LasseMajas Detektivbyrå: Brått i Valleby!
För någon med en drös ungar hemma behöver man nog inte förklara vad LasseMajas detektivbyrå är för något. Det finns en lång rad böcker, några filmatiseringar komplett med en hel julkalender samt bok/skiva-kombinationer med mycket musik invävt i mysterierna. Böckerna är välskrivna med många återkommande karaktärer och kluriga gåtor för de båda barndetektiverna att lösa, allt levererat med en tillbakahållen bekväm nivå av humor som passar för både barn och vuxna. Så ... vad händer om det här översätts till formatet sällskapsspel?
Till att börja med får var och en av spelarna välja mellan de spelbara karaktärera Lasse, Maja och Polismästaren. Därefter tilldelas de varsitt mysterium med fyra misstänkta personer och en brottsplats. De misstänkta placeras ut runt stadens ytterkant och det är nu spelarens uppgift att föra alla sina misstänkta tillbaka till brottsplatsen i sällskap med den valda detektiven.
Om man längs vägen väljer att kliva in i någon av byggnaderna och avsluta sin runda där får man dra ett extra spelkort till sin hand som man sedan kan spela ut och därigenom få ett försprång. Korten kan ge dig extra slag, låta en motspelare stå över sin tur m.m. Om du drar ett kort med någon av karaktärerna så får du chansen att flytta denne utöver ditt vanliga drag, detta kan låta dig flytta två av dina pjäser under din runda men det kan också ge dig chansen att flytta motspelarnas pjäser i fel riktning. Så, ibland får man en fördel och ibland möjligheten att sätta käppar i hjultet för de andra spelarna.
Efter några partier med ungarna så tycker jag nog att spelet är riktigt trevligt. Korten utgör en liten verktygslåda som kan användas vid behov och det krävs ett visst mått strategi för att avgöra vilken av dina fem pjäser du ska flytta vid vilket tillfälle. De olika karaktärerna och platserna känns igen från böckerna och spelplanen är välgjord med vridet perspektiv. Hur de misstänkta placeras ut precis i början kan bli avgörande för hur lätt det är att få hem dem, den spelare som ska ta sig till mitten av spelplanen har oftast en fördel över någon som tvingas flytta sina figurer tvärsöver staden till någon undangömd plats ... och så vidare ... Förutom lite småsaker att påpeka och gnälla över så är det framförallt en sak som irriterar mig, spelet innehåller inget element av mysterium. Med tanke på källmaterialet så hade jag förväntat mig något i stil med Cluedo där det faktiskt handlar om att utreda ett brott. Att flytta fem pjäser till ett mål kan rent spelmekaniskt vara intressant och är presenterat i en LasseMajas-förpackning, men spelet hade lika gärna kunnat handla om att springa med kaninungar över en äng på väg hem till boet.
Så ... trots en viss besvikelse över uteblivna mysterier när spelet packades upp och provspelades så har jag efter några rundor börjat uppskatta LassMaja-spelet för vad det är. Spelet är dessutom ovanligt lyckat då man bara är två spelare.
Dungeon of the Day
För ett tag sedan nappade jag på en kickstarter som förutom att den var billig utlovade rejält med innehåll. Namnet Dungeon of the Day avslöjar tanken bakom projektet, en karta per dag, i 111 dagar!
Kartorna har börjat trilla ut och distribueras via .pdf-filer från drivethrurpg till de som backade kickstartern. Pdf-filen är smart byggd med lager så att du kan plocka bort dörrar, möbler, numrering på rummen och så vidare ifall du vill. Efter att ha trollat ut filen från datorn via lämplig skrivare och efter lite meck med laminering, saxar och tejp så är verket färdigt att användas med valfritt spelsystem.
Om du missade kickstartern så kommer kartorna ändå gå att köpa en och en, hur är dock inte klart än. Är du nyfiken så kika på Megatongames hemsida där det finns mer information om projektet.
Mad Max: Fury Road
Så vad säger man efter att ha sett den nya Mad Max. Filmen är en två timmar lång biljakt. Vid några tillfällen, typ tre, stannar bilarna en stund och karaktärerna hinner prata några minuter innan fienderna dyker upp vid horisonten. Handlingen går ut på att Max hamnar i samma bil som föraren Furiosa. Furiosa har knyckt en massa fruar från en superskurk och ska smita med dem, men skurkarna hinner ikapp dem och det blir en biljakt.
