Broforce
Det är inte särskilt ofta jag ger mig på något nytt spel numer, i mina ögon kan ett "nytt" spel ofta vara 5-6 år gammalt, men idag har jag hittat något som slår det mesta. Från en studio under namnet FreeLives kommer Broforce som är en klassisk run n' gun där precis allting lyckas klaffa. Den mest uppenbara jämförelsen jag kan komma på är med klassikern MetalSlug med skillnaderna att man här inte kan skjuta mer än framåt och att precis allting i spelet kan skjutas i småbitar.
Judge Dredd kämpar sig genom en jungel omgiven av explosioner
Liksom i MetalSlug hittar man längs vägen fångar som man befriar men här erbjuder varje räddad fånge ett extra liv och ett byte av karaktär, spelet är nämligen uppbyggt kring filmhjältar från 80- och 90-talet. Till en början känns det märkligt att behöva byta gubbe mitt i spelet för att få ett extra liv, då varje karaktär har olika egenskaper, men ganska snart blir det tydligt att det är detta som är spelets catch. Som spelare tvingas man improvisera, tänka till ordentligt och experimentera en hel del för att kunna utnyttja den inevarande karaktären maximalt under rådande omständigheter. Terminator är långsam och seg men har en enastående eldkraft, Judge Dredd är lite snabbare och kan skjuta styrbara raketer, Snake Plisken är snabb och vig och kan kasta brandbomber, och så vidare. Om man fick välja mellan de upplåsta gubbarna så hade det nog ganska lätt blivit att i alla fall jag hade hållit mig till en bra all-roundare, som John McLane eller Rambo, men eftersom slumpen avgör vilken karaktär som kliver in på banan så blir upplevelsen mer dynamisk. Det är lätt att ha en plan för hur en boss bäst skall bekämpas men om "fel" karaktär dyker upp behöver planen revideras, fort!
Rambo har precis fått in dödsstöten mot en av spelets bossar
Liksom MetalSlug är bossarna rejält tilltagna med fräsiga sprites och det är gott om partikeleffekter när blod och gnistor yr över skärmen. Tidigt i spelet kan man ganska lugnt ta sig framåt men snart tvingas du att ständigt utmana ödet då byggnaden du befinner dig i rasar samman kring dig eller då bron du tänkte kila över rasar samman. Banorna innehåller fällor som taggar och minor men det största hotet är det faktum att precis allt kan rasa sönder. Ofta kan du använda det till din fördel men lika ofta ställer det till förtret och sätter dina platformsfärdigheter på prov. Det kaos och den oförutsägbarhet som uppstår påminner om Worms men i ett betydligt högre tempo.
En bit in i spelet låser man upp inte bara de båda bröderna från Boondock Saints utan även Billy Connolly
Om du föredrar multiplayer framför singelplayer så finns det att tillgå, men det är inget jag har prövat då jag har fullt upp att hålla koll på mig själv i allt kaos. Spelet befinner sig i beta och flera banor finns att pröva gratis i en light-version av spelet på hemsidan i länken ovan, antingen via nedladdning eller direkt i webbläsare. Gillar du run n' gun så kommer du inte bli besviken, och om du hade en favorithjälte från en film eller serie under 80- och 90-talen så är det god chans att hen dyker upp här ... och Just det! "Klarat banan"-musiken påminner å det bestämdaste om ledtemat från Power Rangers, bara en sån sak.
