Bera

 

1992 släpptes spelet Drakriddarna av Casper, som var en del av Äventyrsspel/Target Games som låg bakom näst intill alla klassiska svenska rollspel på 80-90-talen. Spelet innehåller drag av rollspel men fokuserar på strider i korridorer, tunnlar och salar och kan med fördel användas som en introduktion till rollspel. 

 

 

Förutom ett regelhäfte, som introducerar spelets regler steg för steg på ett lättfattligt sätt, ingår ett häfte med några färdiga scenarion. Den korta versionen av reglerna är att varje spelare har två handlingar. Oftast kommer en handling användas till att antingen förflytta spelarens pjäs tre steg eller attackera något av spelets monster men man kan även söka efter gömda föremål eller fällor samt använda magiska föremål, dyrka lås m.m. Spelet kräver en spelledare som förutom att kontrollera monstren placerar ut rum, dörrar, föremål och så vidare i takt med att spelarna utforskar miljön.

 

 

Till vänster ser ni Siedel, den gröna riddaren, förutom sitt svärd har hon hittat en ringbrynja som ger extra skydd. Till höger ser ni en hemmasnickrad dvärg med en extra kraftig dubbelyxa och ett par magiska stövlar som låter spelaren förflytta sig längre varje runda. Vapen och föremål samlar man på sig under äventyren och om man ska ha någon chans mot de starkare monstren krävs det att man samlar på sig lite smått och gott. Till höger på karaktärskortet håller man koll på hjältens hälsopoäng med hjälp av ett gem och till vänster syns spelarens rang. Efter varje äventyr som en spelare överlever tilldelas poäng beroende på hur många monster som dräpts och när man skrapat ihop tillräckligt många poäng stiger rangen. (Gemen sliter på korten så för att ge spelet lite längre livslängs har jag laminerat de viktigaste korten.)

 

 

I spelet finns tre olika monster: orcher, troll och mörkerherrar. Orcherna utgör inget större hot men redan trollen kan ganska lätt besegra en oförsiktig spelare. Mörkerherrarna slugnar magisk eld och kan tillintetgöra en grupp äventyrare på nolltid. Att det bara finns tre olika fiender, och att svårighetsgraden stiger så fort, är spelets största svaghet då det kan vara svårt att balansera scenarion för att vara lagom utmanande. På bilden syns även spelets tre uppsättningar av tärningar, de vita har lägst chans för träff och de svarta högst. Med andra ord har mörkerherren, som får slå med de svarta tärningarna, högre chans att göra skada än orchen med vita tärningar. Som spelare börjar man med de vita tärningarna och får tillgång till de andra när man stiger i rang.

 

 

Spelet fick aldrig någon expansion men i ett nummer av Sinkadus fanns några nya alvkaraktärer beskrivna. Lyckligtvis är det busenkelt för en van rollspelare att introducera nya föremål, monster eller handlingar i spelets regelsystem och i regelhäftet finns ett avsnitt som uppmuntrar till en utveckling av reglerna. Det står att spelet lämpar sig för spelare från 9 år och uppåt, men så länge spelledaren har koll på läget så kan betydligt yngre spelare uppskatta de farofyllda korridorerna (just nu spelar jag en kampanj med mina grabbar, 5 och 7). Spelet får naturligtvis extra lyft om spelledaren beskriver miljöerna och bakgrunden till äventyret. Kort sagt är detta ett riktigt trevligt spel som lätt kan byggas på och utvecklas i takt med att spelare och spelledare blir trygga med reglerna.