Jämfört med Road Warrior så är inte den nya tolkningen av Mad Maxs värld lika kall och rå. Här finns mer färg och rikt med skruvade detaljer. Filmen tar inte sig själv på samma allvar som föregångaren och är mer av ett spektakel. Som tittare kan man slappna av och bara åka med i galenskapen, tryggt förvissad om att det är lönlöst och totalt ointressant att ifrågasätta filmens premisser. Det finns gott om nickar till de äldre filmerna så de som ser filmen av nostalgiska skäl kommer inte bli besvikna.
Vad gäller skådespelarinsatser så gör Tom Hardy en helt ok insats som Max, men den tituläre Max har en försvinnande liten betydelse i filmen. I slutet av filmen bryr jag mig inte det minsta om vart Max tar vägen, jag vill veta hur det går för de andra. Filmens stjärna är Charlize Theron som Furiosa. Hon spelar en tuff kvinna som står på egna ben i en postapokalyptisk värld, omgiven av flinskalliga skurkar som ylar av vansinne. Kanske är det medvetet av filmskaparen, kanske inte, men karaktären påminner starkt om Ripley från Alien. Förutom Therons karaktär så är det egentligen bara ytterligare en karaktär som genomgår någon form av utveckling under filmen och det är soldaten Nux, spelad av Nicholas Hoult. Utan att avslöja för mycket tvingas han att ifrågasätta den världsbild, med löften om Valhall, som den kvasi-religösa ledaren och tillika superskurken Immortal Joe har indoktrinerat sina följeslagar i.
Nämnas bör ocksså att jag såg filmen i 3D. Än så länge har jag mest tyckt att 3D-effekterna i de filmer jag sett varit en gimmick och att det lätt blir rörigt. Jag har varit milt besvärad av detaljer som plötsligt poppar upp i utkanten av synfältet och har haft svårt att riktigt hänga med i snabba scener. Kompositionen i Fury Road känns betydligt mer lämpad den tredje dimentionen. 90% av filmen utspelar sig i en platt öken med en bil i förgrunden så 3D-effekten är faktiskt både motiverad och lyckad.
Så, om du gillade Road Warrior så kommer du gilla Fury Road. Om du inte gillar biljakter, håll dig undan.
Vägen - Cormac McCarthy
Det finns böcker som är underhållande i läsandets stund. Det finns böcker som man går och grunnar på under hela dagen. Det finns böcker som lägger sig till rätta i ditt undermedvetna och stannar där. Sedan jag läste Vägen av Cormac McCarthy så har den funnits där i bakhuvudet och flera gånger per dag så gör sig en passage eller ett ögonblick påminnt när jag stannar i skogen och ser mig om, kramar om en av mina söner eller känner mig törstig.
Boken utspelar sig efter en omfattande katastrof. Bränder härjar fortfarande runt om i skogarna och allting är täckt i aska. Ingenting växer och luften går knappt att andas. En far och en son är på väg söderut för att undkomma den värsta kylan och varje dag är en prövning. De har en kärra med några få ägodelar som de släpar fram genom snömodd och aska och hela tiden håller de ögon och öron öppna. Dels letar de efter något att äta och dricka, dels letar de efter tecken på hot.
De få människor som finns kvar är de som lyckats överleva och de som lyckats överleva är de starka. De har slagit sig samman med liksinnade och söker liksom mannen och pojken efter mat, men olikt mannen och pojken tvekar de inte att råna och döda andra överlevare och rent av äta sina offer. Mannen har en revolver redo på toppen av vagnen ifall något ska hända, en revolver med två patroner, frågan är ifall patronerna är ämnade för en fiende eller för dem själva.
Boken liknar ingenting jag har läst innan. Språket är korthugger och spartanskt och speglar den grymma kalla värld det skildrar. Ibland påminner det om Hemingway för att sedan plötsligt tangera Faulkners mättade poesi. Boken är inte indelad i kapitel utan i korta stycken som var och ett återger ett kort ögonblick som läggs till i den långa kedja som berättar mannens och pojkens mödosamma resa. Dialogerna mellan pojken och mannen är korta och fyllda med oro, ett försök att förstå omständigheterna, och ger oss en insikt både i mannens och pojkens psyke.
