Castlevania: Lament of Innocence
Castlevania Lament of Innocence släpptes här i Europa som enbart Castlevania, vilket förvirrande nog gör det till det tredje spelet med samma namn. Dessutom fick vi en riktigt tråkig bild på boxen, men nog om det.
Ett av de första spelen jag köpte till mitt Playstation 2 var Devil may Cry. Jag kommer ihåg att en av mina första reflektioner var att "Wow, det här är ju som Castlevania i 3D, tänk om Konami kunde göra ett spel i den här stilen", och vad ska man säga ... var försiktig med vad du önskar dig. Castlevania: Lament of Innocence släpptes 2004 till Playstation 2 och ... ja.
Vi kan börja med det positiva, grafiken är riktigt bra med mycket detaljer och intrikata modeller. Jämfört med lite nyare spel upplevs karaktärerna som lite grådassiga, men ljus och partiklar samt reflekterande ytor används effektivt för att göra spelets slott till en magnifik skådeplats.
Leon i en av spelets många, tjusiga, korridorer
En annan tiopoängare är musiken. Var och en av spelets områden har ett smäktande tema med full orkester och körer och speciellt det sista stycket är enastående och bidrar till att skapa en ödesmättad äventyrsstämmning. Ja, det var det positiva ... hmmm ... ja, handlingen.
I spelet får vi styra Leon Belmont som letar efter Sara som kidnappats av vampyren Walter. Walter har byggt sitt slott som en utmaning och kidnappar unga flickor för att locka dit äventyrare för att de ska ge sig in i korridoren där de torteras till döds för att roa vampyren. Lyckligtvis bor det en alkemist precis utanför slottet som förser Leon med lite prylar, bl.a. en magisk piska. Det är alltså första gången vi får stifta bekantskap med den legendariska vampyrslaktaren. Storyn är ovanligt melodramatisk och berättas med hjälp av beklagansvärt dåligt röstskådespeleri, men som jag brukar säga; det är inte handlingen som är det viktigaste ... tyvärr är själva spelet i samma klass som skådespelarinsatserna.
Spelets enda, typ, bra scen
Så, vad är det som gör att jag inte gillar spelet. Jag ska försöka sammanfatta mig i några enkla punkter utan att bli för gnällig och långrandig.
1. Striderna
Spelets strider påminner om spel som God of War där spelaren är omgiven av fiender och konsant behöver fatta snabba beslut ifall man ska pressa framåt eller dra sig tillbaka något steg för att attackera i en annan riktning. Jag är inte vidare förtjust i denna spelstil till att börja med, men här är systemet fullkommligt intetsägande. Man kan blockera, utföra olika kombos, använda sekundära vapen i kombination med olika stenar samt använda reliker med specialegenskaper. Allt det är dock överflödigt då i princip hela spelet går att ta sig igenom med enbart en av de två standardattackerna. Hammra samma knapp oavbrutet och byt håll ibland, mycket mer än så krävs inte.
Tro mig, striden är inte hälften så rolig som det ser ut
2. Kameran
Spelets kamera är förutom under strid med bossarna låst. Det här ställer till en lång rad problem. För det första blir det besvärligt att navigera slottets salar och korridorer då kameran konstant växlar för varje dörr du går igenom. För att kompensera för detta har jag varit tvungen att pausa spelet och öppna kartan varje gång jag kommit in i ett nytt rum, vilket är otroligt tidsödande och bryter tempot i spelet. I nästan varje rum finns dessutom en osynlig mur som skyddar vinkeln precis under kameran. Det västa är ändå att det inte går att skapa sig en överblick över det rum man befinner sig i. Oftast tvingas man springa blint in i rummets motsatta hörn utan att veta vilka fiender som väntar bara för att plötsligt vara helt inringad. För att göra situationen ännu besvärligare spawnar fienden gärna precis utanför kamerans synfält. Med andra ord är det hopplösta att försöka skapa sig en bild av vad som händer runtomkring en och försöka vara taktisk, det som kvarstår är att sinnesslött mata in samma knapp gång på gång på gång på gång ...
Tänk om man kunde få se vad man har framför sig, istället för vad man redan har traskat förbi
3. Platformskontroller
Spelet är ovanligt enformigt förutom ett eller två rum i varje område där man tvingas svinga sig runt med hjälp av piskan eller skutta mellan olika plattformar. Dels ställer kameran till det då man som sagt inte har någon kontroll över den men framförallt så är kontrollerna inte i närheten av analoga. Leons rörelser är förvånansvärt stela och mekaniska och påminner mer om quicktime-evets än ett riktigt spel. Med tanke på vilket arv spelet bär på sina axlar är det högst beklämmande.
Spelet är ovanligt enformigt förutom ett eller två rum i varje område där man tvingas svinga sig runt med hjälp av piskan eller skutta mellan olika plattformar. Dels ställer kameran till det då man som sagt inte har någon kontroll över den men framförallt så är kontrollerna inte i närheten av analoga. Leons rörelser är förvånansvärt stela och mekaniska och påminner mer om quicktime-evets än ett riktigt spel. Med tanke på vilket arv spelet bär på sina axlar är det högst beklämmande.
I trappan upp till Walter vänder plötsligt spelet
Så, finns det något som är bra rent spelmässigt. Jo, faktiskt. När jag efter någon timmes mutter och himlande med ögonen klättrade uppför trappan till Walters kamare slogs jag över att den legendariska trappan gjorde sig ovanligt bra i 3D och striden som väntade var ovanligt kort. Kort för att jag fick tokstryk. För första gången i spelet krävdes det taktik och lite hjärnverksamhet för att överleva och plötsligt var det faktiskt roligt. Efter striden med vampyren följer en strid med Döden själv och även här går pulsen upp. Trots att 97% av spelet vad blaj så är jag faktiskt lite lätt upplyft efter att sluttexterna har rullat förbi. Här finns potential även om spelet i sig är ganska eländigt. Detta har hänt två gånger tidigare i spelserien och varje gång har Konami levererat i en uppföljare som levt upp till det som inte infriats med det spel som öppnat på en ny konsoll, vi får se om Konami levererar även denna gång.
Kommentarer
Trackback
