riktar sig till en manlig publik som lämat tonåren bakom sig.

 

I xxxHolic får vi följa Kimihiro Watanuki som redan från början tyngs av ett problem, han förföljs hela tiden av spöken som bara han kan se. På flykt undan ett spöke hamnar han i en butik ägd av den mystiska Yûko Ishihara som förklarar att hon kan erbjuda ungefär vad som hellst i sin butik, t.ex. kan hon låta en bli fri från spöken, till rätt pris. Varje tjänst har ett pris som står i proportion till det kunden får och i Watanukis fall blir priset en oavlönad anställning hos Yûko. Där får han mest utföra hushållssysslor och utstå gliringar från de två andra anställda, de båda flickorna Maru och Moro, samt ett och annat övernaturligt väsen som dyker upp.

 

Vår huvudperson Watanuki (Bilder hämtade från xxxholic.wikia.com)

 

Att beskriva handlingen efter de två första volymerna är inte lätt. Det händer en hel del, men det är inga fighter eller dramatiska ögonblick. Det presenteras en del karaktärer och vi får inblickar i parallela universum och regelsystemet bakom all magi, men vad som är viktigt och avgörande för seriens utveckling kan både vara allt och inget.

 

 

Det som genast fångar mig är stilen och mystiken i serien. Watanuki påminner i proportioner och i viss mån även i hållning om Sanji i One Piece och då och då dyker det upp slapstick ögonblick som för tankarna till Stråhattsklanens äventyr. Mer slående är Yûko som alltid har ett hemlighetsfullt leende på läpparna och betraktar läsaren med en lömsk min bakom rökslingor och hårslingor bland exotiska tyger, divaner och kuddar. Både hon och Maru och Moro är svåra att förhålla sig till och de påminner inte om något annat. Trots att bilderna är värda att uppehålla sig vid märker jag att jag vänder sidor betydligt snabbare än i någon annan serie, jag återkommer...

Fredag och dags för jerka igen. Om du missat vad detta är kila över till Annikas Litteratur- och kulturblogg och läs mer, fantastisk trevligt är det. Veckans fråga lyder: Veckans fråga lyder kort och gott: vad ska du ägna dig åt för bokliga aktiviteter under Halloween helgen?

 

I mitt fall blir det ganska begränsat läsande, jag ska ut i skogen. I ganska många år har jag haft som tradition att sova minst en natt ute efter första frostnatten samt dra ut på luff på sommaren. De senaste åren har detta dock varit svårt att lösa rent praktiskt med familj och ungar o.s.v. men nu om några timmar smiter jag och mina luffarkompisar iväg för helgen. Så, någon bok blir det nog inte, men möjligen blir det en muntlig återberättning av Beowulf, eller Glåm och Grette runt en brasa ikväll, eller under en gran tätt insvept i mantel och piprök, vi får se. Så utifrån det vidgade textbegreppet vi använder oss av i skolan kanske man kan tolka in detta som bokläsning, eller vad säger Annika?

 

En bidragande orsak till att jag kände att jag var tvungen att komma ut just nu var att jag just läst boken Doppler av Erlend Loe. Kortfattat handlar den om hur en ganska präktig och duktig man trillar av sin cykel i skogen, slår i huvudet och bosätter sig i ett tält tillsammans med en älg. Fantastisk bok jag varmt kan rekommendera.

 

Så, tyvärr kommer jag ha begränsad tid till att sitta och läsa igenom alla era blogginlägg nu i helgen, sorry. Och just det, torkad frukt är gott också.