Bera

När jag skrev om Aria of Sorrow skrev jag att det var med vemod som jag lämnade huvudpersonen Soma i spelets slut, men lyckligtvis dök han upp igen i uppföljaren Dawn of Sorrow.

 

Den här gången har vi tagit språnget fram till Nintendo DS och året 2005. Redan av omslaget anar vi en lite renare animeartad stil snarare än den viktorianska mangastilen som serien då och då återvänt till sedan Symphony of the night. Spelet utspelar sig ett år efter Aria of Sorrow och Soma och hans vänner tvingas återigen ge sig in i Draculas slott för att göra upp med ondskan, denna gång ett gäng knäppgökar som alla hoppas på att bli Draculas nästa reinkarnation. För första gången är jag faktiskt lite halvintresserad av de övriga karaktärerna, bl.a. till följd av den mer lättsamma mangatonen, och under spelets gång så pratar Soma om lite vardagliga bekymmer med sina kamrater. Så, redan från början är det tummen upp för lite mer tilltalande karaktärer än tidigare, nåja.

 

Eftersom spelet bygger på samma principer som Aria of Sorrow så är det lättast att helt enkelt fokusera på de saker som är nya. Den mest uppenbara skillnaden är förstås den andra skärmen på DS:en. Istället för att växla fram och tillbaka mellan spelet och kartan så kan man nu bekvämt ha framme kartan på systemets övre skärm hela tiden man spelar. Den nedre rörelsekänsliga skärmen används på några ställen då man kan förstöra vissa isblock med pekfingret för att låta Soma kila förbi. Efter varje boss dyker det dessutom upp ett magiskt sigill som man ska rita i på tid för att slutgiltigt försegla bossen. Misslyckas man återhämtar sig bossen en aning och man får tampas en stund till innan man får en ny chans. Till en början trodde jag att det här skulle vara riktigt irriterande, men det var faktiskt ganska smidigt. Så, den andra skärmen är guld värd, touchfunktionerna kunde likagärna skippats, men de funkade.

     En till skillnad mellan DS och GBA är två extra knappar vid höger tumme, något vi är vana vid nu för tiden. Den ena låter Soma släppa lös en extra kraftig attack med sitt vapen, specifikt för vart och ett av vapnen, som kostar lite magipoäng. Detta gör att man kan hålla sig till vapen och ändå besegra de starkare fienderna med lite finess. Den andra knappen låter Soma växla mellan två olika uppsättningar utrustning, vilket sparar en hel del menytid.

 

En annan nyhet som jag uppskattade var att en av karaktärerna som hjälper Soma erbjuder sig att uppgradera Somas vapen genom att förena dem med en av själarna man fått genom att besegra fiender. För mig innebar det en extra utmaning att hitta rätt sorts fiende och nöta tills jag till sist fick ihop de själar som behövdes. Det kanske bör tilläggas att spelet tillslut kändes lite obalanserat till följd av de ruskigt starka vapen jag samlat på mig, t.ex. så gav sista bossen upp innan jag ens behövt börja hälla i mig potions. Delar av spelet var dock riktigt kluriga. Alla plattformsspelares eldprov, The Clocktower, heter denna gång The Cursed Clocktower, en ledtråd till hur mycket rörliga plattformar, taggar och medusahuvuden som väntar i tornet för att ställa till det för dig.

Spelet bjuder på en hel del riktigt imponerande vyer och enorma fiender sammansatta av roterbara sprites. Likt Symphony of the Night dyker här även upp lite 3D-objekt, men ytterst sparsamt och på rätt ställen. Sammanfattningsvis så överträffar spelet alla tidigare handhållna spel i serien, och får jag nog säga även Symphony of the Night. Slutet kom ovanligt plötsligt och kändes mer rumphugget än någonsin förr, så jag utgår från att det finns mängder av extra undangömda slut att gå tillbaka och leta efter. Men, eftersom det finns två titlar till till systemet finns risken att jag plöjer på, men nästa gång landar jag på PS2. Cheers!