Bera

 Liksom i förra inlägget inleder jag med en kortare historik om konsolen ifråga, vilket är relevant med tanke på spelet. Nintendo 64 kom 1996 i amerikat och Japan och året efter här hemma i Europa. De flesta andra system hade vid det här laget redan lämnat formatet med game packs, d.v.s. plastkasetter med chip, och istället övergått till att ha spelen på CD. Nintendo hade kontaktat ett antal olika företag för att utveckla ett CD-baserat system men av olika anledningar lyckades de inte få fram någon konsol. Sony tog det de hade lärt sig från ett tidigt sammarbete och utvecklade sin egen Play Station och Philips kokade ihop sin CDi med rättigheter till några av Nintendos varumärken. Philips konsol blev det inte mycket av men som vi alla vet skulle Sonys Play Station bli en av Nintendos största konkurrenter. 

     Valet att hålla sig till Game Packs istället för CD-skivor ledde till att systemet laddade spelen snabbare än t.ex. Play Station, men att gränsen för hur stora spelen kunde vara sattes vid 16 MB istället för 650 MB, vilket rymdes på en CD-skiva. För att göra det ännu besvärligare för Nintendo sjönk tillverkningskostnaderna för CD-skivor dramatiskt så att de dessutom var betydligt billigare än game packs. I slutändan innebar detta att många speltillverkare lämnade Nintendo och flyttade vidare till andra system och om man jämför med konsoler som fanns på marknaden samtidigt som N64 så har konsolen ifråga ett ganska litet utbud av spel. Systemet förde sina bekymmer till trots med sig ett antal innovationer: den analoga styrspaken har sedan N64 varit standard på alla seriösa konsolers kontroller och likaså det som på N64 kallas för rumble pack, d.v.s. en mekanism som gör att kontrollen vibrerar för att öka spelupplevelsen då man t.ex. blir träffad eller kör över ojämn mark.

Nåväl, låt oss gå vidare till spelet ifråga: Caslevania 64. Eller om vi ska vara petiga så heter spelet egentligen bara Castlevania, men då det redan finns ett spel med det namnet blir det enklare att benämna det nya som Castlevania 64.

Spelet släpptes i samtliga regioner år 1999 och när man stoppar i spelet i konsollen möts man av … en svart skärm. Så efter att ha rengjort spelet med en tops och återigen slår på strömmen … händer ingenting. Efter att ha rengjort konsollens kontaktytor och återigen stoppat i spelet och slagit på strömmen … händer ingenting. Tillslut, efter att ha kommit på att spelet endast ska tryckas i halvvägs för att sedan med en lätt klapp ute till vänster puffas ned hela vägen, möts man äntligen av spelets introskärm … ”Controller pack not inserted.” … …

Hursomhelst får man välja mellan spelets två huvudpersoner: Den unga flickan Carrie Fernandez eller Belmont arvtagaren Reinhardt Schneider.

Förutom taskig och intetsägande grafik möts man från början av hopplösa kontroller. Kameran är placerad bakom spelfiguren på ett sätt som gör att det blir omöjligt att bedöma avståndet till fienderna man har framför sig. Reinhardts piska är oanvändbar och Carrie’s magibollar tar sån tid på sig att hitta det man attackerar att monstren oftast har ätit upp en innan attacken träffar. Lägg till detta den kanske tråkigaste och mest intetsägande spelmiljön, kopiöst tråkig layout på banorna och en kamera som fastnar lite här och var … just det kontrollen! Den är hopplös! Det största problemet är att spelfiguren först behöver vändas i rätt riktning innan något av det du vill göra fungerar. Om jag har en plattform till höger i bild vill jag trycka höger på styrspaken följt av hoppknappen för att nå den, men icke. Skulle spelfiguren stå med näsan åt vänster måste man först föra spaken i en halvcirkel för att vända sig om, och då har man plötsligt inget avstånd kvar till kanten för att man hunnit ta några extra steg under tiden man vände sig om, så man hoppar för kort. Skulle man mot all förmodan lyckas få rätt ansats för hoppet kommer nästa problem, att faktiskt träffa plattformen man vill till. I de flesta plattformssegment är nämligen kameran fixerad i någon underlig vinkel vilket gör det hopplöst att hitta rätt vinkel på hoppet bland den klumpiga polygongrafikens räta hörn.

Efter några banor har man tagit sig genom en skog fram till porten till Draculas slott och vidare genom hopplösa plattformssektioner för att öppna den inre porten och når till slut en villa … och efter att ha utforskat den en stund har spelet plötsligt blivit ganska intressant … och istället för att sucka och muttra är jag nyfiken på vad jag ska hitta bakom nästa dörr.

Sammanfattningsvis kan jag säga att spelet trots de bökiga kontrollerna och den tråkiga grafiken faktiskt lyckas. De första banorna är riktigt tråkiga men efter att ha tagit sig igenom dem har man också lärt sig behärska kontrollen. Vidare är musiken intetsägande och för det mesta ambient, men gör det den ska. Spelets handling utspelar sig lite för långt fram i historien för at jag ska få riktig feeling. Jag tycker inte motorcyklar, motorsågar och maskingevär hör hemma i Castlevania. De två olika spelbara karaktärerna tar olika vägar genom slottet och det finns en hel del hemligheter undangömda, vilket inbjuder till att spela om spelet. Vad beträffar svårighetsgraden är spelet, efter att man lyckats få ihop kontrollerna, ganska enkelt. Jag har läst att handelsmannen i spelet slåss mot en om man handlar för mycket prylar, men jag behövde inte vända mig till honom en enda gång och av spelets olika slut lyckades jag få det bästa på första försöket. Trots vissa märkliga val spelutvecklarna gjort och trots uppenbara brister i teknik så lämnar jag Castlevania 64 med en känsla av att det gick lite för fort och att det gick lite för lätt, som tur är finns en uppföljare. Jag återkommer!