Bera

Färden till Västern är en kinesisk roman från 1500-talet som i asien har en roll liknande den som Odysseen har för oss i europa. Vad jag menar med det är att många av de ingredienser, berättardrag, konflikter, typiska karaktärer och motivationsfaktorer med mera som vi känner igen som typiska för vår kultur återfinns redan i Odysseen, och att det nästan alltid går att hitta en förlaga för en berättelse antingen i Odysseen eller i bibeln. På samma sätt har Färden till Västern inspirerat mängder av verk, inte minst drösvis med anime och manga och TV-spel. Verket är översatt ett antal gånger till svenska och engelska men har då oftast kortats ner, vilket inte är konstigt då orginalet är omfattande. På svenska känner jag till en komplett översättning, gjord av Göran Malmqvist, men då den kom ut i mitten av 90-talet är den svår att få tag på. Jag nöjer mig för tillfället med volym 1: Den Gyllene Cikadan.

 

Boken har en viss historisk förankring och bygger på berättelser nedtecknade av munken Xuanzang som på 600-talet reste från Kina till Indien för att införskaffa Budistisk-litteratur. Längs vägen har berättelsen vävts samman med folksagor och folktro och förvandlats till en fantastisk berättelse fylld med demoner och gudar inbegripna i häftiga strider.

 

Bokens första del handlar om hur apan Sun Wukong först föds fram ur en sten och sedan blir ledare för en grupp apor. Han tränas av en munk och vinner på så sätt ofantliga krafter och börjar bli lite för kaxig för sitt eget bästa. Sun Wukong avkräver en havsdrake ett mäktigt vapen, en stav så kan förlängas eller minskas på sin ägares befallning, och med staven i sin hand är han en så mäktig kämpe att till och med gudarna börjar oroas. Sun Wukong bjuds in till himmelen men istället för att sköta sina uppgifter hittar han på lite för många hyss och till slut tvingas Budha själv att ingripa och fängsla apan under ett väldigt berg.

I nästa del introduceras, efter mycket om och men, munken Tripitaka som får i uppdrag att bege sig västerut för att hämta hem heliga sutror från ett fjärran land. Eftersom Tripitaka inte är mycket till kämpe tvingas han söka medhjälpare längs vägen. Förste medhjälpare blir Sun Wukong och lite senare ansluter sig Zhu Bajie, en före detta general som efter att ha druckit lite för mycket gjorde närmanden på en gudinna och fick lämna himmelen som straff. När har irrade runt lite på lyset dagen efter gick hans skäl vilse och hamnade i en gris. Tripitaka är pacifist och avskyr våld, Sun Wukong har kort stubin och spräcker gärna skallen på den som irriterar honom, Zhu Bajie har en glupande aptit - både vad beträffar mat och kvinnor, tillsammans ska de nu bege sig ut i världen.

 

Nya karaktärer, platser och strider skildras genom dikter, vilket är ovant men verkligen ger utrymme för fantasin att arbeta. Likt Odysseen eller Iliaden är det ett fasligt återberättande av hänelser vilket kan bli lite träligt, t.ex. kan apan ge sig iväg för att spöa upp en demon och efter att han gjort det berätta i detalj för Tripitaka hur det gick till, något Tripitaka kan ha nytta av, men inte jag som precis läste om det ... Berättelsen är även fylld av för oss obekanta tankar beträffande budismens läror, alkemi, astronomi m.m. och lägg till detta att måttenheter och tidsangivelser ges utifrån kinesiska mått så finns här mycket att klia sig i huvudet över. Å andra sidan är det ju precis det här som gör att boken blir spännande, det är något av en kulturkrock, men är det inte det man är ute efter när man läser en bok. Har du ett åtminstone svalt intresse för myter, legender, asien eller berättande, ge den här boken en chans. Storslagna strider, hejdlös humor, fantastiska vyer och avlägsna magiska platser, inom räckhåll bara genom att slå upp en bok.

 

Någon gång under det mörka 1900-talet kommer jag ihåg att den här versionen av berättelsens första del gick på TV, någon mer som kommer ihåg?