Castlevania: Curse of Darkness
Som jag skrev i inlägget om Lament of Innocence så var jag inte överdrivet impad av Castlevanias första försök på PlayStation2, men jag såg potential. Eftersom spelet dessutom föregicks av en manga som presenterade karaktärerna så var jag mer än laddad att ge mig på denna titel.
I spelet iklär vi oss rollen som Hector, en Devil forge master, vilket innebär att han kan använda sig av så kallade Innocent Devils vilka är ett slags följeslagare. Eftersom Hector inte är en Bellmont så nyttjar han inte en piska utan en bred repertoar av olika vapen såsom yxor, spjut och svärd. Spelet är byggt i samma motor som sin föregångare och delar därför samma stridssystem, men här är det betydligt mer finess och variatition.
Fienderna som man besegrar lämnar efter sig olika material, eller råvaror, av vilka man kan konstruera nya vapen och rustningsdelar. På sina ställen hittar man även riktigt ovanliga resurser som man tänker extra innan man använder. Att bygga ny utrustning inbjuder till att man experimenterar med de olika vapnen som alla har sina fördelar och nackdelar och olika combos. Mot stora långsamma fiender funkar en stridshammare utmärkt då den leverar mängder med skada samt att den kan bryta igenom även när fienden blockerar. Möter man däremot en snabb fiende som svävar undan från dig eller teleporterar sig krävs det något snabbt som en värja för att hinna få in smällarna tillräckligt fort.
Hector svingar en stridyxa, stor och långsamt men som gör mycket skada.
Till en början kändes de olika vapnen dock lite ensidiga då Hector inte har tillgång till någon magi eller några sekundära vapen. Detta löser sig dock snart när man börjar samla på sig de olika förljeslagarna i spelet. Följeslagarna stiger i nivå likt du själv och får nya egenskaper och attacker längs vägen. Dessutom kan följeslagarna utvcklas till nya former beroende på vilket vapen du använder. Det är inte så avlägset att dra paralleller til Pokémon och tillsammans med de olika vapnen erbjuder följeslagarna med sina olika egenskaper och olika former gott om utrymme att experimentera för att hitta de olika fiendernas svaga punkter.
En mage-innocent devil uppe till höger, expert på magiattacker. Ej att förväxla med Orco från He-man.
Den kanske viktigaste nya egenskapen hos Hector är ändå förmågan att kunna kontrollera kameran, något som var ett stort problem i föregångaren. Banorna erbjuder betydligt fler undangömda hemligheter och platser att upptäcka och spelet känns betydligt närmare Symphony of The Night med mängder av skrymslen och vrår att utforska.
Ytterligare ett stort plus-tecken är de många filmsekvenserna som förutom riktigt fräsiga actionscener har bra röstskådespelare och där karaktärerna är riktigt välgjorda både vad beträffar läpprörelser och ansiktsuttryck. Jag brukar ju skriva att storyn inte intresserar mig nämnvärt i dessa spel, men här rycks jag med. Dels på grund av mangan så klart men jag tror främst på grund av hur spelet är byggt runt karaktärerna på ett tydligare sätt än tidigare titlar.
Dracula och Hector talar ut innan den saftiga slutstriden.
Jag skulle kunna fortsätta en bra stund med att beskriva olika strider eller andra höjdpunkter men jag tror ni börjar fatta grejen vid det här laget. Spelet är riktigt bra och trots att jag länge varit en motståndare till 3D i klassiska spelserier så får jag säga att spelet klarar av att erbjuda scener som inte hade gått att återskapa i 2D. Detta blev för mig både en favorit i serien och på konsollen ifråga och jag har lätt pumpat i det dubbla antalet timmar i spelet mot vad jag brukar. Just det, musiken är riktigt bra uppanpå allt det andra. Har du inte spelat detta spel än så är det nog dags, Castlevania-fan eller ej.
Jerka 14/2
Det var ett tag sedan jag var med i jerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg, men veckans fråga krävde så lite betänketid att jag var tvungen att svara:
Skriv om för- och nackdelar med att vara en slav under böckerna, och ge gärna tips på hur du brukar skapa mer tid för mer läsning.
De enda nackdelar jag kan komma på är att det är svårt att få plats med allt man köper på sig. Fördelarna skulle vi kunna sitta och räkna upp i timmar och för de flesta är de nog uppenbara. Då återstår den sista punkten, hur man skapar tid och där har jag tre tips:
1. Åk buss till jobbet. En timmes gratisläsning dit, en timmes gratisläsning hem.
2. Talbok. Städning, gräsklippning, diskning m.m. blir magiskt till lästid.
3. Bli lärare. I detta yrke kan man komma undan med att läsa nästan hela tiden, så länge det sitter en elevgrupp och lyssnar.
Bera loves Candy 2.4
Mer snask på gång. Dagens paket är jag riktigt nyfiken på.
Till en början ser det ut som ganska anspråkslös vitchoklad med lite fyllning men när jag började krångla med texten väcktes mitt intresse.
Till att börja med så är namnet på produkten "målat med pensel" vilket ställer till det ganska mycket för en stackars gaijin som jag. Texten blir i min översättning "mitsu kinako" eller honung pulver, vilket inte säger särskilt mycket. Över på högra sidan står det "torori kuromitsu" vilket med lite fantasi, och möjliga misstag, går att uttyda till krämig svart honung. Slutsasten blir att jag inte har en aning vad paketet innehåller. Ytterligare en ledtråd går att hitta i texten "kinako choco", eller pulver-choklad, vilket ter sig lika obegripligt som allt annat. Efter lite research baserat på antagandet att きなこ, eller kinako, betyder något annat än pulver verkar det som att kinako i detta sammanhang är en slags rostat soyamjöl med en mycket distsinkt smak vanlig i japanska efterrätter. Svart honung tror jag efter lite snurrande på japanska recept-sidor är bränt socker, dags att öppna paketet och ta reda på hur det ligger till.