Det finns många anledningar till att jag faller för just denna bok. Rent litterärt är den intressant ur en berättarteknisksynpunkt. Jag fascineras av postapokalyptiska miljöer. Det som gör att boken inte lämnar mig efter att jag har lagt undan den är dock en annan. Varje sommar packar jag och två kamrater våra väskor och ger oss ut. Jag känner igen bokens beskrivningar av dagen längs vägen, sökandet efter en lämplig lägerplats, konsultering av kartan, letandet efter vatten och hur viktigt det är att hålla bra ordning i sin utrustning och att försöka hålla den torr. Ännu viktigare är mina två pojkar. Genom boken drivs mannen av önskan att skydda sin son, hålla honom varm, trösta honom, försöka hitta mat till honom. I dessa scener såg jag alltid mig själv och en av mina söner för mitt inre öga och mannens smärta när pojken är rädd eller hans styng av förtvivlan när han ser hur mager pojken blivit när de inte ätit på flera dagar kändes starkare och kom mig närmare än något jag tidigare läst. Jag skulle kunna fortsätta en lång stund med att beskriva bokens underliggande teman, de religösa undertonerna, en förskjutning av moral under svåra förhållanden och de drivkrafter som tvingar en människa att fortsätta när allting är som mörkast, men jag tror att varje läsare kan hitta sitt eget perspektiv i boken. Jag har delade känslor inför att betygsätta böcker, men oavsett vilken skala du väljer så är detta en fullpoängare. Jag kan inte nog remkommendera Vägen av Cormac McCarthy.
Bloodstained: Ritual of the Night
Ok, det här är viktigt, jag menar inte det-kommer-en-ny-Star-Wars-viktigt, vilket är en av de viktigaste händelserna någonsin ... jag pratar ryssen-kommer-evakuera-omedelbart-viktigt. IGA GÖR ETT NYTT CASTLEVANIA!
Eller nästan i alla fall. Just nu är en kickstarter uppe för ett nytt spel av Iga, eller Koji Igarashi. Spelet heter Bloodstained: Ritual of the Night och påminner starkt om den långa rad Castevaniaspel Iga hade sin han i. Jag pratar Symphony of the Night, Harmony of Dissonance, Aria of Sorrow, Dawn of Sorrow, Portrait of Ruin, Order of Ecclesia, samt ytterligare en hög gjorda i annan stil. Dessa spel hamnar högt på min lista av favoriter och att få se ännu en titel med Igas namn på är det mest spännande jag hört på länge. Det hade varit ännu bättre om inte Konami hade betett sig som de gjorde och spelet fortfarande hade burit Castlevania-titeln, men detta verkar bli början på något helt nytt som antagligen blir minst lika bra, speciellt som Iga fått med sig Michiru Yamane som kompositör.
Kila över och slå en titt på kickstartern: https://www.kickstarter.com/projects/iga/bloodstained-ritual-of-the-night
Där hittar ni mängder av artwork, en fräsig presentation av konceptet av Iga själv samt lite prov på musik m.m. I skrivandets stund har 220.000 dollars trillat in på en timma, men när Koji pekar rakt in i ditt hjärta och ber om din hjälp efter att ha slängt ett vinglas i golvet är det svårt att låta bli att lämna över alla sina pengar, eller en njure, eller båda benen ...
Birrguu Matya
Dagens spel kommer i en förvånansvärt anspråkslös tygpåse. Inga fräsiga löften om äventyr och banbrytande mekaniker och inga flådiga avbildningar av hjältar i strid. Istället bär spelet på en historia.
Under sent 60-tal omhändertogs en ung flicka av de australiensiska myndigheterna och det skulle dröja in till mitten av 80-talet innan hon fick träffa sin familj igen. Flickan, Donna Hensen, kom från Wiradjuri-folket som är en av de ursprungliga folkstammarna i australien. Liksom många andra förlorade Donna en del av sin kultur då hon togs från sitt folk och för att återknyta banden och för att sprida kunskap om hennes folks kultur och traditioner har hon blivit konstnär och bland annat gjort detta spel.
I påsen finns sex handmålade stenar och på insidan finns ett rutmönster avbildat. Stenarna är pjäserna och påsen blir spelplan när man vecklar ut den. Spelet har spelats under många hundra år, oftast med pinnar och stenar direkt på marken, och spelet har förutom att vara ett tidsfördriv använts för att lära barn tålamod och att förutse den andres drag, färdigheter nödvändiga för att bli en god jägare vilket har varit en viktig del av Wiradjuri-folkets levnadssätt.
