Bera

 

Long time no see, sorry. Har inte riktigt haft tid för bloggen på sista tiden och förvånas över att det trots detta är fortsatt trafik här. Vad jag har haft tid till är Castlevania, om du missat detta kan du börja kika här och här. Jag har utökat mitt spelbibliotek en aning sedan jag började och kommer därför göra fler nedslag i denna spelserie än vad jag först tänkte, idag är det dags för Super Castlevania IV till Snes.

 

(Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Spelet kom ut 1991 i Japan och amerikat och året efter här i europa, så liksom de tidigare spelen jag skrivit om är det en tidig titel på ett nytt system. Liksom de tidigare titlarna visar Castlevania återigen hur ett spel ska se ut, grafiken i spelet tar tillvara på alla de möjligheter ett 16-bitarssystem erbjuder. Bakgrunderna är fyllda av animationer, det dyker upp föremål i förgrunden, Simon traskar bakom semitransparenta vattenfall och Mode7 används flitigt och mer kreativt än i något annat spel. Det finns även en hel del partikeleffekter där skeletten du slåss mot exploderar i en skur av benknotor när du besegrar dem, sten och grus faller från taket innan bossen ramlar ner genom ett hål för att anfalla dig och kanske mest minnesvärt: guldmynt i en skattkammare svävar upp från golvet och formerar sig som en enorm fladdermus.

 

(Bild hämtad från wikipedia)

 

Det som imponerar ännu mer än grafiken är kontrollen. Förutom att Simon är väldigt följsam och lyder minsta lilla knapptryckning direkt så kan man nu svinga hans piska i alla 8 riktningar, något som kommer visa sig vara en enorm fördel när spelets fiender ska besegras. Piskan kan även användas för att svinga sig över klyftor vilket krävs under några av de svårare platformssegmenten.

 

(Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Vad gäller svårighetsgraden skiljer den sig från tidigare spel i och med att kontrollen är markant förbättrad. Varje gång du spelar kommer du lite längre på banan och varje boss följer ett visst uttydbart mönster som du kan utnyttja till din födel. Har man väl tagit sig förbi en bana en gång så går det nästan av sig självt nästa gång.

 

För att sammanfatta vågar jag nog påstå att Castlevania IV kanske är det bästa 16-bitars action-platforming-spelet någonsin. Det är väl värt de timmar man lägger på det. Har du möjlighet så lägg några timmar tillsammans med Simon Belmont på väg mot Draculas slott.