Bera

Castlevania till Nintendo 64 lämnade en del övrigt att önska, så vad göra om man är ett stort spelföretag som inte vill göra sina spelare besvikna? Jo, gör om gör rätt.

 

 

Castlevania Legacy of Darkness kom ut på hösten 1999, d.v.s. samma år som Castlevania. Spelet utspelar sig strax före händelserna i Castlevania och många av banorna och fienderna återanvändes. En del kallar spelet för ett komplement till det första, andra kallar det för en re-make och ganska många menar att det rör sig om ett tragiskt försök att rädda ett sjunkande skepp genom att kräva svikna spelare på ännu mer pengar. Vad tycker jag?

 

 

Ja, trots sina brister innehöll Castlevania många goda idéer och bitvis fungerade det riktigt bra. Nu, när de två största bristerna: kontrollen och kameran, är åtgärdade så är spelet plötsligt inte bara fullt spelbart utan riktigt trevligt. Storyn är mer utvecklad och även om den fortfarande inte har en central roll i spelet så var jag betydligt mer intresserad av att se vad som hände med karaktärerna i slutet av detta spel jämfört med det förra. Huvudpersonen Cornell är ett rejält uppsving från Reinhart och Carrie. Både modellen och animationen är snyggare men framförallt känns hans attacker kraftfulla vilket gör att man känner att man kontrollerar en hjälte istället för en stelopererad pingvin som nyss gjort i byxan, vilket är den bästa beskrivningen jag kan ge Reinhart ur det förra spelet.

 

Förutom att rätta till bristerna från det tidigare spelet finns här en rad rena förbättringar. Spelet utnyttjar Nintedo 64:ans Expansion Pak, en uppgraddering som dubblade konsolens RAM-minne. Medan vissa spel krävde uppgraderingen så erbjöd Legacy of Darkness vassare grafik med minnesmodulen inkopplad. Man ser skillnad och här och var briljerar spelet med dynamisk ljussättning, men om det är mycket effekter på skärmen samtidigt sjunker bildfrekvensen ordentligt. Sista bossen, som är vansinnigt svår till att börja med, blir omöjlig tack vare denna brist, men i övrigt är uppgraderingen trevlig. Vad gäller gameplay kan Cornell förutom att rivas med sina klor, kasta magi och använda sekundäravapen även anta en varulvsgestalt. Som varulv tar han mindre skada men delar själv ut rejäla smällar, detta läge förbrukar dock dina hjärtan i vansinnig takt så vargformen bör sparas till bossfighterna.

 

Så, om du ska ge dig på N64 och funderar på vilka spel du behöver i hyllan, plocka upp detta istället för det första Castlevania. Om jag skulle beskriva spelet utan att göra jämförelser till de tidigare spelen skulle jag säga att det är en blandning av klassiska plattformsspel med en hälsosam dos av Tomb Raider fällor, en nypa Surivial Horror ala Resident Evil med en kvasimedeltida gotisk-setting, hänger ni med. I slutändan så är det så spelets styrkor kommer till sin rätt, inte genom jämförelser till tidigare spel utan betraktat som ett spel i sig.