Bera

 

Det finns böcker som är underhållande i läsandets stund. Det finns böcker som man går och grunnar på under hela dagen. Det finns böcker som lägger sig till rätta i ditt undermedvetna och stannar där. Sedan jag läste Vägen av Cormac McCarthy så har den funnits där i bakhuvudet och flera gånger per dag så gör sig en passage eller ett ögonblick påminnt när jag stannar i skogen och ser mig om, kramar om en av mina söner eller känner mig törstig.

 

Boken utspelar sig efter en omfattande katastrof. Bränder härjar fortfarande runt om i skogarna och allting är täckt i aska. Ingenting växer och luften går knappt att andas. En far och en son är på väg söderut för att undkomma den värsta kylan och varje dag är en prövning. De har en kärra med några få ägodelar som de släpar fram genom snömodd och aska och hela tiden håller de ögon och öron öppna. Dels letar de efter något att äta och dricka, dels letar de efter tecken på hot.

 

De få människor som finns kvar är de som lyckats överleva och de som lyckats överleva är de starka. De har slagit sig samman med liksinnade och söker liksom mannen och pojken efter mat, men olikt mannen och pojken tvekar de inte att råna och döda andra överlevare och rent av äta sina offer. Mannen har en revolver redo på toppen av vagnen ifall något ska hända, en revolver med två patroner, frågan är ifall patronerna är ämnade för en fiende eller för dem själva.

 

Boken liknar ingenting jag har läst innan. Språket är korthugger och spartanskt och speglar den grymma kalla värld det skildrar. Ibland påminner det om Hemingway för att sedan plötsligt tangera Faulkners mättade poesi. Boken är inte indelad i kapitel utan i korta stycken som var och ett återger ett kort ögonblick som läggs till i den långa kedja som berättar mannens och pojkens mödosamma resa. Dialogerna mellan pojken och mannen är korta och fyllda med oro, ett försök att förstå omständigheterna, och ger oss en insikt både i mannens och pojkens psyke.

 

Det finns många anledningar till att jag faller för just denna bok. Rent litterärt är den intressant ur en berättarteknisksynpunkt. Jag fascineras av postapokalyptiska miljöer. Det som gör att boken inte lämnar mig efter att jag har lagt undan den är dock en annan. Varje sommar packar jag och två kamrater våra väskor och ger oss ut. Jag känner igen bokens beskrivningar av dagen längs vägen, sökandet efter en lämplig lägerplats, konsultering av kartan, letandet efter vatten och hur viktigt det är att hålla bra ordning i sin utrustning och att försöka hålla den torr. Ännu viktigare är mina två pojkar. Genom boken drivs mannen av önskan att skydda sin son, hålla honom varm, trösta honom, försöka hitta mat till honom. I dessa scener såg jag alltid mig själv och en av mina söner för mitt inre öga och mannens smärta när pojken är rädd eller hans styng av förtvivlan när han ser hur mager pojken blivit när de inte ätit på flera dagar kändes starkare och kom mig närmare än något jag tidigare läst. Jag skulle kunna fortsätta en lång stund med att beskriva bokens underliggande teman, de religösa undertonerna, en förskjutning av moral under svåra förhållanden och de drivkrafter som tvingar en människa att fortsätta när allting är som mörkast, men jag tror att varje läsare kan hitta sitt eget perspektiv i boken. Jag har delade känslor inför att betygsätta böcker, men oavsett vilken skala du väljer så är detta en fullpoängare. Jag kan inte nog remkommendera Vägen av Cormac McCarthy.

 

Boken finns hos Adlibris och Bokus.