Bera

 

 

Det är inte ofta jag skriver något om författarna till de böcker jag läser, av den enkla anledning att jag ofta inte vet särskilt mycket. Jag skulle kunna googla fram lite fakta men det där att låtsas veta grejer man egentligen inte vet blir lite pajjigt. Författarna till dagens bokserie förtjänar dock att bli en aning omskrivna här, just för att det är farfattare i plural. Bakom namnet Clamp gömmer sig en grupp kvinnor som i olika konstelationer har samproducerat manga sedan 80-talet och från att ha ritat och skrivit slash och fan-fiction av väletablerade mangor för att sedan sälja verken i liten skala vid konvent och liknande har gruppen publicerat många serier som sålt i stora upplagor och även tagit steget över till anime. Under åren har de hunnit ta sig genom olika genrer och verket vi ska titta på idag brukar räknas till seinen, d.v.s. manga som riktar sig till en manlig publik som lämat tonåren bakom sig.

 

I xxxHolic får vi följa Kimihiro Watanuki som redan från början tyngs av ett problem, han förföljs hela tiden av spöken som bara han kan se. På flykt undan ett spöke hamnar han i en butik ägd av den mystiska Yûko Ishihara som förklarar att hon kan erbjuda ungefär vad som hellst i sin butik, t.ex. kan hon låta en bli fri från spöken, till rätt pris. Varje tjänst har ett pris som står i proportion till det kunden får och i Watanukis fall blir priset en oavlönad anställning hos Yûko. Där får han mest utföra hushållssysslor och utstå gliringar från de två andra anställda, de båda flickorna Maru och Moro, samt ett och annat övernaturligt väsen som dyker upp.

 

Vår huvudperson Watanuki (Bilder hämtade från xxxholic.wikia.com)

 

Att beskriva handlingen efter de två första volymerna är inte lätt. Det händer en hel del, men det är inga fighter eller dramatiska ögonblick. Det presenteras en del karaktärer och vi får inblickar i parallela universum och regelsystemet bakom all magi, men vad som är viktigt och avgörande för seriens utveckling kan både vara allt och inget.

 

 

Det som genast fångar mig är stilen och mystiken i serien. Watanuki påminner i proportioner och i viss mån även i hållning om Sanji i One Piece och då och då dyker det upp slapstick ögonblick som för tankarna till Stråhattsklanens äventyr. Mer slående är Yûko som alltid har ett hemlighetsfullt leende på läpparna och betraktar läsaren med en lömsk min bakom rökslingor och hårslingor bland exotiska tyger, divaner och kuddar. Både hon och Maru och Moro är svåra att förhålla sig till och de påminner inte om något annat. Trots att bilderna är värda att uppehålla sig vid märker jag att jag vänder sidor betydligt snabbare än i någon annan serie, jag återkommer...