Spelet är som ni nog redan listat ut en variant av tre-i-rad med en viktig skillnad. När alla stenar är utlagda får de inte förflyttas hur som helst, en sten får bara förflyttas till en angränsande ledig ruta, som kungen i schack. Detta betyder att en pjäs kan bli instängd och låst och att det går att tvinga motspelaren bort från den strategiskt viktiga mittenrutan. Det går lätt att rita upp en spelplan på marken och plocka ihop några kottar och pinnar, men de handmålade stenarna och påsen smäller lite extra. Dels för att de är vackra och dels för historien de bär med sig, om den är sann det vill säga.
Spelet förekommer under andra namn, bl.a. tapatan, i asien och skeptiker har ifrågasatt huruvida det finns dokumentation som visar att spelet verkligen spelats i australien. Det tycks även finnas tveksamheter beträffande spelets namn och anknytning till wiradju-språket. Eftersom spelet bygger på både enkla och intuitiva regler så ligger inte jag sömnlös på nätterna och besväras av tanken på att det skulle ha kunnat uppkommit i olika kulturer under olika tidsepoker och vad beträffar kunskaper i wiradju-språket så känner jag mig låntifrån kompetent att uttala mig därom Så, oavsett ifall du ifrågasätter Donnas bakgrund till spelet eller inte så är spelet trevligt och vackert. Dess handgjorda natur får mig att tro att det skulle kunna passa väl i någon inbiten lajvares rekvisita och min påse kommer följa med på alla sommarens utomhus-äventyr.
Linda och Valentin
I samma byggnad som den låg- och mellanstadieskola jag gick på fanns ett bibliotek. Någon gång i veckan gick hela klassen dit, brottades lite i sofforna, bläddrade lite i böckerna och återvände med varsin bänkbok. Ungefär en gång i veckan följde jag med min mamma eller pappa till samma bibliotek utanför skoltid och hade då mer tid att faktiskt hinna undersöka hyllorna och lådorna på egen hand. Biblotikarien kom ibland smygandes mellan hyllorna och frågade vad jag tyckte om böckerna som precis lämnats tillbaka, frågade vad jag var sugen på att läsa härnäst och kom efter en stund tillbaka med några stycken rekommendationer som han talade varmt om. När jag kom upp i 11-12 års åldern blev jag ett slags pilotprojekt för biblotikarien. När en sändning med nya böcker dök upp lät han mig läsa några valda volymer först av alla och bland annat baserat på mitt utlåtande placerades sedan böckerna på lämplig hylla med avseende på genre och målgrupp. Tillsammans med två läsande föräldrar så tror jag att denna biblotikarie la grunden till mitt intresse för litteratur.
Ett av mina starkaste minnen från biblioteket var ett antal lådor fyllda med seriemagasin. Förutom några volymer av Rolf Gohs så var innehållet uteslutande frankobelgiskt: Asterix, Tintin, smurfarna, Starke Staffan, Spirou, Gaston ... jag tror ni fattar. En låda skilde sig dock från de andra, en låda som fröken någon gång på lågstadiet sköt undan från våra ivriga pojkfingrar med motiveringen att den innehöll serier för större barn. Gissa om det gjorde lådan mer eller mindre intressant? När fröken var distraherad, eller när jag var på biblioteket utanför skoltid var denna låda mitt primära mål. Förutom svartvita dystopier och något spiondrama så döljde det sig bland volymerna en serie som var fylld av fantasi, färg och äventyr; Linda och Valentin.
Just nu håller Cobolt förlag på att ge ut samtliga Linda och Valentin äventyr i hårdpärmsvolymer med tre äventyr i varje. För närvarande har tre volymer kommmit ut och ytterligare fyra är på gång. Serien är skriven av Pierre Christin och tecknad av Jean-Claude Mézières, två pionjärer inom både serier och sci-fi. De båda fransmännen lärde känna varnadra som barn i skyddsummen under andravärldskrigets bombräder och hamnade långt senare i amerika när de under mitten av 60-talet törstade efter nya kulturintryck. Där någonstans, i ett annat land, i en ny kultur som bubblade av medborgarrättsrörelser, rockmusik och beatniks började de båda vännerna skissa fram sin unika idé om en framtid där människan tagit klivet ut i rymden.
