Bera

 

Efter den mer lättsamma tonen i Dawn of Sorrow är det dags för ännu ett lättsamt spel till DS tillägnat en yngre publik. Portrait of Ruin utspelar sig på 40-talet i efterdyningarna av andra världskriget och en skurk vid namn Brauner använder allt elände från kriget som energi i sin plan att återuppväcka Dracula. Spelet är en uppföljare till Castlevania Bloodlines, eller Castlevania The New Generation som det hette här i europa, som hör och häpna var ett Castlevania till Sega. Spelet ligger och väntar, factory sealed!!!, men för tillfället har jag ingen möjlighet att spela ett amerikans Sega Genesis-spel. Jag har en teknisk lösning på gång men det kommer ta lite tid. Så om det finns någon anonym välgörare där ute som vill hjälpa mig på traven så är det fritt fram. Nyligen anlände Castlevania Legends postledes från portugal, ett spel som är hopplöst svårt att få tag på, så du där ute som bjudit mig på det får här med ett stort tack, vem du nu är. Och som sagt, finns det någon mer som vill bidra, med ett lån om inte annat, av en amerikans eller japansk Genesis så kan vi nog lösa det.

 

Hur som hellst ...

 

Portrait of Ruin är lite mer lättsamt i tonen med en animeframtoning som fokuserar på spelets två huvudpersoner: Catherine Aulin och Jonathan Morris. Jonathan är bättre på fysiska attacker och Catherine har kraftigare magiska attacker. Båda hjältarna kan utrustat med olika vapen och rustningar, samt skor och hjälmar, halsband och medaljer o.s.v. Dessutom kan de förutom att använda sina egna respektive specialattacker tillsammans släppa lös en kraftig specialare. Under spelets gång kan man fritt växla mellan de båda hjältarna och även ha båda på skärmen samtidigt och då ha den ena hjälten som följeslagare, Denna mekanik är unik och termen Castelvania: tag-team ligger nära till hands. Tyvärr får jag säga att det känns som om systemet inte utnyttjas fullt ut då hela spelet går att plöja igenom med Jonathan utan några bekymmer, jag hade framme Catherine lite då och då men fann aldrig någon situation där hon var bättre än sin manlige motsvarighet. Intressant grepp och synnerligen nydandande i spelserien, men nja ... de kunde gått längre med det,eller helt enklet skippat Jonathan och låtit Catherine bära spelet själv.

 

 

Ännu ett nytt grepp är karaktären Wind, ett spöke som uppehåller sig i slottet, som ger de båda huvudpersonerna olika utmaningar. För att klara en utmaning får man bege sig tillbaka till de olika banorna och ibland besegra ett visst antal fiender och ibland utföra mer kryptiska gärningar, som att boxa på kadaver i ett slakteri. Tidigare spel har experimenterat med lite olika "bi-sysslor" men här får man tydliga belöningar i form av nya förmågor och trollformler. Under spelets gång får man även veta mer om hans bakgrund och det visar sig att han .... hmmm ... no spoilers here. Den här gången är storyn faktiskt ganska bra.

 

I övrigt kan sägas att spelet är lite ojämnt, vissa delar är busenkla, vissa är riktigt kluriga. Något jag verkligen uppskattade var att man från slottet kan resa via tavlor till andra områden, t.ex. en liten by eller egyptens pyramider, för ett rejält miljöombyte. Sedan Symphony of the Night har jag saknat utomhusscenerna från de klassiska plattformsspelen i spelserien, och här är de tillbaka. Dessvärre får grafiken ta ett kliv tillbaka, missförstå mig rätt, spelet är snyggt men ... bakgrunderna utgörs alltför ofta av 3d byggnader iställer för de vrålsnygga animerade pixelmästerverken från Dawn of Sorrow.

 

I slutändan är spelet lite halvtrevligt, blekt i jämförelse med det tidigare DS-spelet, men samtidigt finns här mycket att hämta och jag kan tänka mig att det lockade en ny publik. Banan Nation of Fools står ut som det starkaste ögonblicket då man får utforska en stad som har förvridits så att byggnaderna vänts på sidan och upp och ned kring kärnan, där Legion väntar. Tillsammans med galna clowner och ovanligt läbbig musik biter sig banan fast i bakhuvudet som ett gotiskt och surrelialistiskt mästerverk och tangerar gränsen till konst.

 

Jag blir riktigt sugen på att spela föregångaren i tidslinjen, Bloodlines, men tills dess har jag kvar Order of Ecclesia till DS och Lament of Innocense till Ps2, som jag harvat med alldeles för länge vid det här laget. Vi får se vad jag hinner färdigt med först.