Bera

 

 

För ett bra tag sedan var Neon Genesis Evangelion den första manga jag skrev om här på bloggen och efter att ha vandrat över på andra områden och skiftat fokus ett antal gånger är jag nu tillbaka där allting började. 20 år efter att serien började har jag nu läst sista volymen som kom tidigare i år och serien har fått ett avslut. Under väntan har jag sett animen och försökt mig på ett av spelen, som hade hopplöst mycket japansk text. Kort sagt är NGE ett enormt projekt med ett gäng spin-offs och det är häpnadsväckande att fans i en mättad genre av mecha-anime/manga är lojala trots att det varit så lång tid mellan volymerna. Nämnas kan att filmen Pacific Rim på många sätt verkar vara influerade inte bara av mecha i almänhet utan av NGE i synnerhet, men mer om det en annan gång, kanske.

Så, vad tycker jag om NGE? Jag upphör aldrig att förundras när jag läser om stora robotar och det finns något märkligt tilltalande i tanken på att sitta bakom kontrollerna till ett enormt stålmonster. NGE har allt som krävs för att väcka dessa känslor, speciellt i de tidigare volymerna, och som jag skrev i det första inlägget så fångar serien skala väl. Ju längre serien pågår blir det mer mystik och metafysiska, kvasireligiösa förväcklingar och mot slutet är det ganska rörigt mitt i en apokalyps av strider och en annalkande katastrof. I animen blev slutet väldigt känslosamt men i mangan är slutklämmen mer drömsk och mystisk. Trots att skiftet bort från klassisk mecha mot det mystiska inte direkt fallar mig i smaken så är jag nöjd med att ha fullföljt läsandet till slutet. Trots att ungefär halva serien känns avig innehåller den andra halvan tillräckligt många minnesvärda scener och detaljer för att serien fortfarande hamnar på plus i min bok.