Se bilden uppe till vänster, visst påminner det om cantinan från A New Hope
Serien är fylld av främmande planeter, unika kulturer och exotiska miljöer, man behöver inte bläddra länge förens tankarna vandrar iväg till Star Wars, om det betyder att Georg Lucas läst serien och blivit inspirerad eller om det beror på att respektive upphovsmän hämtat inspration från likartade kulturuttryck vet jag inte, men jag tror att ett SW-fan har mycket att hämta här. Serien handlar om två rumstids-agenter, Linda och Valentin, som på uppdrag av Galaxity reser runt på olika uppdrag i främmande miljöer. Vissa äventyr handlar om att överkomma hinder och mynnar ut i strider men de flesta har obetydliga eller rent av inga inslag av direkt action. Istället kretsar mycket av dramatiken runt dynamiken mellan Valentin som försöker att följa order så väl som möjligt och den idealistiska Linda som drivs av rättspatos. Genom äventyren avhandlas ämnen som miljöförstöring, kapitalism, slavhandel, könsroller, krigsromantik, moderniseringens undanskjutande av ursprungsbefolkningar och mycket mer. För att vara en frankobelgisk skapelse ges förvånansvärt lite utrymme till slap-stick och roliga ansiktsuttryck, serien har en aningen mer seriös framtoning som ger tyngd åt de sociala-aspekter som behandlas. För att göra ytterligare en jämförelse bekannt för en modern publik så skulle Avatar, med sina enastående miljöer, en utvecklad utomjordisk-kultur och konflikten mellan ursprungsbefolkningen och människors vinstintresse kunna vara hämtad direkt från ett Linda och Valentin album.
I den första samlingsvolymen ingår äventyret De Onda Drömmarna som inte tidigare har funnits översatt till svenska. Jämfört med senare äventyr är det ingen höjdare och både stilen och berättandet upplevs som lite naivt, men historien berättar hur Linda och Valentin möttes för första gången vilket naturligtvis är intressant för ett fan av serien. Förutom äventyren innehåller varje volym rikt med intervjuer, tidiga utkast, artiklar och annat intressant material om serien och serieskaparna. Om ni inte redan har gissat det så gillar jag de här serierna och jag kan verkligen rekommendera dessa samlingsvolymer. Fantastisk läsning!
HeroQuest
1989 släpptes HeroQuest efter ett samarbete mellan brädspelsjätten MB och figurspelsjätten Games Workshop. Resultatet är en hybrid mellan de båda genrerna som med enkla regler inbjuder till fantasifyllda äventyr med mycket variation. Jag kommer ihåg när jag som tieåring var hemma hos en kamrat och för första gången fick se spelet, hur jag gläntade på locket och fick se plasttråget fyllt av figurer, möbler och olika kort och insåg att det här verkar häftigt.
En spelare får vara den onda trollkarlen som styr skurkarna och har koll på kartan, övriga spelare får välja på en av de fyra hjältarna: Magikern med mängder av trollformler men som är svag i strid, Alven som är lite starkare och behärskar viss magi, Dvärgen som är stark och tål mycket skada samt kan upptäcka fällor eller Barbaren som är den starkasta kämpen. Varje hjälte har ett kort med grundvärden för strid, försvar, förflyttning och så vidare. Längs vägen hittar man guld som man kan använda mellan äventyren för att köpa ny utrustning. Till förflyttning används två vanliga d6 och till strid fyra specialtärningar med symboler för lyckade attacker eller försvar.
Spelledaren placerar ut fiender, dörrar, möbler m.m. i den takt hjältarna utforskar spelvärlden och förflyttar under sin runda de fiendefigurer som just då befinner sig på planen. Eftersom det finns goblins, orcer, skelett, zombies, mumier, kaosriddare och ytterligare några typer av fiender, alla med lite olika stridsvärden, så är det lätt att justera svårighetsgraden genom att växla fiendetyper.
Med spelet följer ett antal färdiga äventyr som är både varierade och trevliga. När väl de är färdiga så är det enkelt att hitta på nya. Det jag ibland kan sakna är någon form av erfarenhetssystem eller liknande. Efter ett tag är jag också lite trött på att traska i korridorer och trånga rum och saknar öppna ytor att strida på. Det kom ett antal expantioner till spelet som jag inte har spelat så eventuellt bjuder de på lite mer variation. Tack vare alla möbler och figurer kan spelets komponenter dessutom med fördel användas tillsammans med till exempel Drakar och Demoner för att visualisera miljöerna under strid. Jag gissar att denna klassiker för många var en inkörsport till mer avancerade figurspel och rollspel och det finns tydliga spår av spelet i moderna spel som t.ex. Mice and Mystics.
Om du grips av en överväldigande lust att spela spelet, precis just nu, finns en digital version att plocka ner här. Det blir ju tyvärr aldrig riktigt lika bra som orginalet, rasslande tärningar och grejer som välter när man sträcker sig över brädet hör liksom till på nått sätt.
