Birrguu Matya
Dagens spel kommer i en förvånansvärt anspråkslös tygpåse. Inga fräsiga löften om äventyr och banbrytande mekaniker och inga flådiga avbildningar av hjältar i strid. Istället bär spelet på en historia.
Under sent 60-tal omhändertogs en ung flicka av de australiensiska myndigheterna och det skulle dröja in till mitten av 80-talet innan hon fick träffa sin familj igen. Flickan, Donna Hensen, kom från Wiradjuri-folket som är en av de ursprungliga folkstammarna i australien. Liksom många andra förlorade Donna en del av sin kultur då hon togs från sitt folk och för att återknyta banden och för att sprida kunskap om hennes folks kultur och traditioner har hon blivit konstnär och bland annat gjort detta spel.
I påsen finns sex handmålade stenar och på insidan finns ett rutmönster avbildat. Stenarna är pjäserna och påsen blir spelplan när man vecklar ut den. Spelet har spelats under många hundra år, oftast med pinnar och stenar direkt på marken, och spelet har förutom att vara ett tidsfördriv använts för att lära barn tålamod och att förutse den andres drag, färdigheter nödvändiga för att bli en god jägare vilket har varit en viktig del av Wiradjuri-folkets levnadssätt.
Spelet är som ni nog redan listat ut en variant av tre-i-rad med en viktig skillnad. När alla stenar är utlagda får de inte förflyttas hur som helst, en sten får bara förflyttas till en angränsande ledig ruta, som kungen i schack. Detta betyder att en pjäs kan bli instängd och låst och att det går att tvinga motspelaren bort från den strategiskt viktiga mittenrutan. Det går lätt att rita upp en spelplan på marken och plocka ihop några kottar och pinnar, men de handmålade stenarna och påsen smäller lite extra. Dels för att de är vackra och dels för historien de bär med sig, om den är sann det vill säga.
Spelet förekommer under andra namn, bl.a. tapatan, i asien och skeptiker har ifrågasatt huruvida det finns dokumentation som visar att spelet verkligen spelats i australien. Det tycks även finnas tveksamheter beträffande spelets namn och anknytning till wiradju-språket. Eftersom spelet bygger på både enkla och intuitiva regler så ligger inte jag sömnlös på nätterna och besväras av tanken på att det skulle ha kunnat uppkommit i olika kulturer under olika tidsepoker och vad beträffar kunskaper i wiradju-språket så känner jag mig låntifrån kompetent att uttala mig därom Så, oavsett ifall du ifrågasätter Donnas bakgrund till spelet eller inte så är spelet trevligt och vackert. Dess handgjorda natur får mig att tro att det skulle kunna passa väl i någon inbiten lajvares rekvisita och min påse kommer följa med på alla sommarens utomhus-äventyr.
Kommentarer
Trackback
