Bera

 

1993 släpptes Castlevania: Rondo of Blood till PC Engine. Denna konsoll dök aldrig upp här i Europa men lyckades hyfsat bra i Japan och Amerikat. Konsollen kunde uppgraderas med en cd-läsare och olika minneskort och detta såg Konami till att dra nytta av. Rondo of Blood innehåller röster och animerade cut-scenes i animestil och förvånansvärt många sprites kan rymmas på skärmen samtidigt utan att spelet segar ihop, dessutom rymmer skivan även spelets musik som därför är av betydligt högre kvalite än tidigare. Som tur är för oss stackars europer finns spelet numer att ladda ner till virtual console på Wii.

 

Redan omslaget vittnar om anime-stilen i spelets cut-scenes. (Bild hämtad från castlevania.wikia.com)

 

Spelaren iklär sig rollen som Richter Belmont, en ättling till Simon från de tidgare spelen, och beväpnad med den legendariska piskan tar han sig an Dracula som har återuppstått. Sen är det lite olika tjejer man kan rädda lita varstans ... jag kanske ska nämna att speakerrösten är på tyska och textningen på japanska, så jag kan ha missat några detaljer i storyn. Hur som helst känner man igen sig om man spelat de tidigare titlarna i serien, med några viktiga skillnader.

 

1. Man kan inte längre svinga piskan åt olika håll eller svänga runt med den. Inte heller kan piskan uppgraderas, i slutändan innebär detta att man som spelare måste vara mer skärpt och att utmaningen blir större.

 

Richter svingar sin piska, notera detaljerna i bakgrunden. (Hämtad från Nintedolife.com)

 

2. Banorna är inte längre linjära, ibland finns det upp till tre olika vägar till slutbossen och här och var kan man till och med ta sig vidare till alternativa banor om man hittar en ny utgång.

 

3. Stup innebär inte nödvändigtvis döden. Efter att ha spelat ett antal platformsspel så har man lärt sig att undvika bottenlösa klyftor, men här landar man oftast på en annan plats på banan ifall man skulle trilla av skärmen.

 

Klocktornet, en favorit i repris. (Hämtad från Nintendoland.com)

 

4. Item Crash, innebär att man förutom att använda ett sekundärtvapen kan släppa lös en superattack med det sekundäravapnet, mot en höre avgift naturligtvis. Istället för att kasta en yxa kan Richter släppa lös en yxtornado och istället för att slänga flaskor med vigvatten kan man nedkalla ett regn av vigvatten.

 

Ytterligare en skillnad, inte från tidigare spel i serien men från de spel jag skrivit om, är att man i detta spel kan byta karaktär. Tidigt i spelet får man möjlighet att rädda en ung flicka vid namn Maria och efter att man gjort det kan man välja att spela som henne från startmenyn. De båda karaktärerna innebär helt olika spelstilar, Maria är mindre och mer akrobatisk är Richter, Richter kan ta betydligt mer skada än Maria, Marias attack (två fåglar som flyger ut ur hennes klänning) gör betydligt mer skada men Richter har längre räckvidd. Förutom detta ser menyerna mer puttenuttiga ut när man spelar som Maria och istället för att plocka upp köttben för att fylla på sin hälsa hittar Maria glass och tårta undangömt i slottet.

 

Maria på väg att stiga på spökskeppet. (Hämtad från linkrandom.blogspot.se)

 

Spelet är ett kliv upp på samtliga nivåer jämfört med Castlevania IV. Variationen på miljöer och fiender är fantastisk och alla de undangömda hemligheterna inbjuder till utforskning. Har man spelat de tidigare spelen känner man igen många av fienderna men att de här är tolkade på ett lite annorlunda sätt, bl.a. trollar den onda trollkarlen Shaft fram bossarna från det första spelet och låter spelaren möta dem utan uppehåll mellan. Svårighetsgraden är vansinnig, men det är svårt på rätt sätt: varje gång jag spelar kommer jag liiiiiiiiiiiite längre och varje gång jag dör muttrar jag över att jag var för långsam eller inte tillräckligt uppmärksam. Har du ett Wii tycker jag att du omedelbums ska ladda Rondo of Blood och ge det en chans, det är fantastiskt.