Flykten från Atlantis
När man läser brädspels-recensioner idag ägnas mycket av utrymmet åt återspelbarhet, co-op-möjligheter, regelsystemet eller finesser i spelmekaniken. Som skäggig 30+are finner jag sådana begrepp intressanta, men om någon hade nämnt dessa termer när jag som tio-åring stod i leksaksbutiken och fingrade på brädspelskartongerna så hade mitt tioåriga-jag oförstående ryckt på axlarna. Då avgjorde tre faktorer hur intressant ett spel var; hur fräsigt motivet på kartongen var; hur mycket plastprylar kartongen innehöll (mer plast = bra) samt i vilken miljö spelet utspelade sig. Efter att ha läst En försvunnen värld av Conan Doyle så framstod Dinosauriernas Glömda Dal som det mest intressanta på spelhyllan. Efter att ha läst Skattkammarön av Stevenson lockade Sjörövaröns kartong med likvärdiga äventyr. Liksom en bra bok, eller en Fantomen-tidning, erbjöd brädspelen fantastiska äventyr kryddade med mytologi och mystik på exotiska platser. Att läsa reglerna var ett nödvändigt ont, något man var tvungen att göra efter att spelet packats upp för att lista ut hur man andades liv i alla spelets komponenter innan äventyret kunde ta sin början.
Hade någon gjort ett spel med Atlantis som källmaterial idag hade det antagligen handlat om att säkra öns begränsade naturresurser för att bygga ett balanserat system där byggnader som gynnar handel, religion, politik samt militärmakt noga konstrueras runt ön för att maximera nyttoeffekten av dem men ändå inte är sårbart när katastrofer inträffar. Spelet hade garanterat inte (likt Dinosauriernas Glömda Dal och Sjörövarön) använt sig av Indiana Jones typsnittet på omslaget utan valt något mer tillbakahållet, möjligen flankerat av marmorpelare. Som skäggig 30+are skulle jag nog uppskatta spelet och nördat ner mig i regelverket, men min inre 10-åring är fortfarande sugen på äventyr, och plast.
Flykten från Atlantis släpptes av Casper 1986. Varje spelare leder en av öns stammar och ska föra dem trygga över vattnet till en av de närbelägna öarna. Den som lyckas transportera flest av sina pjäser från ön vinner.
När spelet börjar ser planen ganska lugn och fridfull ut, inte helt olik spelplanen i Settlers. Några ensamma båtar ligger förtöjda vid stranden och de olika spelarnas pjäser placeras innan spelets början ut runt om öns stränder, sluttningar och berg. Om bara några rundor kommer detta lugn vara förbytt i kaos och drunknande bybor. I sin runda får varje spelare först flytta tre steg fördelat på 1-3 av sina pjäser. Därefter får spelaren plocka bort en av landbrickorna som i spelets verklighet slukas av havet. På brickans undersida finns en symbol som visar vad som dyker upp i landbrickans ställe. Det kan dyka upp en båt eller en delfin med vars hjälp atlantierna kan fly undan ön, men oftast dyker det upp ett havsmonster. Hajen kan sluka simmande atlantier, bläckfisken kan välta båtar och sjödrakarna kan sluka både båtar och besättning hela.
Sist i rundan får spelaren snurra en ganska fiffig variant på ett roletthjul och beroende på var kulan stannar får spelaren flytta ett av monstren. Kanske flyttas ett monster så att det blockerar en av motspelarens tilltänkta landningsplatser, kanske flyttas ett sjömonster längre från ens egna pjäser, kanske lyckas man sluka en hel båt med besättning.
Om man är två spelare blir det lätt att man delar upp ön på hälften och flyr åt varsitt håll. Är man tre-fyra spelare skruvas kaos-mätaren upp rejält då ön inte bara vittrar undan betydligt fortare utan även blir hopplöst överbefolkad. Snart tvingas atlantierna kasta sig ut i havet för att de helt enkelt inte längre får plats på den sjunkande ön och de få båtar som fortfarande flyter blir både högt eftertraktade och mål för havets monster. Som många andra spel kan det bli hopplöst obalanserat ifall två spelare gaddar ihop sig mot en tredje och spelet drivs i hög grad av slumpen. Men, det är hejdlöst roligt och det kan kännas som en enastående seger att efter en lång strapats till slut nå fram med några av sina pjäser till en av öarna. Om du är ute efter ett avancerat och balanserat regelsystem, leta vidare. Om du är ute efter ett hejdlöst äventyr och sjöodjur i plast. då har du kommit rätt.
