Bera

 

 

 

Serien utspelar sig i Amerika på 20-talet och huvudpersonerna är den unga nunnan Rosette och hennes tjänare Chrono. Ganska snart förstår vi att Rosette inte är någon vanlig nunna utan en tungt beväpnad och svärande demonjägare. Serien öppnar med en tibetansk demon ombord på ett brittiskt fartyg i New Yorks hamn och efter att Chrono och Rosette bekämpat demonen med helig och magisk ammunition råkar skeppet ramma frihetsgudinnan, något Rosette får svårt att förklara för syster Kate, Magdalaordens ledare i New York.

 

Vår huvudperson Rosette, i ledig uppdragsklädsel till vänster och en aning striktare klädsel ämnad för klosterliv till höger. (Alla bilder lånade från www.chronocrusade.wikia.com)

 

Nästa uppdrag för duon blir att undersöka en demontämjare och samlare som av okänd anledning nyligen adopterat en ung flicka från europa. Flickan, Azmaria, försöker fly från sin fosterfar i ungefär samma veva och hon och Rosette springer på varandra när de gömmer sig för vakter i närheten av demontämjarens bostad i Las Vegas. När de försöker fly blir de förföljda av gargoylar genom ett Casino och under striden skadas en mängd av de civila som uppehöll sig i lokalen. Azmaria sjunger då för dem och visar att hon har en helig kraft att läka skador med sin sång.

 

Vi får även en inblick i vem Chrono är, snarare än en enkel tjänare är han en mäktig demon som genom ett kontrakt har förseglats av Rosette. Hon styr över hur mycket av sin egentliga kraft han har tillgång till men genom att att göra det sliter hon ut sin kropp och kommer enligt egen utsago antagligen inte ens uppnå en livslängd på 30år.

 

 

Striderna är fyllda med pangpang, brinnande luftskepp och svingande i vajrar, med andra ord det som äventyrsserier är byggda av. Settingen med en religiös orden i Amerika på 20-talet låter till en början ganska trälig, jag har tidigare skrivit att jag helst undviker den typen av miljöer i manga, men det här är bra. Nivån på teckningarna är superb, miljöerna är levande och detaljerade och tekniska prylar som vapen och bilar är återgivna med hög noggranhet (jag gillar serien lite extra för att många av vapnen är periodriktiga). Stilen på huvudpersonerna landar precis på rätt nivå mellan stiliserad och realistisk, ungefär på samma nivå som Rumiko Takahashis figurer, och om jag läser en äventyrsmanga är det precis den här stilen jag är ute efter. De här böckerna läsar jag nog ut snabbt om de fortsätter som de börjat.