Bera

 

Filmen öppnar med snabbt ihopklippta scener som återger handlingen från första filmen, efter det får vi se hur en uppretad folkhop beger sig till huset där familjen som låg bakom morden befinner sig. Sheriffen försöker halvhjärtat hindra mobben men misslyckas och huset bränns ned till grunden med familj och allt.  En ung kvinna lyckas smyga sig ut ur huset med sin dotter i famnen och när en ur mobben hittar henne tar han barnet ifrån henne.

 

Flera år senare så har barnet vuxit upp hos sina "foster-föräldrar" och får plötsligt ett brev som berättar att hennes mormor har dött och lämnat henne ett enormt hus och massa andra ägodelar. Flickan, som spelas av Alexandra Daddario, tar med sig ett gäng kompisar för att åka och besöka huset och försöka få reda på mer om den mystiska mormor hon inte ens vissta existerade.

 

När de når fram till huset dröjer det inte länge förens en i sällskapet råkar öppna en tung järndörr nere i källaren. Bakom dörren döljer sig en till överlevare från branden: Leatherface. Härifrån blir filmen rörig, till en början är filmen en slasher-film som följer precis det mönster man kan förvänta sig. Det som gjorde orginalet så bra var att det inte var en ensam skurk som jagade ungdomar, det var en hel familj som var "monstret". Här är plötsligt Leatherface en ensam galning i en film som knappt orkar bygga upp någon stämmning innan ungdomarna blir jagade genom natten av en puttrande motorsåg.

 

En bit in i filmen byter handlingen spår. Leatherface är inte bara en galen mördare, vår huvudperson är inte bara ett skrikande offer utan är kapabel att slå tillbaka och det visar sig att monstret i filmen i själva verket är invånarna i staden. Vissa gapande hål i storyn täpps till, andra öppnas. Utan att avslöja mer så kan jag ändå säga att filmen i alla fall försöker sig på en kreativ twist på vad man förväntar sig. Detta innebär att filmens tempo känns uppstressat och rörigt och all känsla av stämming som orginalet långsamt byggde upp är borta. Sen har vi titeln, Texas Chainsaw Massacre 3D. När en film är tvungen att lägga till 3D som en gimmick i sin titel är det sällan ett gott tecken. Vid några få tillfällen är sågklingan riktad rakt mot kameran i en uppenbar 3D-cashin-vinkel men utöver det märks inte denna fluga av. Så här i slutet kan även nämnas att Scott Eastwood dyker upp i en biroll men att han fortfarande har lite att arbeta med innan hans närvaro på duken går att ens jämföra med sin fars.