Liksom vikten på paketet har skvallrat om så är det ganska lite innehåll, varje bit förpackad för sig. Känns lite exklusivt det här.
Den lilla biten som kryper fram ur paketet luktar som vitchoklad, men med en nötig ton. Färgen är lite mörkare än vad man kunde väntat sig från en vanlig vit chokladbit och ytan känns inte lika fet. Dags att smaka.
Det smakar soyamjöl, och den potentiellt svåra smaken flukuerar mot sötman och den brända tonen i botten på paletten. När chokladen smälter undan sipprar fyllningen med en betydligt mustigare och djupare muskavdoartad sötma fram och blandar sig med nötigheten och till sist finns där kvar en aning sträv nyans av det lätt nötiga rostade mjölet istället för den feta sötman annars associerad med vitchoklad.
Det har var gott, rent av riktigt gott. Blandningen och balansen mellan alla de olika smakerna är något unikt och i godissammanhang sofistikerat på samma sätt som mörkchoklad i de övre prisklasserna. Det här skulle slå fisförnäma chokladentusiaster med häpnad. Nämnas bör att jag har en hög tolerans för soyabönsprodukter och att du nog ska undvika dessa godbitar om du som så många andra tycker att soyamjöl "smakar lite underligt". Riktigt smaskigt det här!
Bera loves Candy 2.3
Dags igen för lite gotte. Pocky är en riktig klassiker som faktiskt är ganska smidig att få tag på även här i väst. Den vanligaste smaken är choklad men det finns mängder av varianter med olika tropiska frukter och annat. Om du ser ett paket så köp det, perfekt som tilltugg. Låter det spännande så kan jag tipsa om http://www.kawaeimport.se/ som förutom Pocky har mängder av andra trevliga prylar till salu, och riktigt trevligt bemötande som bonus.
Dagens inlägg handlar om en lite mer sällsynt variant.
Förutom ett gyllena varumärke och en bild på produkten ifråga syns på framsidan av förpackningen en hög med grönt tepulver. Texten berättar att just denna variant går under namnet "potteri matcha" vilket beyder knubbigt grönt te. Matcha används i traditionella teceremonier men är dessvärre tokdyrt att köpa på sig, lite då och då stöter man dock på produkter som är smaksatta med pulvret. Om vi jämför en vanlig Pocky med en "potteri Pocky" så blir det ganska uppenbart varför produkten kallas för just knubbig.
Doften är ganska svag, men det luktar helt klart grönt te, dax att smaka. Det tjocka höljet har en ton av vitchoklad och en mycket lätt smak av matcha. Den feta chokladen och den lätta te-aromen är inte en självklar kombination och kanske heller inte helt lyckad. Jag hade ganska höga förhoppningar på de här pinnarna men får nog säga att de lämnade ett ganska blekt intryck. Andra potteri-varinater, som mango och kokos, har varit betydligt mer lyckade, tyvärr.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
ぽってり = "potteri" = knubbig
castlevania Curse of Darkness
Hej på er, och nej, jag ska inte återuppta min första fasta feature: Manga Monday. Jag gör ett litet inslag som ett led i mitt Castlevania spelande då nästa spel på min lista föregås av en mangaserie med bakgrunden till spelet.
Just de här båda böckerna tillhör den avdelning av min hylla med lite mer patina, de har nämligen tidigare stått på ungdomshyllan hos Tillsonburg Public Library.
I den första boken får vi träffa nunnan Rosalee och den unge pojken Ted. Rosalee har nyligen tagit hand om en skadad främling och Ted är orolig för hennes säkerhet, och det med rätta. En mörk och stormig kväll dyker det nämligen upp en varulv som fått upp främlinges doft. Främlingen, som vi får veta går under Hector, visar sig till en början vara motvillig till att strida trots att han är beväpnad, men när Ted ber honom rädda Rosalee släpper han lös en demonisk stridskraft.
Vi får även följa Isaac, en av Draculas generaler, som har gett sig ut på jakt efter Hector. Från denna källa får vi även veta att Hector tidigare också varit varit general i grevens armé men att han försöker gömma sig.
Hector
Stilen är mörk och ödesmättad och handlingen i boken går på sparlåga. Framförallt presenteras de olika karaktärerna, i ett virvel av höstlöv, korpfjädrar, oväder och religösa byggnader. Serien vilar tungt på den redan i Castlevania etablerade gotiken. Hector och Isaac framstår båda som kraftfulla och mystiska men viktigare är de mänskliga karaktärerna. De enkla byborna i serien påminner läsaren om att historen tar plats bland människor och att Draculas ondska inte bara har konsekvenser för de hjältar som utmanar honom, vilket av förklarliga skäl är fokus för spelen i serien.
I den andra boken följer en bitter strid mellan de två före detta vännerna Isaac och Hector. Hector tror att han har vunnit men Isaac tar sig från platsen svårt sårad, men i livet. Under tiden har en vampyrjägare, Ralph Belmont (från 3:e spelet), tagit sig fram till Draculas slott och besegrat honom medan generalerna var borta.
Vi får tillbakablickar till Hectors dystra barndom vilka visar orsakerna till att han bestämde sig för att ansluta sig till Dracula och vi får följa hur han lågsamt återanpassar sig till människornas värld. Efter några år börjar han till och med känna sig lycklig tillsammans med Rosalee men säg den lycka som varar, Isaac planerar nämligen sin hämnd.
Och ungefär där är 2:a boken slut. Mig veteligen kom aldrig 3:e boken ut vilket är beklagligt för så här långt in i historien börjar det bli riktigt intressant. Jag återkommer om spelet.
