Bera

 

För någon vecka sedan frågade en av mina elever ifall jag inte lyssnade på något annat än sån där konstig japansk musik, ni får lägga till en niondeklassares tonfall och intonation till frågan själva. Visst gör jag det, men rätt mycket japanskt blir det, så varför inte tipsa om några av mina favoritband här.

Först ut blir bandet X Japan som förutom att de är riktigt bra även har varit stilbildande och banat väg för många mer moderna band. Bandets sångare, Toshi, och bandets trummis och tillika ledare, Yoshiki, hade några band tillsammans redan när de var små. När de kom upp i tonåren och satsade allt mer på musiken och påbörjade ett nytt projekt efter att ännu ett band gått i graven saknade de ett namn på det nya bandet, de valde att kalla bandet X i väntan på ett bättre namn, men X:et fick stanna kvar.

 

Efter att ha kämpat sig genom 80-talet kom till slut bandets genombrott med skivan Blue Blood (1989), som lyckligtvis finns på Spotify. Två år senare kom plattan Jealousy, även den finns på Spotify, och ytterligare två år senare kom konceptskivan Art of Life som består av en enda halvtimmeslång låt. Bandets sista skiva kom 1996 då bandet redan slagit av ordentligt på takten då de olika medlemmarna satsade på solokarriärer och andra projekt. 1997 splittrades bandet efter en hejdundrandes avskedsspelning på Tokyo Dome.

 

Året efter hittades en av bandets två gitarister, Hide, död i ett hotellrum. Den officiella förklaringen var att han hade tagit självmord men en mängd olika teorier om hur hans död inträffat spreds snabbt. Bl.a. Yoshiki har sagt att det var mer troligt att hans död var en olycka till följd av alkoholkonsumtion. Minst tre av bandets fans följde sin idol genom självmord och när Hides bagravning hölls bevistades den av mer än 50.000 fans.

 

 

Förutom musiken så har bandet lämnat avtryck genom sin visuella stil. Influerade av västerlänsk glam-rock kom smink, frisyrer och kläder att bli nästan lika viktigt som musiken. Yoshiki har sagt att den visuella stilen var en del i att uttrycka ett utanförskap från den mer strikta japanska kulturen och musikmarknaden.
Från att från början varit okända till att ha varit rebeller som media vägrade befatta sig med har bandets medlemmar efter att ha sålt miljontals skivor både prisasts av framstående politiker och spelat för själve kejsaren.

 

Bland bandets låtar finns låtar som låter väldigt mycket 80-tal och inte befinner sig allt för långt bort från amerikansk Glam-Metal i soundet: Easy Fighting Rambling och Desperate Angel t.ex.

 

Mer imponernade är dock de mer orkestralt uppbyggda låtarna med drag av power balader, såsom Kurenai och Rose of Pain. Värt att notera är att bandet redan 1991 turnerade med full symfoniorkester, och en kyrkorgel.

 

Favoriterna är nog ändå de riktiga rock-rökarna som Orgasm och Stab in the Back med drag av trash och speed, och naturtligtvis X: