Bera

 

Mochi dango är söta bollar uppträdda på pinnar och att döma av hur frekvent de dyker upp i manga och anime gissar jag att de är populära tilltugg borta i Japan. Jag har gett mig på att laga till en laddning, med varierande resultat...

 

 

Rismjöl, se till att det inte är vanligt vitt utan varianten det står glutinous på.

Strösocker

Floursocker

Vatten

Smaksättning och karamellfärg

 

Den riktiga varianten får färg och smak från dels körsbärsblommor och dels någon grön ört, eftersom jag inte har tillgång till något av det använder jag rosvatten, mynta och karamellfärg. Jag gör tre olika smaksättningar och därför tre olika omgångar enligt följande steg.

 

1. Blanda 1,5dl rismjöl, 0.5dl socker och 3/4dl vatten i en bunke som tål mikrovågsugn.

 

2. Tillsätt smaksättning och färg, jag gjorde följande varianter.

Grön - mynta

Röd - rosvatten

Ofärgad - mirin

 

3. Rör ihop till en slät smet, man får vispa på ordentligt för att inte mjölet ska klumpa sig.

 

4. Täck formen med gladplast och kör i mikron 2-3 minuter.

 

5. Lämpa ut den färdigkokta smeten på bakbord förpreparerat med floursocker.

 

 

6. Dela smeten, försiktigt eftersom den är varm, i lagom bitar.

 

7. Färdig.

 

Alltså, jag hade tänkt att det skulle bli bollar av det hela, som jag sedan hade tänkt att trä upp på spett, men det var inte möjligt att rulla massan till bollar. Det smidigaste sättet att fördela massan i bitar visade sig vara att arbeta ut massan över bakbordet och sedan klippa degen i lagom stora bitar.

 

Det första experimentet blev total pannkaka och efter att jag ändrat lite fram och tillbaka på proportionerna så landade jag i receptet jag just presenterat. Trots att jag följde samma steg till var och en av de tre batcharna blev konsistensen lite olika på de tre laddningarna så det är en riktigt pillig process det här. Jag inser också att det inte är realistiskt att tro att man ska få samma resultat från en mikrovågsungn som av en special ångställning.

 

Så, hur blev resultatet, jo, resultatet blev Turkish delight. Både varianten med mynta och varianten med rosvatten påminde både i smak och konsistens om turkish delight, vilket förvisso är gott men inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Better luck next time...