Avgudens Förbannelse
Avgudens Förbannelse dök upp på butikshyllorna 1992 och liksom andra spel från Milton Bradley (t.ex. Hero Quest) syns det redan på kartongen att spelet är påkostat och genomtänkt vad gäller art-work. Spelet skröt med att det var multi-dimentionellt ... och även om jag inte vet riktigt hur det ska tolkas så låter det häftigt. Omslaget lovar äventyr och skattjakt och tanken på en förbannelse kittlar fantasin.
Den påkostade känslan sitter i när kartongen öppnas. plast- och kartong-delarna är rika på detaljer och om inte det räckte så ligger det i mitten på kartongen en konstruktion med kugghjul som väcker nyfikenhet. Spelets regler kompletteras av serierutor som förstärker äventyrsprägeln och reglerna är både enkla och tydligt förklarade. Det tar en stund att montera spelplanen och likt alla andra spel av liknande karaktär uppstår det oundvikliga skador på kartongdelarna. När alla spelare har valt en figur är det dags attt påbörja skattjakten.
Spelarna påbörjar sin resa i ett basläger i djungeln och får välja mellan att försöka korsa en strid fors antingen via en ginglig rep-bro eller genom att hoppa över stenar (för att ta sig över stenarna krävs ett udda slag på tärningen, jämnt slag för bron).
Väl inne i templet lurar förädaren som antingen kan blockera din väg eller, om du blir fångad, slänger ner dig i en grop fylld av ben från tidigare äventyrare. Under sin tur kan en spelare välja mellan att flytta den egna pjäsen eller flytta förädaren. I rummet ser ni även Dödens Hjul, en serie kugghjul som varje gång någon hamnar på en ruta med en kugge vrids och därigenom skapar nya, eller stänger, möjliga vägar genom rummet. Mitt i rummet står en pidestal med ett magiskt svärd och i detta skede av spelet försöker äventyrarna undvika förädaren och komma först till svärdet.
När någon av spelarna fått tag i svärdet kan de bege sig in mot templets innersta rum och den enda vägen dit är över kugghjulen. Timingen måste vara rätt för att dörren ska vara öppen när man når dit och de andra spelarna kan med lite tur och skicklighet knycka svärdet ifall de landar på samma ruta som innehavaren.
Väl inne i dett innersta rummet ska nu svärdet stickas in i en av skårorna i avguda-statyn. Om ingenting händer transporteras svärdet genom magi tillbaka till pidestalen, om spelaren väljer rätt trillar den eftertraktade Blodstenen ut ur statyns gap. Den lyckliga spelare som lyckas få stenen ska nu ta sig tillbaka till baslägret, utan att bli fångad av någon av de andra spelarna.
I slutändan bygger spelet på gimmicken med kugghjulen. Den mesta tiden ägnas åt att antingen flytta framåt, eller bakåt. När någon spelare fått tag i svärdet eller stenen jagas denne av de övriga spelarna så förutom ett visst logiskt tänk vid kugghjulen krävs ingen direkt strategi och rent speltekniskt finns här inga kluriga finesser. En av mina pojkar uttryckte det väl när han sa "Finns det inte ens några kort?". Men, när kugghjulen snurrar och jakten är igång är det likväl ganska medryckande. Momentet med svärdet och statyn medför en viss spänning, i alla fall för någon i min ålder, grabbarna här hemma har tillräckligt skarp syn för att urskilja i vilken skåra stenen gömmer sig och väljer rätt varje gång. Ett mindre klagomål gäller spelets titel då det är lite oklart precis hur den titulära förbannelsen yttrar sig, kanske hade nya hinder kunnat introduceras när väl skatten är bärgad..
En cynisk kritiker skulle kunna hävda att spelet inte är mycket mer än ett Fia-med-knuff i snygg förpackning, men oj vilken snygg förpackning det är!
Kommentarer
Trackback
